Vi lever i en amerikansk rysare med osäkert slut
Det var Vladimir Putin i egen hög person som gav Vänskapsorden till Rex Tillerson 2012. Tillerson var och är vd för ExxonMobil. Finare orden än så kan en icke-ryss inte få. Nu ska han bli utrikesminister i Donald Trumps kabinett. I Moskva beskrevs utnämningen som rena julklappen. Tillerson är ännu en i Trumps läger som har haft avveckling av sanktionerna mot Ryssland på sin agenda.
En klapp blir det också till ExxonMobil som i sådana fall kan värma upp nu nedfrysta projekt.
Att Europa på egen hand skulle upprätthålla den nuvarande sanktionsregimen är knappast troligt. Det finns redan starka krafter som vill avveckla och utan trycket från USA får dessa vatten på sin kvarn. Det blir en formidabel seger för Putin. Att Trump dessutom hyllat brexit, dissat Angela Merkel och förklarat Nato för obsolet gör inte framtidsutsikterna för Europa ljusare.
Särskilt dystert kan det bli för de stater Putin anser ska ingå i en rysk intressesfär. Trump är inte sentimental, så en deal kan inte uteslutas.
Före valet den 8 november var tanken på Donald Trump som president för de flesta som tänker offentligt, närmast att likna vid en hotande domedag. I USA. I Europa. I Sverige. Till och med i Japan – ett land med artighet som dygd – varnade premiärminister Abe för konsekvenserna.
Efter segern vändes besvikelsen till det mer förhoppnings-fulla: ”vi” måste ge Trump en chans. ”Vi” måste vänta och se om den blivande presidenten bara gjorde si eller sade så för att bli president. Många drog därför en lättnadens suck när generalen James Mattis nominerades till försvarsminister. Klok och påläst. Stridsvan men inte stridis. Kan Nato. Ingen vän av Putin. Tänkt som motvikt mot amatörpresidenten.
Men Trump fortsätter att vara Trump. Med en syn på sig själv som expert med en stil som är auktoritär, lättkränkt och impulsiv – och med en syn på världen som ryms i orden nationalistisk isolationism.
Framtiden med Trump som president finns än så länge bara i olika kansken. Det kan svänga rejält i politiken eller bara marginellt. Iranavtalet kan sägas upp med stora konsekvenser eller bara snyggas till. Det kan också bli rätt rörigt med en politik som spretar i olika riktningar, eller under en mantel av ”affärsmässiga” uppgörelser bär improvisationens prägel. Trump har redan trampat i klaveret genom att inte hålla fast vid ritualerna för Ett-Kina-politiken och sedan förvärrat läget genom sitt maniska twittrande.
Trumps val av rådgivare och ministrar skulle bli en indikation om framtiden. Nu har bilden klarnat men förhoppningen lever: ”Vi” måste vänta och se, till dess Trump har tillträtt som president. Det är som att lyssna till den glada refrängen Always look on the bright side of life i Monty Pytons film ”Life of Brian”.
Men visst, vi måste vänta och se. Det verkliga geopolitiska jordskredet är om Trump – som det verkar – väljer att låta USA abdikera från rollen som den yttersta garanten för västs säkerhet och pådrivare för internationell frihandel. Som USA har varit sedan 1945.
Trump på film hade blivit en bra amerikansk politisk thriller. I verkligheten väntar en rysare med osäkert slut.
Gästledare i Svenska Dagbladet 15/12 2016.