UBÅTSHISTORIA II: DET BLEV KONFLIKT OM NEUTRALITETEN
Utdrag: Strid om neutraliteten, s 433-440 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.
Den svenska neutralitetspolitiken består. Budskapet var detsamma från vänster till höger. Det rådde enighet mellan de borgerliga och socialdemokraterna om protestnoten mot ubåt 137, liksom om den som utställdes efter Ubåtsskyddskommissionens utpekande avSovjetunionen som inkräktare. Enighet nåddes också om den förstärkning av ubåtsskyddet (250 miljoner kronor) som kommissionen efterlyst. Trots detta utlöste ubåtskrisen en inrikespolitisk kris – den blottlade principiella skillnader i synen på neutralitetspolitikens innebörd.*
Efter regimskiftet 1982 drev Palme frågan om en nordisk kärnvapenfri zon mycket offensivt; det blev en konfliktyta mot de borgerliga. Socialdemokraten Maj-Britt Theorins uttalanden i oktober 1982 om att kärnvapenfrihet i Östersjön inte var en förutsättning för zonen, ledde till den första stora säkerhetspolitiska bataljen mellan regeringen Palme och moderaterna. Det var icke förvånande. Utgångspunkten för moderaterna var inte status quo, utan förändring. Verkligheten hade blivit tydlig. 1981, efter införandet av undantagstillstånd i Polen, slog Ulf Adelsohn fast att det var det sovjetiska herraväldet i Östeuropa som var det avgörande hindret för fred. Det var ofriheten som stod i vägen.
För tvåpartiregeringen blev ubåt 137 ett grundskott mot zontanken. Den sovjetiska trovärdigheten ifrågasattes med resultat att statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten betonade kravet på att Östersjön skulle göras kärnvapenfri.
Mittenpartierna hade först varit försiktigt avvisande till zonen, men utan att direkt säga det. Den nordiska balansen fick inte rubbas, sade centerns Karin Söder och folkpartisten Hans Blix. Moderaterna var direkt avståndstagande, men utan att tala klarspråk om saken. Maktbalansen fick inte rubbas, sade Gösta Bohman. Sovjetiska medeldistansrobotar hade en räckvidd långt utanför zonen, sade Carl Bildt.
Senare, i ett tal i september 1984, uttryckte folkpartiledaren Bengt Westerberg det som då hade blivit en gemensam borgerlig ståndpunkt: nej. Avspänning först och sedan en kärnvapenfri zon. Den borgerliga omsvängningen kastar ljus över vad som kom att bli den säkerhetspolitiska debattens kärna: Torgförde regeringen ”dubbla budskap”? Var Palme tuff när han talade om ubåtskränkningarna så att svenskarna lyssnade, och mjuk i de hemliga samtalen med härskarna i Kreml? Anklagelsen riktades aldrig direkt mot Palme. Men i samband med Bodströmaffären, sade moderatledaren Ulf Adelsohn:
”Frågan i dag är just om det föreligger ett dubbelt budskap: Det ena, det som utrikesministern nämner i sina tal och som är regeringens officiella politik…och det andra som kommer fram mellan skål och vägg och som egentligen är vad man innerst inne tycker.”
Och det gjorde det ju. När Palme hade talat i skarpa ordalag på Partikongressen 1984 var det mest avsett för inhemsk politisk konsumtion. Han hade upprepat hotet om att sänka en kränkande ubåt och fortsatt:
”De senaste årens allvarliga sovjetiska kränkningar av svenskt territorium, har skapat påfrestningar i vårt förhållande till Sovjetunionen. Vi har inte tvekat att bestämt protestera mot dessa händelser. Vi viker inte i frågor som gäller den nationella suveräniteten och den internationella rätten. Vi kröker inte rygg inför stormakterna.”
Saken komplicerades av att Palmes kritiker på den borgerliga kanten också förde fram ett dubbelt budskap: under sken av att vilja bevara status quo förordades en omläggning av den svenska säkerhetspolitiken. Men inte heller det sades det något om. Centerledaren Thorbjörn Fälldin var borgerlig talesman i misstroendedebatten och framhöll att:
”Någon oenighet om den utrikes- och säkerhetspolitiska linje som fastlagts finns inte. Strid om den fastlagda utrikes- och säkerhetspolitiken kan uppkomma endast om regeringen förändrar denna politik på ett sådant sätt att den inte längre kan vinna vår anslutning.”
Men det var fel. Den socialdemokratiska doktrinen för riket säkerhet satte utrikes- och säkerhetspolitiken i främsta rummet och försvaret kom först i tredje hand. Kritikerna önskade motsatsen: diplomatin fungerande inte. Redan i försvarsdebatten 28 april 1983 konfronterade moderatledaren Ulf Adelsohn och folkpartiledaren Ola Ullsten regeringen Palme med att Kreml inte hade reagerat på politiska signaler; kränkningarna hade inte upphört. I politikomläggningen ingick att kyla ned förbindelserna med Sovjetunionen.
Palme förlorade problemformuleringsinitiativet. I november 1983 slog ett enhälligt utrikesutskott fast att det fanns ”ett samband mellan förtryck och orättvisor å ena sidan och rustningar och krigsrisker å den andra”. Den nye folkpartiledaren Bengt Westerberg betonade att det var den sovjetiska diktaturen som utgjorde den stora faran för freden. Kålsupandet avvisades. I stället hyllade han USA. I ett tal på Utrikespolitiska institutet i maj 1984 slogWesterberg fast:
”Vi hör hemma i den demokratiska världen och delar dess värderingar om människors frihet och värdighet. Till vår politik hör rätten och skyldigheten att över alla existerande gränser påtala kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett vilken eller vilka makter som kan känna sig utpekade eller irriterade. Detta är en del av vår utrikespolitik som icke kan uppges och som också tjänar frihetens och fredens sak.”
I realiteten formulerades det en outtalad borgerlig definition av neutralitetspolitiken som stod i motsättning till den socialdemokratiska, och som i praktiken skulle medföra ett närmande till väst (USA och Natoländerna). Efter ubåt 137 framhöll Ulf Adelsohn att Sovjetunionen var militärt starkare än någonsin och att ubåtskränkningarna visade att Sverige tillmättes större militär betydelse än tidigare. Carl Bildt pekade på att expansiva sovjetiska säkerhetskrav skapade osäkerhet för grannländer. Kort sagt: Kreml ville säkert ha fred, men på bekostnad av grannstaterna. Med vissa variationer utgjorde den analysen grunden för moderaternas agerande under ubåtskrisen. Folkpartiet kom i allt väsentligt att inta likartade ståndpunkter med centerpartiet i en mer oklar position.
Palmes bild av Sovjetunionen var felaktig, hävdades det. I kontrast till den uttalade fredsviljan i sovjetisk propaganda ställde t ex Bildt den offensivt inriktade sovjetiska militära doktrinen. Det var med andra ord en riskabel väg att som regeringen ta fasta på sovjetiska försäkringar om goda förbindelser. Adelsohn placerade i maj 1984 in ubåtskränkningarna i perspektivet av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets nya strategiska betydelse. Sverige var utsatt för en militär utmaning och rapp från politiska pekpinnar. Det handlade inte om stormaktsrivalitet utan:
”Tillsammans förmedlar de ett önskemål om att utformningen av den svenska neutralitetspolitiken skall förskjutas så att den lättare kan förenas med mera vidsträckta sovjetiska säkerhetsambitioner.”
Slutsatsen var att det krävdes förändringar av den svenska säkerhets-och utrikespolitiken. Tidigare under våren hade Adelsohn t ex kritiserat regeringens inbjudan av en sovjetisk minister. Det var en felaktig signal. Att stärka försvaret skulle däremot vara en riktig signal.
Kritiken mot ett socialdemokratiskt ”systemfel” i synen på Sovjetunionen underblåstes av den spända atomsfären. Polska tavelförsäljare gjorde hembesök hos svenska piloter och sovjetiska TIRmärkta lastbilar hittades i närheten av hemliga försvarsanläggningar – allt i syfte att snabbt göra försvaret försvarslöst. Ubåtsrapporterna duggade tätt. Det gick rykten om att regeringen hade släppt ut en ubåt i samband med jakten i Hårsfjärden. Det ryktades om att sovjetiska soldater setts på land. UD läckte. En del civilister talade om budgetubåtar. Marinofficerare protesterade mot regeringens slapphet (och inte minst gällde det kommendörkapten Hans von Hofsten).
Fermaffären tärde hårt på regeringen Palmes förtroende. Dels turerna kring brevet från Anders Ferm (Palme hade inte sagt hela sanningen), dels innehållet eftersom Ferms kompis Milstein sagt att Sovjetunionen aldrig skulle erkänna en kränkning hur övertygande bevisen än var. Misstänksamheten mot regeringen förstärktes av att sovjetiska medier kramade Palme och kritiserade moderaterna (på ungefär samma sätt som statsministern).
Regeringen tycktes inte heller ta intryck av verkligheten. Den 25 Augusti 1984 kränktes svenskt luftrum grovt av ett sovjetiskt stridsflygplan som förföljde ett civilt passagerarplan. Det påtalades, men Sovjet nekade blankt. Det var såsom Milstein förutsagt. Palme tonade ned det inträffade genom att påminna om att även Natoplan kränkt svenskt luftrum (men glömde bort att dessa varit av en helt annan kaliber) och framhöll att några politiska slutsatser om avsikter inte borde dras; det kunde ha varit ett misstag.
Pekpinnekritikens tyngd ökade när krav på svensk realism framfördes i sovjetiska medier och genom händelser som den när Arbatov vid ett gemensamt möte mellan Brandt- och Palmekommissionen avfärdade ubåt 137:s grundstötning som felnavigering, en bagatell. Sovjetunionen var välvilligt inställt och deltagandet i kommissionen var en bekräftelse på att man strävade efter samma mål som Sverige, det vill säga nedrustning och avspänning.
Misstron mot Sovjetunionen för att ha politiska ambitioner i förhållande till Sverige avfärdades t ex i Palmes förstamajtal 1983. Han mötte också kritiken genom att bemöta anklagelser om dubbla budskap. På partikongressen 1984 var han kategoriskt tillbakavisande:
”Att förklara sig öppen för samtal betyder inte att man ursäktar någonting eller slätar över …Vi tvekar alltså inte att kritisera Sovjetunionen. Men låt mig slå fast att vi eftersträvar goda relationer med detta land. Vi sysslar inte med anti-sovjetism.”
Talet uppfattades som en skärpning av regeringens hållning, men det var alltså mest en kuliss. Den svenske statsministern hamnade dessutom i ett debattläge där han i försvaret av den egna politiken blev megafon för Sovjetunionen. Det underströks av att språkbruket hade inslag av sovjetiska. ”Korståg” var ett i sammanhanget av KGB lanserat begrepp. ”Anti-sovjetisk” var den gängse termen för att beskriva det som härskarna i Kreml inte gillade. Det minskade naturligtvis inte polariseringen kring Palme. Detsamma gällde det
faktum att han inte drog en skarpare skiljelinje mellan socialdemokraterna och det sovjetiska kommunistpartiet än att det fanns ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.
Det som var en nationell kris gjorde Palme till en inrikespolitisk träta. I stället för att tona ned konflikten blev Palmes svar på kritiken att beskriva moderaterna som ett hot mot neutraliteten. Den borgerliga misstroendeförklaringen mot utrikesminister Bodström innebar en strid om säkerhetspolitiken. Broarna hade rivits, sade statsministern i den allmänpolitiska debatten i februari 1985:
”Det betyder att man måste säga att ett regimskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred och för den politik som har vunnit burspråk i vårt land.”
I sedvanlig stil talade han om att det var lika viktigt att avvärja ubåtskränkningar som att få bukt med moderaternas ”politiska röta”. Efter Palmes inlägg i debatten reste sig hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen i kammaren i ett på förhand bestämt instämmande. Det var politisk show. Demonstrationspolitik.
Och visst. Kritikerna var – med all rätt – antisovjetiska, men de hotade också det socialdemokratiska problemformuleringsinitiativet på utrikespolitikens område. I kraft av uppfattningen att det inte förelåg något hot från Sovjetunionen tyckte Palme kanske att han kunde kosta på sig att utmana. Problemet var att han inte kunde vara säker på att ha rätt – även om han senare fått mer rätt än vad hans kritiker då var övertygade om. Men han hade inte helt rätt och därmed var det fel.
* För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende.