EN SVENSK TIGER OCH HOPPAS

Det är ju inte varje dag som det finns skäl att ge en blomma till försvarsminister, skrev jag i en ledare förra hösten. Skälet var att Enström hade brutit den moderata tystnadsplikten och sagt som det är: ”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Det ingav hopp om att Reinfeldt och Borg bestämt sig för en mer offensiv hållning. När jag läser Ann-Sofie Dahls nya bok ”Du gamla Du fria – Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering” (Medströms förlag) vissnade blomman påtagligt. Enström var mer av ett eko.

Redan i en partimotion från 1997 slog M fast att medlemskap är en ”naturlig fortsättning”. Skillnaden är att moderaterna då var drivande. Två år tidigare hade Moderaterna lämnat Försvarsberedningen, eftersom S inte ville gå på en förutsättningslös prövning av alliansfriheten. Numera är det S-linjen som gäller.

Socialdemokraterna avvisar för sin del en för- och nackdelsutredning eftersom man ändå inte kommer att ändra ståndpunkt. Ibland hänvisas också till att en sådan inte behövs eftersom frågan om medlemskap inte är aktuell. Mona Sahlin slog för sin del fast att allt annat var att föredra framför medlemskap i Nato. Stefan Löfven vill helst inte säga något alls om Sverige och Nato. En svensk tiger.

Det är krig i Europa. Rysslands militära aggression blir huvudfråga på Nato:s toppmöte som inleds i morgon i Cardiff – och mer precist vad som ska göras för att dämma för Putin. Nato är ju det enda militära verktyget i Europa för att göra detta. Beslut om stärkt försvar för ökad säkerhet i Östersjöområdet kommer att fattas.

Som medlem skulle Sverige i morgon vara med om att bestämma planer som vi i allra högsta grad påverkas av. Nu står vi – trots status som en första klassens partner – utanför. Saken blir inte bättre av att Fredrik Reinfeldt inte finns på plats på The Celtic Manor Resort, utan väljer att valspurta. I detta ligger onekligen en viss symbolik.

Visst är det kommande värdlandsavtalet (HNS) ytterligare ett positivt steg närmare Nato. I Cardiff får Sverige dessutom tillsammans med fyra andra stater en formell och reell särställning bland partnerländerna. Att det dessutom sker i samförstånd med Socialdemokraterna är bra för landet (fast Löfven är säkerligen lättad över att besluten inte ska tas i en eventuell rödgrön regering med Natofobikerna i V, MP och vänster-S).

Ändå är det ett underbetyg för politik i Sverige att vi inte ingår i en krets av stater som vi delar värderingsgrund med – på samma sätt som med FN och EU.

Och så förstås det som är kärnan. Ett svenskt (och finländskt) medlemskap skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet. Försvaret skulle kunna organiseras på ett smartare sätt och Sverige skulle omfattas av Nato:s säkerhetsgaranti.

I stället får vi förlita oss på Sveriges ensidigt utfärdade Solidaritetsförklaring: Hoppas-på-det-bästa-doktrinen.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 3/9 2014.