När ska den svenska Godotlinjen ge vika

Jag var förstås inte med när Försvarsberedningen nyligen gav sig ut på en fact finding mission till Estland och Lettland. Jag vet ändå vilket budskap man möttes av i Tallinn och Riga – eller för delen i Vilnius: För vår, er egen och Europas skull bör Sverige bli fullvärdig medlem i Nato.

Det är nämligen inte bara i politikens slutna rum som man möts av den uppmaningen. Det råder en ny slags frispråkighet från baltiskt håll som drivs fram av oron över den allt mer negativa riskbild med Putinland i fokus som växer fram.

Det går utmärkt att ta turen över Östersjön för att få reda på hur man tänker, men man kan också läsa ”I väntan på ett svenskt Natomedlemskap” av Lettlands försvarsminister Artis Pabriks i FrivärldMagasin (5/11).

Samtidigt, konstaterar Pabriks lite kryptiskt, att ”den ökade satsningen på militära resurser i olika delar av världen vittnar om att Europas postmoderna hållning inte är särskilt utbredd”. Jag kan bara instämma i slutsatsen att Europa inte kommer att respekteras förrän man har ”förmåga att vidta lämpliga åtgärder”.

Regeringen Reinfeldt – och även Socialdemokraterna – vill öka integrationen med Nato. Att så verkligen blir fallet är något som både Försvarsmakten och Försvarsberedningen betonar som helt avgörande för svensk försvarsförmåga. Den lettiske försvarsministern är dock inte särskilt entusiastisk. Han beskriver Sverige som ”överkvalificerat för att vara endast ett partnerland” och ger uttryck för det allt vanligare synsättet i medlemskretsen att samarbetet inte kan öka mer utan att ”snudda vid Natos säkerhetspolitiska kärna”. Alltså man kan inte både vara medlem och inte vara det. Slutsatsen är att:

”Sverige har uttömt det mesta av vad partnerskapet med Nato har att erbjuda, och ser numera ut mer som en faktisk medlem än som ett partnerland. Därför är det nu dags för Sverige att fatta ett tydligt beslut om ett formellt medlemskap i Nato.”

Det är inte precis varje dag som det finns skäl att ge försvarsminister Enström en blomma. Därför gäller det att fånga dagen, som när hon i en intervju på KKrVA-bloggen Försvar och säkerhet (29/10) säger:

”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Men carpe diem gäller också medlemskapet. Vi kan välja att lyssna till Pabriks som inte vill att vi ska vänta. Den nuvarande Godotlinjen leder till att det verkar som vi lyssnar på Kremls maktspråk – som hördes senast i slutet av oktober i form av anflygning mot Litauen, Polen och Sverige med strategiskt bombflyg med jakteskort och flygande radarstridsledning.

GÄSTLEDARE PUBLICERAD I SVD 18/11 2013.