Återskapa beredskapspolisen
”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar totalförsvarstankens återkomst. Det civila försvaret bör återupptas, och med fokus både på kris i fred och vid höjd beredskap.
Tyvärr handlar inte FB 15 om ”återtagande” utan om att återuppbygga vad som raserats under de år evig fred i Europa utgjorde planeringsförutsättning för försvaret av Sverige. Det är bara att hugga in. Ett exempel är beredskapspolisen.
”Jag vill ta upp en fråga om glappet mellan militären och polisen.” Frågan dök upp på Folk och försvars seminarium om Samhällets krisberedskap den 27 maj och riktades till inrikesminister Anders Ygeman:
”Jag tror att det var 2012 man avskaffade beredskapspolisen. Finns det några planer på att återupprätta den?”
Svaret från inrikesministern blev:
”Det finns en diskussion men inga planer.”
Att det finns en diskussion är en början på vägen åter. Men det räcker inte och det borde vara möjligt att agera. För det är viktigt.
Beredskapspolisen med en kår civilpliktiga poliser utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka i även fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006). I det kommande numret av Vårt Försvar beskriver Lars Nicander den särskilda beredskapspolisen som ett antisabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm.
Beredskapspolisen försvann 2009. Den särskilda beredskapspolisen bildades först 1996 och kom att omfatta 1 500 personer. Den gick samma öde till mötes 6 år senare.
I budgetpropositionen 2011/12 skrev alliansregeringen att:
”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör. Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”
Samtidigt slogs det fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt kan ”återinföra organisationen”.
Det är dock lättare sagt en gjort, eftersom inte organisationen finns kvar utan det handlar om att återuppbygga. ”Åter” är dock nödvändigtvis inte detsamma som retro, men i avvaktan på den utredning som Ygeman borde tillsätta skulle man inom ramen för den nya polisorganisationen kunna börja med att kalla in den senast utbildade gruppen beredskapspoliser.
Så vad är problemet – mer? Ådalen 31 – i filmversionen från det röda 1960-talet med försvarsmakten i skurkrollen – hänger kvar. Men ”filmen” från Krim visar hur viktigt det är att bygga ut förmågan. Beredskapspolisen behövs både vid fredstida kriser, och nu i ett läge med förhöjd gråzonsproblematik där polisen blir första instans att hantera situationen.
Det är i sig något som också aktualiserar frågan civilt-militärt i en annan mening. Ett steg i rätt riktning är att Nationella insatsstyrkan och Särskilda operationsgruppen får öva tillsammans.
Fint om dagens polisledning och polisförbund inser att beredskapspolisen behövs – och byter den tidigare negativa inställning till frivilligrörelsen mot en konstruktiv medverkan i den utredning som Ygeman alltså borde tillsätta. Det är trots allt krig i Europa.
Artikel publicerad på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet 4/6 2015.