Hallå! Var är demonstranterna?

Jag blir så trött. Varför kan den rödgrönrosa vänstern aldrig växa upp? Svenska freds- och skiljedomsföreningen visar att den allra mest är barnsligt pr-kåt, när man placerar ut Singing Sailor i Stockholms skärgård med det morsekodade budskapet till homofoba Putinland: This way if you are gay. Welcome to Sweden. Gay since 1994.

Det är deras bidrag till alternativet att lägga försvarsresurserna på fredliga samarbeten och utveckling. Det är som om Ukraina inte existerade.

Ett par amerikanska B 52:or ska i juni inom ramen för den Nato-ledda övningen Baltops genomföra minfällning nära Ravlunda skjutfält, och som ett skott rycker MP:s utrikespolitiska talesperson Valter Mutt ut: ”Jag minns B 52-planen väldigt tydligt från Vietnamkriget. Då släppte de varje dag sin dödliga last över brinnande byar i Vietnam. Jag har bilderna av de dödade barnen på min egen näthinna.” (Expressen 20/5).

Och dessutom: ”Vi är inte några vänner av Natonärmande.”

I verkligheten är samverkan med Nato helt avgörande för det svenska försvarets förmågeutveckling. Men de gröna vill väl inte ha något militärt försvar.

B 52 var för övrigt samma flygplanstyp som om det kalla kriget hade blivit hett skulle ha bombat sovjetiska hamnar och flygfält i Baltikum – och skyddat Sverige. Sverige hade ju också ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder. I den svenska krigsplaneringen var det först efter Berlinmurens fall som neutralitetsoptionen i händelse av konflikt fanns med som alternativ. Men i vänstern lever myten om alliansfriheten kvar.

Anti-amerikanismen är också något som fortsätter att frodas. I samband med en annan övning framhöll Mutt att USA var problemet: ”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.” (Aftonbladet 16/2).

Vänsterpartiet vill också backa ur Nato-samarbetet. I Jonas Sjöstedts partiprogram beskrivs dessutom USA som en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”: ”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

I den verkliga världen är det Nato som stagar upp europeisk säkerhet och utan USA inget Nato. Det som är rödgrönrosavänsterns dröm skulle med en Putin i Kreml bli europeisk mardröm – och det är det ju redan. Det är krig i Europa.

Trots det blir det allra mest bisatsfördömanden av Putinland. Varför är de rödgrönrosa fredsvännerna inte ute och demonstrerar mot rysk aggression och upprustning? Varför genomför man inte insamlingar till förmån för det lidande Ukraina? Varför förklarar man sig inte solidarisk med det hotade Baltikum?

Uppropsvänstern varnar i stället för fienderetorik: ”Är det inte så att ett land, precis som en enskild människa, som hela tiden tillskrivs svekfulla avsikter slutligen börjar agera i enligt med den bilden, eftersom domen redan avkunnats av omgivningen?” (DN 19/4).

En av uppropsmakarna, Stina Oscarson, betonar att det finns skäl att vara rädd – Sverige kan varken försvara sig på egen hand eller räkna med hjälp från Nato (DN 18/3). Den bakvända slutsatsen är att varken stärka försvaret eller söka säkerhetsförankring i Nato. I stället ska Sverige låta bli att ”leka med elden” genom övningar som Arctic Challenge Exercise. Putin hade inte kunnat uttrycka det bättre själv: reta inte Ryssland.

Det riktigt allvarliga är förstås att den rödgrönrosa fredsrörelsen finns rikligt representerad inom socialdemokratin.

Så blir det som blir.

Gästledare publicerad i SvD 24/5 2015.