Det låter som mer pyspunka

Det satt långt inne, men till slut blev det en uppgörelse om försvaret mellan den rödgröna regeringen och M, C och KD. Vänstern var inte med. FP klev av förhandlingarna med motiveringen för lite och för sent. Så vad ska man säga? Till exempel att det är svårt att avgöra vem som har det svåraste jobbet: Är det förvarsminister Peter Hultqvist eller ÖB Sverker Göranson?

Hultqvist har i kraft av kunskap och engagemang visat att S-märkt försvarspolitik inte längre stavas nedrustning. Hans öde är att vara minister i ett delat parti, som dessutom delar regeringsmakten med ett grönt parti som i grunden är pacifistiskt (och med V som stödparti).

Med sig till förhandlingarna fick Hultqvist bud på en höjning på 6,2 miljarder kronor över fem år. Det är inte någon dålig gissning att Hultqvist inom sig var själaglad över att det i stället blev drygt 10 miljarder, som var moderaternas bud. I opposition har försvarsviljan vaknat.

Att det blev en höjning är ett välkommet trendbrott. I relation till BNP minskar dock försvarets andel ner mot 1 procent.

Sverker Göranson är säkerligen också glad över att finansminister Magdalena Anderssons – enligt egen uppfattning ”välavvägda” – bud kördes över i förhandlingarna. ÖB:s problem är dock att försvarsekonomin trots detta blir en fortsatt rysare när enveckasförsvaret ska bli verklighet. Signalvärdet blir därefter. Låter väl mycket som fortsatt pyspunka.

Försvarsmaktens underlag för att genomföra försvarsberednings förslag var inte tio utan 18 miljarder kronor. Det säger sig självt att det inte är möjligt att lyfta bort 8 miljarder utan att satsningar ryker (eller att man som i fråga om det civila försvaret satsar men med befintliga resurser). ÖB beskriver konsekvenserna med orden: ”detta innebär en kvarstående risk i en orolig omvärld.”

Militära samarbeten utreddes nyligen och föredömligt i den bertelmanska utredningen. Nu ska den göras om men förutsättningslösheten är inte större än att den stavas tabu. Den militära alliansfriheten, det vill säga medlemskap i Nato, får inte prövas. Personalförsörjning ska däremot synas med öppnare ögon.

I rättvisans namn ska det väl sägas att det finns anledning till en del hurra. Sverige ska ha första prio. Gotland ska återmilitariseras (ja, i alla fall lite grann) och bottenplattan ska tätas; det verkar klokt att medel avsätts för att ammunition ska köpas in. Det finns en tilltro till att försvarsförmågan kommer öka.

Problemet är att i ljuset av den snabba ryska upprustning som skett de senaste åren och som ska fortsätta innebär försvarsuppgörelsen en relativ svensk förmågeminskning. 2020 kommer gapet att ha ökat. Samtidigt ökar risken för att Putin inte är mätt och belåten efter Ukraina. Det är krig i Europa. Det kan spridas. Baltikum kan bli nästa Krim.

Försvarsuppgörelsen är klädd i många insiktsfulla ord, men i praktiken är det halvtomma ord. En försvarsgrupp med oklart mandat ska ta höjd för ett förändrat läge, men även om beslutskraft skulle finnas tar anpassning tid. Sverker Göranson slutar i höst. Rubriken på arbetsbeskrivningen för efterträdaren borde vara: Är du beredd att misslyckas men ändå gilla läget?

Publicerad i Vårt Försvar nr 2 2015.