Pst, det är från säkerhetspolisen

Den norska säkerhetspolisen PST, rapporterade Verdens Ganghäromdagen, tog förra året kontakt med Fremskrittspartiets stortingsrepresentant Tor André Johnsen och manade honom till försiktighet i sitt sociala umgänge med ryska diplomater. Det hjälpte inte. För ovanlighetens skull tvingades PST ta initiativet till ännu ett samtal.

Johnsen själv menar att det hela är problemfritt.

På den ryska ambassaden tycker man att Johnsen är ”en bra man”.

Varningarna kan ses i perspektiv PST:s trusselvurdering för 2015, där man lyfter fram Kina och Ryssland som två utländska makter som Norge inte har säkerhetspolitiskt samarbete med och som har stor underrättelsekapacitet. Vidare slås det fast att den ryska underrättelseverksamheten har störst skadepotential för norska intressen.

I Verdens Gangs avslöjande ingår också hur Johnsen agerade i den norska gruppen av OSSE-parlamentariker. Han var starkt pådrivande för att den förra året skulle ställa sig bakom en rysk resolution (författad av den tidigare FSB-chefen Andrej Kovalev), vars egentliga syfte var att ge stöd för Rysslands intåg i Ukraina. När han inte fick stöd för saken och i stället uppmanades att gå på den samlade norska linjen gjorde han sig själv ändå till medförslagsställare.

I omröstningen i OSSE:s parlamentariska församling var det bara – från EU och Norden – Johnsen och en representant från ett högerpopulistiskt grekiskt parti som var för.

Till vardags har Johnsen sin hemvist i Stortinget i Arbeids- och sosialkomiteen. Där har han nu internationellt reseförbud – om inte hela kommittén reser. FrP:s gruppledare har slagit fast att partiets stortingsledamöter ska följa PST:s råd.

Johnsen var också med om att strax före det ryska övertagandet av Krim bilda Norsk Russisk Venneforening i Stortinget. Den ryska ambassaden hade jobbet länge för detta. Av de 17 medlemmarna är sju från Fremskrittspartiet. I kretsen ingår också Arbeiderpartiets vice partiordförande och Miljöpartiets partiordförande.

Vänföreningens ordförande AP:s Kåre Simensen från Finnmark är tillika ledamot av utenriks- og forsvarskomitén, och ”er mer positiv til samarbeid med Russland enn det som er vanlig på Stortinget nå”:

”Med en gang du lærer å kjenne folk, så er det ikke så farlig lenger. Og det er litt av den erfaringen jeg har med meg fra nord, som jeg ønsker å ta meg inn hit til Stortinget.”

Lite naivt, kan det tyckas…

Informationskrigföring är inget nytt men har med nätet som nav mycket större möjligheter att nå ut i breda kretsar. Demokratier är också mer sårbara bland annat av den enkla anledningen att de politiska beslutsfattarna måste ta hänsyn till opinionerna – och att politiken i allt högre grad har blivit opinionsdriven.

Därför är den också så ett centralt inslag i den ryska hybridkrigföringen. Det handlar inte nödvändigtvis om att göra ryska lögner till sanna i Väst, men mer om att skapa tvivel och resa frågetecken, splittra och försvaga. Till exempel när det gäller Nato, där Kreml nyligen kunde glädja sig åt den bristande en opinionspejling som visade ihålig solidaritet.

Trollen går i skift och så här jobbar man mot Finland. I den ryska upprustningen ingår också propagandakanaler som vänder sig till utlandet. RT och Sputnik är potemkinkulisser som bakom en polerad fasad pumpar ut Kremltrogna beskrivningar av verkligheten. Till exempel att det inte finns rysk trupp i Ukraina.

Eller budskapet från Kreml att konfrontation måste ersättas av dialog och kompromisser. Det låter som ljuv musik i de troskyldigas öron. Allt inbakat i en kritik av USA, Nato och/eller EU som hakar i en egen politisk agenda. Och i den delen blir mer klassiska påverkansoperationer en viktig del – genomslaget ökar med lokala och trovärdiga budbärare.

Publicerad i SvD-bloggen Säkerhetsrådet 27/6 2015.