Låt värnskatten värna Sverige
Sveriges försvars- och säkerhetspolitik fortsätter att inte imponera i omvärlden. Inte minst är oron påtaglig i Baltikum. Den estniske presidenten Ilves har varnat för ett säkerhetshål – ett annat sätt att uttrycka samma tanke som Finlands president Niinistö gjorde med begreppet säkerhetsvakuum.
Till det som inte imponerar hör att regering och opposition gör rikets säkerhet till en politiskt taktisk fråga inför riksdagsvalet. Ett exempel är Försvarsberedningen. Den fick förlängd arbetstid till 15 maj för att kunna ta höjd för Putin och Ukraina. Regeringen valde sedan att inte vänta utan gjorde ett eget utspel för att förbygga kritik och splittra oppositionen.
Förberedningens rapport Försvaret av Sverige innebär dock en välkommen politikomläggning i riktning mot det territoriella försvaret och närområdet. Tanken på evig fred i Europa har utmönstrats och ersatts av en riskbild med snabba, komplexa och svårförutsägbara förändringar.
Armén blir tyngre när två brigader bildas, fler ubåtar, fler Jas och kryssningsrobotar ingår i förstärkningen. Fokus läggs på operativ förmåga. Det ska bli fler övningar – och samövade. Det blir mer något försvar på Gotland.
Vän av Sveriges försvar hade kunnat önska mer men hade kunnat få mycket mindre. Det finns dock frågetecken för robustheten.
Det dröjer innan ny materiel kommer att tillföras och efter 2018 saknas utpekad finansiering. I närtid saknas medel för att övning och därmed även operativ förmåga. Att regeringen låter sparbetinget på 500 miljoner kronor på personalsidan (RB5) ligga kvar, innebär att försvarsförmågan går ner. Det är obegripligt, men visar att Moderaterna bara halvvägs har bytt fot i försvarspolitiken.
Lika hårt håller Socialdemokraterna fast vid sin Nato-fobi. Medlemskap är uteslutet – trots att säkerhetspolitiken bygger på att vi ska få hjälp och att det i praktiken bara är Nato som kan stå för den. Vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen består, men det är ändå bra att beredningen vill att Sverige ska ingå ett värdnationsavtal med Nato som lägger den legala grunden för att ta emot hjälp.
När beredningen höll presskonferens blev det öppet gräl mellan Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist (S). Det handlade om finansieringen av S-förslaget om mer pengar i närtid för att stärka den operativa förmågan. Anders Borg hade gjort tummen ned, krona för krona.
Försvarsekonomin är skakig och framtiden underfinansierad. Men det finns bot: Värnskatt.
Med hänvisning till att alla ska vara med och dela på bördorna infördes den så kallade värnskatten från inkomståret 1995. Värnskatten skulle vara tillfällig men har sedan hängt kvar. Den drar in i runda slungar fem miljarder per år till statskassan.
Värnskatten gör mer skada än nytta och borde därför avskaffas. Men det ligger inte i de politiska korten. Så varför inte låta den göra nytta som en riktig värnskatt? Sverige har gjort det förr. Hösten 1915 infördes en progressiv engångsskatt i syfte att öka den svenska försvarsförmågan som kallades för värnskatt. Skatteintäkterna flöt in i den särskild värnskattefond; allt för att medlen verkligen skulle gå till försvarsändamål.
Men invändningen kommer förstås som ett skott: Hur går det då med vård, skola och omsorg? Men det är en feltänkt fråga. Värnskatt till försvaret leder inte till att vård, skola och omsorg får mindre resurser utan bara att anslagsökningen blir mindre.
Och så har vi förstås frågan om vad som är viktigast. Rikets säkerhet är alltid en existentiell fråga och bör därför prioriteras – och det understryks förstås i orostider.
Det är krig i Europa.
Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2014.