Parlamentsvalet i Polen blev en punkt zwrotny, en historisk vändpunkt som visar att det demokratiska tillbakaskridandet i Europa inte är en självklarhet. Sverige bör bjuda in till fördjupat samarbete.

Lech Walesa stod på läktarplats när Donald Tusk i tisdags valdes till ny premiärminister. Frihetshjälten från Solidaritet grät glädjetårar. Jaroslaw Kaczynski – den starke mannen i Lag och rättvisa (PIS) som från baksätet har rattat Polens väg bort från demokrati och rättsstat i åtta år – sprang ut på golvet i plenisalen, gastande att Tusk är en tysk agent.

Utbrottet var i linje med utvärderingen av valförlusten, det vill säga ett resultat av ryska och tyska konspirationer. I partiets värld vimlar det av dem. Den största av dem alla är att kommunisterna efter befrielsen mirakelåret 1989 aldrig helt lämnade makten, utan har funnits kvar som ett slags djup stat. Allt i samförstånd med de nya makthavarna.

Det är en ironisk paradox att PIS ”äkta” Polen skulle återuppstå närmast som en skuggbild av det kommunistiska systemet. Sedan 2015 har det skett ett gradvis ”statsövertagande” genom premierande av politisk lojalitet i förvaltningen och statliga företag, politiserade domstolar och kontroll över medierna. De som inte har varit med PIS har stigmatiserats som ”oäkta” polacker.

Tusk har varit själva sinnebilden för ”den andre”. Han har varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i European Peoples Party. 2021 återvände han hem för att i den nygamla rollen som ledare för liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen ta upp kampen för verklig lag och rättvisa i Polen.

Valsegern bärgades genom att Medborgarplattformen tillsammans med två andra allianser gick fram som ett enat alternativ. Trion lyckades mobilisera civilsamhället för att sätta stopp för den fortsatta omvandlingen av Polen till ett Orbanland. Valdeltagandet blev rekordhöga 74 procent.

Nu väntar en Herkulesuppgift för att Polen åter ska få status som fullvärdig demokrati i den rankning som tankesmedjan Freedom House gör. Att rehabilitera rättsstaten låter sig sägas men blir inte helt enkelt. Vid sidan av att utforma de legala tekniska lösningarna, står man också inför utmaningen att mer än 2 000 domare har utsetts inom ramen för det politiserade domstolsväsendet. Hur ska dessa hanteras? Och hur blir det med domarna som de har avkunnat?

Till den politiska uppförsbacken hör PIS-presidenten Duda som sitter till 2025 – med en vetorätt som regeringskoalitionen inte har mandat nog för att upphäva.

Ett annat problem är vimlet av politiskt tillsatta PIS-lojalister i förvaltningen, statliga medier och statsföretag. Den formellt oberoende riksbankschefen är en gammal kompis till Kaczynski med ett mandat som går ut först 2026.

Det kan dessutom bli nog så slitsamt med en regeringskoalition som består av tre allianser med stor ideologisk spännvidd längs vänster-högerskalan (och som inalles rymmer nästan ett dussin olika partier). Dessutom blir det svårt att infria vallöften om Duda lägger in veto mot de reformer av rättsväsendet som EU-kommissionen kräver för att frisläppa 111 miljarder euro i blockerade fondmedel.

Det ligger i korten att PIS kommer att obstruera under vägen framåt. Den viljan blir inte mindre eftersom Tusk tydligt markerat att han vill göra upp räkningen med Kaczynski et consortes.

Men med Tusk kommer Polen att få bättre relationer med Ukraina, ännu bättre med USA och varmt välkomnas tillbaka till Bryssel. Tusk kommer dock inte med mössan i handen utan med anspråk på att – vid sidan av Tyskland och Frankrike – vara en av EU:s tungviktare. Han gör det i kraft av Polens tyngd – stort, allt rikare och med genomförandet av en kraftfull militär upprustning (i bred politisk enighet) i syfte att möta hotet från Putinland. Försvarsutgifterna uppgår i år till fyra procent av BNP.

Tusk kommer att slå vakt om Polens intressen men med en förståelse för att ”man kan tycka olika” och utifrån en grundläggande vilja att nå resultat. Att PIS kränkthetssyndrom ersätts av vilja till samarbete med demokrati och rättsstatlighet som grund, är något Sverige bör ta fasta på.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev en svensk punkt zwrotny. I regeringsförklaring beskrivs Sveriges inträde i Nato med rätta som ”en epokgörande förändring”. Det gäller även den trots allt historiskt kraftfulla upprustningen av försvaret. Till bilden av uppvaknande hör också ett nytt fokus i utrikespolitiken på ”Europa, Norden och Baltikum och det transatlantiska samarbetet”.

Vägen borde ligga öppen för stärkta relationer inom för båda länderna strategiska områden. Inte minst borde det vara möjligt att på försvarsområdet uppgradera det bilaterala ramverksavtalet från 2015 som innehåller samarbete på strategisk nivå, och på den militära sidan kompletterat med bland annat övningssamarbete. En tematik som borde vara enkel och viktig att lyfta är problem i snabbväxande försvar.

Det finns också mycket samsyn mellan svenska och polska positioner i fråga om hur EU bör utvecklas. Å ena sidan motstånd mot (lite slappt uttryckt) ökad ”federalism”. Å andra sidan en stark vilja att lägga tillrätta för Ukrainas, Moldaviens och Georgiens medlemskap. Mer akut går båda länderna i bräschen för militärt och civilt stöd till det för sin överlevnad – och för hela Europas sak – kämpande Ukraina.

Och det finns en historia att anknyta till.

Som en reaktion på Rysslands krig mot Georgien 2008 skapade EU året efter det Östliga partnerskapet. Det skedde på svenskt och polskt initiativ. Tanken var knyta sex tidigare sovjetrepubliker (även Armenien, Azerbajdzjan och Belarus), närmare EU och stimulera till reformer utan att för den skull öppna för medlemskap. Det var viktigt då, men att EU därefter öppnat för medlemskap för hela trion understryker att det Östliga partnerskapet numera är ett tomt skal.

Vägen till Bryssel är kantad av krav på mycket omfattande reformer för att trion ska bli EU-fähig. Det finns dessutom motstånd att övervinna bland EU:s medlemsstater. Det handlar inte bara om Putins bäste vän Viktor Orban. Sverige och Polen skulle kunna bli ett tandempar som agerar pådrivare i EU-processen.

En god början är att då som nu heter den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski. Så varför inte låta Sikorskis dåvarande medpart Carl Bildt ta upp tråden? Och varför inte dra in också Tyskland i ett sådant samarbete? Pröva tanken på en Stockholmstriangel. Också för att få upp farten i Zeitenwende, Tysklands punkt zwrotny.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 dec 2023.