Striden om demokratin är inte vunnen

Mariusz Kaminski och Maciej Wasik är på flykt undan rättvisan. De söker sig till presidentpalatset i Warszawa för att på så sätt undvika att hamna i fängelse. Där välkomnas de båda av presidenten som offentligt förklarar att de båda inte är kriminella utan ”politiska fångar”. Han tar till och med en selfie tillsammans med dem. Först när presidenten lämnar palatset går polisen in.

Det skulle ha kunnat vara scener hämtade från en politisk thriller i regi av Netflix Polska, men detta har hänt. Och det som är ett politiskt drama i realtid ser ut att bli en riktig långkörare med nya cliffhangers.

Kaminski och Wasik är nu bakom lås och bom, dömda för olaglig avlyssning och förfalskning av dokument när de 2005–2007 ledde en anti-korruptionsenhet under det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisas första regering (det återkom till makten 2015). Slutlig rättvisa utmättes först i december 2023 – kort tid efter regeringsmakten skiftade från Lag och rättvisa till en bred center-vänster koalition som leds av Medborgarplattformens Donald Tusk.

Redan 2015 beviljade president Andrzej Duda dem båda nåd. Kaminski blev sedan både minister för säkerhetstjänsten och inrikesminister. Wasik var hans vice.

Nåden underkändes i slutet på förra året i Högsta domstolen, som granskar lagöverenstämmelse. Skälet var att de båda anklagade hade överklagat och ännu inte fått sin slutliga dom. Den motsatta slutsatsen drogs av Konstitutionstribunalen (Trybunal Konstytucyjny) som svarar på frågan om grundlagsenligheten. Duda har för säkerhets skull benådat de två igen. Det accepteras dock inte av regeringen. Dramat fortsätter.

Det är inte någon tvekan om vem som bär skulden för det politiska dramat i Polen. Lag och rättvisa, PIS, stöpte om rättsstaten för att passa partiets syften, förvaltningen politiserades och public service gjordes till en propagandakanal. Korruptionen ökade. Polen var inte längre en fullvärdig demokrati. Det som nu kan tyckas vara en parodi på paragrafrytteri är en politisk strid om domstolsväsendets oberoende, om Polen som en rättsstat. Och den kampen pågår på bred front.

När PIS tog över 2015 gjordes justitieministern också till riksåklagare. Strax före höstens parlamentsval – och då med ett regeringsskifte som tänkbart resultat – överfördes centrala funktioner till nummer två i åklagarämbetsrang. Denne var utsedd av PIS, med ett mandat som går ut om fem år.

Efter regeringsskiftet har den nye justitieministern slagit fast att det oberoende Riksåklagarämbetet ska återinföras. Han har också gjort sig av med den PIS-trogne åklagaren med motiveringen att denne anställdes på felaktiga grunder. Beslutet har godkänts i en av Högsta domstolens kammare och avvisats i en annan. Konstitutionstribunalen har för sin del beordrat stopp för avskedandet.

I praktiken har Polen fått två legala system som inte erkänner varandras legitimitet – en skiljelinje går mellan domare utsedda före och efter 2015. En central strid står om det organ (Krajowa Rada Sądownictwa) som ska säkerställa att domare nomineras på saklig och oberoende grund. Att domarkåren utgör en stor majoritet i förhållande till representanter från parlamentet och regeringen ska stå som garant för domarnas oväld. PIS politiserade dock valet av de domare som ingår.

Att säkerställa ovälden står högst upp på den nya regeringens agenda. Det är både centralt för att återupprätta rättsstaten och en förutsättning för att EU-kommissionen ska frigöra miljarder euro från EU:s post-pandemifond. Dessa frystes – med stöd i utslag från både EU-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna – i rättsstatsstriden mellan kommissionen och PIS-regeringen.

Rättsstriderna hindrar inte regeringen från att i en strid ström också leverera eller varsla ny politik på andra områden. Högre löner till lärare och sjukvårdspersonal, fri abort (under vissa villkor) upp till tolfte veckan och mindre statligt stöd till katolska kyrkan.

Den ideologiska spännvidden är stor i regeringskoalitionen – och det gäller också förhållandet mellan de mest radikala i regeringen och en mer konservativ opinion. För premiärminister Tusk gäller det att utföra en politisk balansakt inför kommande lokal- och EU-val. Det innebär till exempel att PIS-regeringens migrationspolitik ligger fast.

Det är lätt att förstå att regeringen Tusk känner sig tvingad att rulla tillbaka PIS statsövertagande genom att avpollettera lojalister och runda legala hinder. Att utmäta räkenskap mobiliserar dessutom regeringskoalitionens väljare inför stundande val. Risken är att man repriserar den politiska okultur som det är ett huvudmål att bryta med. Fast med andra förtecken.

Ledare i Svenska Dagbladet 2 februari 2024.