Claes Arvidsson

Archive
Korruption

Mariusz Kaminski och Maciej Wasik är på flykt undan rättvisan. De söker sig till presidentpalatset i Warszawa för att på så sätt undvika att hamna i fängelse. Där välkomnas de båda av presidenten som offentligt förklarar att de båda inte är kriminella utan ”politiska fångar”. Han tar till och med en selfie tillsammans med dem. Först när presidenten lämnar palatset går polisen in.

Det skulle ha kunnat vara scener hämtade från en politisk thriller i regi av Netflix Polska, men detta har hänt. Och det som är ett politiskt drama i realtid ser ut att bli en riktig långkörare med nya cliffhangers.

Kaminski och Wasik är nu bakom lås och bom, dömda för olaglig avlyssning och förfalskning av dokument när de 2005–2007 ledde en anti-korruptionsenhet under det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisas första regering (det återkom till makten 2015). Slutlig rättvisa utmättes först i december 2023 – kort tid efter regeringsmakten skiftade från Lag och rättvisa till en bred center-vänster koalition som leds av Medborgarplattformens Donald Tusk.

Redan 2015 beviljade president Andrzej Duda dem båda nåd. Kaminski blev sedan både minister för säkerhetstjänsten och inrikesminister. Wasik var hans vice.

Nåden underkändes i slutet på förra året i Högsta domstolen, som granskar lagöverenstämmelse. Skälet var att de båda anklagade hade överklagat och ännu inte fått sin slutliga dom. Den motsatta slutsatsen drogs av Konstitutionstribunalen (Trybunal Konstytucyjny) som svarar på frågan om grundlagsenligheten. Duda har för säkerhets skull benådat de två igen. Det accepteras dock inte av regeringen. Dramat fortsätter.

Det är inte någon tvekan om vem som bär skulden för det politiska dramat i Polen. Lag och rättvisa, PIS, stöpte om rättsstaten för att passa partiets syften, förvaltningen politiserades och public service gjordes till en propagandakanal. Korruptionen ökade. Polen var inte längre en fullvärdig demokrati. Det som nu kan tyckas vara en parodi på paragrafrytteri är en politisk strid om domstolsväsendets oberoende, om Polen som en rättsstat. Och den kampen pågår på bred front.

När PIS tog över 2015 gjordes justitieministern också till riksåklagare. Strax före höstens parlamentsval – och då med ett regeringsskifte som tänkbart resultat – överfördes centrala funktioner till nummer två i åklagarämbetsrang. Denne var utsedd av PIS, med ett mandat som går ut om fem år.

Efter regeringsskiftet har den nye justitieministern slagit fast att det oberoende Riksåklagarämbetet ska återinföras. Han har också gjort sig av med den PIS-trogne åklagaren med motiveringen att denne anställdes på felaktiga grunder. Beslutet har godkänts i en av Högsta domstolens kammare och avvisats i en annan. Konstitutionstribunalen har för sin del beordrat stopp för avskedandet.

I praktiken har Polen fått två legala system som inte erkänner varandras legitimitet – en skiljelinje går mellan domare utsedda före och efter 2015. En central strid står om det organ (Krajowa Rada Sądownictwa) som ska säkerställa att domare nomineras på saklig och oberoende grund. Att domarkåren utgör en stor majoritet i förhållande till representanter från parlamentet och regeringen ska stå som garant för domarnas oväld. PIS politiserade dock valet av de domare som ingår.

Att säkerställa ovälden står högst upp på den nya regeringens agenda. Det är både centralt för att återupprätta rättsstaten och en förutsättning för att EU-kommissionen ska frigöra miljarder euro från EU:s post-pandemifond. Dessa frystes – med stöd i utslag från både EU-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna – i rättsstatsstriden mellan kommissionen och PIS-regeringen.

Rättsstriderna hindrar inte regeringen från att i en strid ström också leverera eller varsla ny politik på andra områden. Högre löner till lärare och sjukvårdspersonal, fri abort (under vissa villkor) upp till tolfte veckan och mindre statligt stöd till katolska kyrkan.

Den ideologiska spännvidden är stor i regeringskoalitionen – och det gäller också förhållandet mellan de mest radikala i regeringen och en mer konservativ opinion. För premiärminister Tusk gäller det att utföra en politisk balansakt inför kommande lokal- och EU-val. Det innebär till exempel att PIS-regeringens migrationspolitik ligger fast.

Det är lätt att förstå att regeringen Tusk känner sig tvingad att rulla tillbaka PIS statsövertagande genom att avpollettera lojalister och runda legala hinder. Att utmäta räkenskap mobiliserar dessutom regeringskoalitionens väljare inför stundande val. Risken är att man repriserar den politiska okultur som det är ett huvudmål att bryta med. Fast med andra förtecken.

Ledare i Svenska Dagbladet 2 februari 2024.

Read More

I samband med en ambassadfestlighet på Konserthuset i Stockholm gick jag ut för att ta en cigg. En man dyker upp bredvid mig på trappan och så får jag frågan: Har du eld? Visst. Och så följde lite småprat.

– Åh, är det du som skriver ledare i Svenska Dagbladet. Jag själv jobbar på ryska ambassaden. Du skriver alltid så intressant om Ryssland – även om jag inte delar dina uppfattningar. Skulle vi inte kunna träffas för lunch och diskutera?

Sedan blev det några resultatlösa uppföljningar via telefon och mejl innan den ryske ”tjänstemannen” till slut gav upp uppdraget. Som kanske var att få mig att samtalvis bli en så kallad ofrivillig källa.

Jag kom att tänka på händelsen vid läsningen av Jan Leijonhielms ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag). Här ges inblickar i det praktiska hantverket i underrättelsetjänst och utmaningarna i rollen som analytiker på utrikessektionen på IB, den hemliga underrättelseorganisationen som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. Leijonhielm har också varit chef på Östekonomiska byrånoch huvudansvarig för Rysslandsstudierna på FOA/FOI.

Memoaren är inte en agenthistoria utan ett solitt stycke historia om bevakningen av Sovjetunionen och Ryssland. Människor och miljöer skildras. Under livsresans gång hinner Leijonhielm också med att slå fast hur det förhöll sig med till exempel sovjetiska anfallsplaner mot Sverige och vad de innebar.

Boken ser tillbaka på ett liv i underrättelsevärlden, men rymmer också en framåtsyftade diskussion om vad som kan bli bättre. Väldigt mycket handlar om politiker. Ett återkommande tema är bristen på vilja att ta in information om dåliga nyheter eller att MUST:s analyser avfärdats som budgethöjande partsinlagor.

Som Leijonhielm konstaterar hade ett annat förhållningssätt kanske inte hindrat Ryssland från att angripa Ukraina, men Sverige hade i alla fall stått bättre rustat. Både 2014 och 2022.

I en tid när modus operandi i underrättelsesanalys inte längre bara kan styras av ”behovet att veta ”utan också ”behovet att dela”, pekar Leijonhielm på problemet med stuprör mellan dem som sitter inne med information. Därför borde – med Australien som förebild – ett ”fusion center” inrättas. Uppgiften skulle bestå i att sammanställa och bedöma alla tillgängliga öppna och hemliga källor till en nationell lägesbild. Och som sedan i görligast mån skulle göras offentlig.

En nationell hotbild skulle också innebära ett visst skydd mot risken för agendastyrda tolkningar inklusive i – som han skriver – den högsta politiska ledningen.

Varför inte göra analysenheten i det nya nationella säkerhetsrådet till ett sådant ”fusion center”? Sverige ska ju få ett riktigt nationellt säkerhetsråd med statsministern i spetsen och under operativ ledning av den nyutnämnde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Avsikten är dessutom att ta fram en ny nationell säkerhetsstrategi.

En mer konkret fråga som regeringen Kristersson kan göra något åt gäller UD:s ovilja att frisläppa två dokument som kastar ljus över Vladimir Putin. Det är ingen som vet exakt hur stormrik chefen för den ryska kleptokratin är. Helt säkert är dock att Putins karriärväg från FSB-anställd i Dresden före murens fall till presidentpalatset i Kreml gick via i S:t Petersburg på 1990-talet. Och med en svensk anknytning.

Dagen före öppnandet av det så kallade Sverigehuset i S:t Petersburg 1996 klev stadens ansvarige för internationella relationer in på det svenska generalkonsulatet och krävde helt överraskande att få betalt för städning. Han ville ha en miljon kronor för att invigningen nästa dag skulle få grönt ljus. Putin fick pengarna.

Den generalkonsuln, Sture Stiernlöf, skrev hem till Stockholm om händelsen i en depesch och senare även i en rapport om Putin. Leijonhielm har begärt ut handlingarna. Först fick han nobben av Carl Bildt, sedan av Margot Wallström och senast av Ann Linde. Det angivna skälet till njet har varit att handlingarna rör relationen till främmande makt.

På regeringen Reinfeldts tid hade frisläppandet kanske kunnat spela en positiv politisk roll i Ryssland. Den möjligheten är förbi. Tyvärr. Att nu hänga ut diktatorn kan knappast heller göra de diplomatiska relationerna kyligare, men skulle däremot på ett handfast sätt bekräfta bilden av Putin.

Faktiskt borde utrikesminister Billström inte vänta på att handlingarna ska begäras ut igen utan på eget initiativ göra dem offentliga.

Leijonhielm avslöjar nämligen hur fi i regi av avdelning IX i det polska kontraspionaget via upprepade inbrott på ambassader i Warszawa skaffade sig tillgång till handlingar som troddes vara förvarade kassaskåpssäkert. Bara under 1982 gjordes fyra oupptäckta inbrott på den svenska ambassaden (med kodnamn Tales). Tillvägagångssättet var som hämtat ur agentroman.

Ambassadspionaget i Polen – och i andra Warszawapaktsländer – var troligen initierat från Moskva. Utrustningen var rysk och servades av KGB. Det tyder på att man i själva verket exporterat ett redan på hemmaplan beprövat och framgångsrikt koncept. Och det finns inte något skäl att tro att praxis ändrades efter Sovjetunionens fall. Därför lär ett frisläppande av Putindokumenten nog inte innehålla några nyheter i Moskva.

Fint om Billström också låter oss få läsa.

Ledare i Svenska Dagbladet 26 november 2022.

Read More