Claes Arvidsson

Archive
Tag "Jarosław Kaczyński"

Mariusz Kaminski och Maciej Wasik är på flykt undan rättvisan. De söker sig till presidentpalatset i Warszawa för att på så sätt undvika att hamna i fängelse. Där välkomnas de båda av presidenten som offentligt förklarar att de båda inte är kriminella utan ”politiska fångar”. Han tar till och med en selfie tillsammans med dem. Först när presidenten lämnar palatset går polisen in.

Det skulle ha kunnat vara scener hämtade från en politisk thriller i regi av Netflix Polska, men detta har hänt. Och det som är ett politiskt drama i realtid ser ut att bli en riktig långkörare med nya cliffhangers.

Kaminski och Wasik är nu bakom lås och bom, dömda för olaglig avlyssning och förfalskning av dokument när de 2005–2007 ledde en anti-korruptionsenhet under det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisas första regering (det återkom till makten 2015). Slutlig rättvisa utmättes först i december 2023 – kort tid efter regeringsmakten skiftade från Lag och rättvisa till en bred center-vänster koalition som leds av Medborgarplattformens Donald Tusk.

Redan 2015 beviljade president Andrzej Duda dem båda nåd. Kaminski blev sedan både minister för säkerhetstjänsten och inrikesminister. Wasik var hans vice.

Nåden underkändes i slutet på förra året i Högsta domstolen, som granskar lagöverenstämmelse. Skälet var att de båda anklagade hade överklagat och ännu inte fått sin slutliga dom. Den motsatta slutsatsen drogs av Konstitutionstribunalen (Trybunal Konstytucyjny) som svarar på frågan om grundlagsenligheten. Duda har för säkerhets skull benådat de två igen. Det accepteras dock inte av regeringen. Dramat fortsätter.

Det är inte någon tvekan om vem som bär skulden för det politiska dramat i Polen. Lag och rättvisa, PIS, stöpte om rättsstaten för att passa partiets syften, förvaltningen politiserades och public service gjordes till en propagandakanal. Korruptionen ökade. Polen var inte längre en fullvärdig demokrati. Det som nu kan tyckas vara en parodi på paragrafrytteri är en politisk strid om domstolsväsendets oberoende, om Polen som en rättsstat. Och den kampen pågår på bred front.

När PIS tog över 2015 gjordes justitieministern också till riksåklagare. Strax före höstens parlamentsval – och då med ett regeringsskifte som tänkbart resultat – överfördes centrala funktioner till nummer två i åklagarämbetsrang. Denne var utsedd av PIS, med ett mandat som går ut om fem år.

Efter regeringsskiftet har den nye justitieministern slagit fast att det oberoende Riksåklagarämbetet ska återinföras. Han har också gjort sig av med den PIS-trogne åklagaren med motiveringen att denne anställdes på felaktiga grunder. Beslutet har godkänts i en av Högsta domstolens kammare och avvisats i en annan. Konstitutionstribunalen har för sin del beordrat stopp för avskedandet.

I praktiken har Polen fått två legala system som inte erkänner varandras legitimitet – en skiljelinje går mellan domare utsedda före och efter 2015. En central strid står om det organ (Krajowa Rada Sądownictwa) som ska säkerställa att domare nomineras på saklig och oberoende grund. Att domarkåren utgör en stor majoritet i förhållande till representanter från parlamentet och regeringen ska stå som garant för domarnas oväld. PIS politiserade dock valet av de domare som ingår.

Att säkerställa ovälden står högst upp på den nya regeringens agenda. Det är både centralt för att återupprätta rättsstaten och en förutsättning för att EU-kommissionen ska frigöra miljarder euro från EU:s post-pandemifond. Dessa frystes – med stöd i utslag från både EU-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna – i rättsstatsstriden mellan kommissionen och PIS-regeringen.

Rättsstriderna hindrar inte regeringen från att i en strid ström också leverera eller varsla ny politik på andra områden. Högre löner till lärare och sjukvårdspersonal, fri abort (under vissa villkor) upp till tolfte veckan och mindre statligt stöd till katolska kyrkan.

Den ideologiska spännvidden är stor i regeringskoalitionen – och det gäller också förhållandet mellan de mest radikala i regeringen och en mer konservativ opinion. För premiärminister Tusk gäller det att utföra en politisk balansakt inför kommande lokal- och EU-val. Det innebär till exempel att PIS-regeringens migrationspolitik ligger fast.

Det är lätt att förstå att regeringen Tusk känner sig tvingad att rulla tillbaka PIS statsövertagande genom att avpollettera lojalister och runda legala hinder. Att utmäta räkenskap mobiliserar dessutom regeringskoalitionens väljare inför stundande val. Risken är att man repriserar den politiska okultur som det är ett huvudmål att bryta med. Fast med andra förtecken.

Ledare i Svenska Dagbladet 2 februari 2024.

Read More

Parlamentsvalet i Polen blev en punkt zwrotny, en historisk vändpunkt som visar att det demokratiska tillbakaskridandet i Europa inte är en självklarhet. Sverige bör bjuda in till fördjupat samarbete.

Lech Walesa stod på läktarplats när Donald Tusk i tisdags valdes till ny premiärminister. Frihetshjälten från Solidaritet grät glädjetårar. Jaroslaw Kaczynski – den starke mannen i Lag och rättvisa (PIS) som från baksätet har rattat Polens väg bort från demokrati och rättsstat i åtta år – sprang ut på golvet i plenisalen, gastande att Tusk är en tysk agent.

Utbrottet var i linje med utvärderingen av valförlusten, det vill säga ett resultat av ryska och tyska konspirationer. I partiets värld vimlar det av dem. Den största av dem alla är att kommunisterna efter befrielsen mirakelåret 1989 aldrig helt lämnade makten, utan har funnits kvar som ett slags djup stat. Allt i samförstånd med de nya makthavarna.

Det är en ironisk paradox att PIS ”äkta” Polen skulle återuppstå närmast som en skuggbild av det kommunistiska systemet. Sedan 2015 har det skett ett gradvis ”statsövertagande” genom premierande av politisk lojalitet i förvaltningen och statliga företag, politiserade domstolar och kontroll över medierna. De som inte har varit med PIS har stigmatiserats som ”oäkta” polacker.

Tusk har varit själva sinnebilden för ”den andre”. Han har varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i European Peoples Party. 2021 återvände han hem för att i den nygamla rollen som ledare för liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen ta upp kampen för verklig lag och rättvisa i Polen.

Valsegern bärgades genom att Medborgarplattformen tillsammans med två andra allianser gick fram som ett enat alternativ. Trion lyckades mobilisera civilsamhället för att sätta stopp för den fortsatta omvandlingen av Polen till ett Orbanland. Valdeltagandet blev rekordhöga 74 procent.

Nu väntar en Herkulesuppgift för att Polen åter ska få status som fullvärdig demokrati i den rankning som tankesmedjan Freedom House gör. Att rehabilitera rättsstaten låter sig sägas men blir inte helt enkelt. Vid sidan av att utforma de legala tekniska lösningarna, står man också inför utmaningen att mer än 2 000 domare har utsetts inom ramen för det politiserade domstolsväsendet. Hur ska dessa hanteras? Och hur blir det med domarna som de har avkunnat?

Till den politiska uppförsbacken hör PIS-presidenten Duda som sitter till 2025 – med en vetorätt som regeringskoalitionen inte har mandat nog för att upphäva.

Ett annat problem är vimlet av politiskt tillsatta PIS-lojalister i förvaltningen, statliga medier och statsföretag. Den formellt oberoende riksbankschefen är en gammal kompis till Kaczynski med ett mandat som går ut först 2026.

Det kan dessutom bli nog så slitsamt med en regeringskoalition som består av tre allianser med stor ideologisk spännvidd längs vänster-högerskalan (och som inalles rymmer nästan ett dussin olika partier). Dessutom blir det svårt att infria vallöften om Duda lägger in veto mot de reformer av rättsväsendet som EU-kommissionen kräver för att frisläppa 111 miljarder euro i blockerade fondmedel.

Det ligger i korten att PIS kommer att obstruera under vägen framåt. Den viljan blir inte mindre eftersom Tusk tydligt markerat att han vill göra upp räkningen med Kaczynski et consortes.

Men med Tusk kommer Polen att få bättre relationer med Ukraina, ännu bättre med USA och varmt välkomnas tillbaka till Bryssel. Tusk kommer dock inte med mössan i handen utan med anspråk på att – vid sidan av Tyskland och Frankrike – vara en av EU:s tungviktare. Han gör det i kraft av Polens tyngd – stort, allt rikare och med genomförandet av en kraftfull militär upprustning (i bred politisk enighet) i syfte att möta hotet från Putinland. Försvarsutgifterna uppgår i år till fyra procent av BNP.

Tusk kommer att slå vakt om Polens intressen men med en förståelse för att ”man kan tycka olika” och utifrån en grundläggande vilja att nå resultat. Att PIS kränkthetssyndrom ersätts av vilja till samarbete med demokrati och rättsstatlighet som grund, är något Sverige bör ta fasta på.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev en svensk punkt zwrotny. I regeringsförklaring beskrivs Sveriges inträde i Nato med rätta som ”en epokgörande förändring”. Det gäller även den trots allt historiskt kraftfulla upprustningen av försvaret. Till bilden av uppvaknande hör också ett nytt fokus i utrikespolitiken på ”Europa, Norden och Baltikum och det transatlantiska samarbetet”.

Vägen borde ligga öppen för stärkta relationer inom för båda länderna strategiska områden. Inte minst borde det vara möjligt att på försvarsområdet uppgradera det bilaterala ramverksavtalet från 2015 som innehåller samarbete på strategisk nivå, och på den militära sidan kompletterat med bland annat övningssamarbete. En tematik som borde vara enkel och viktig att lyfta är problem i snabbväxande försvar.

Det finns också mycket samsyn mellan svenska och polska positioner i fråga om hur EU bör utvecklas. Å ena sidan motstånd mot (lite slappt uttryckt) ökad ”federalism”. Å andra sidan en stark vilja att lägga tillrätta för Ukrainas, Moldaviens och Georgiens medlemskap. Mer akut går båda länderna i bräschen för militärt och civilt stöd till det för sin överlevnad – och för hela Europas sak – kämpande Ukraina.

Och det finns en historia att anknyta till.

Som en reaktion på Rysslands krig mot Georgien 2008 skapade EU året efter det Östliga partnerskapet. Det skedde på svenskt och polskt initiativ. Tanken var knyta sex tidigare sovjetrepubliker (även Armenien, Azerbajdzjan och Belarus), närmare EU och stimulera till reformer utan att för den skull öppna för medlemskap. Det var viktigt då, men att EU därefter öppnat för medlemskap för hela trion understryker att det Östliga partnerskapet numera är ett tomt skal.

Vägen till Bryssel är kantad av krav på mycket omfattande reformer för att trion ska bli EU-fähig. Det finns dessutom motstånd att övervinna bland EU:s medlemsstater. Det handlar inte bara om Putins bäste vän Viktor Orban. Sverige och Polen skulle kunna bli ett tandempar som agerar pådrivare i EU-processen.

En god början är att då som nu heter den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski. Så varför inte låta Sikorskis dåvarande medpart Carl Bildt ta upp tråden? Och varför inte dra in också Tyskland i ett sådant samarbete? Pröva tanken på en Stockholmstriangel. Också för att få upp farten i Zeitenwende, Tysklands punkt zwrotny.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 dec 2023.

Read More

Jag satt och spelte nykter och sur 

Drottningens polska i Polen, g-dur

Runt kring mig satt förståndiga män; 

Den drack ett stop, ett halvstop drack den. 

Men hur det var fatt, 

Slog en av min hatt, 

En ann sad’ åt mej: 

Vad fan angå dej 

Polens affärer?

I Fredmans epistel nr 45 reses den retoriska frågan om Polens affärer verkligen angår oss. Svaret inför söndagens parlamentsval är att utgången blir avgörande för om landet under nationalkonservativa Lag och rättvisa (PIS) ledning ska fortsätta vandringen mot att bli ett fullgånget Orbánland – eller inte.

Polen behöver ett maktskifte som kan sätta stopp för det sedan 2015 pågående statsövertagandet – där polarisering som politisk affärsidé sker medelst konspirationsteorier (”kommunisterna fortsatte att styra”), lättkränkthet (”ingen riktig polack”) och identitetspolitik (”allt är bögarnas fel”).

”Den gröna gränsen” är en film om hur Polen agerade när Belarus i regi av Putin 2021 skickade in migranter från fjärran i syfte att destabilisera Europa – och därmed minska kraften i motståndet mot den fullskaliga invasionen av Ukraina. Den uppburna polska regissören Agnieszka Hollands film är en kritisk berättelse om hur polska myndigheter agerade i det gränsområde som stängdes ned för alla medier.

Som svar drog justitieministern nazikortet och kallade Holland för en, just det, nazipropagandist. Andra ledande företrädare för PIS ryckte också ut. Ingen av dem hade dock sett filmen.

Nu vill man att visningen ska föregås av en förfilm som ger regeringens version.

Och så trummar man på hårt i valrörelsen om en hotfull massinvandring.

PIS har dragit Tysklandskortet mot den främste utmanaren om makten, Medborgarplattformens Donald Tusk (premiärminister 2007–2014 och Europeiska rådets ordförande 2014–2019). Ett kort tal som han höll online i samband med CDU-möte om pandemin avslutades med välgångsorden ”för Tyskland och för Europa”.

Gång på gång har statstelevisionen visat ett klipp där talet är reducerat till ”för Tyskland”. Så utmålas Tusk som ohederlig och beredd att sälja ut Polens intressen.

Och när den enda tv-debatten med partiledarna hölls, var frågorna förstås snedvridna till förmån för PIS.

Allt varvat med utdelande av välfärdsväljargodis.

Inför valdagen är Lag och rättvisa största parti, men det är inte tillräckligt stort för att självklart kunna räkna hem regeringstaburetterna. Därför friar man också i riktning ytterytterhögern.

Polen spelade en helt central roll för att muren föll och kommunismen nedmonterades. Polen – och andra från sovjetmakten befriade ”öststater” – kunde slå in på vägen från grå socialrealism till europeisk modernitet. Länge var Polen bäst i den klassen, även om landet knappast var någon idyll. Men efter PIS maktövertagande 2015 har det gått utför med demokrati och rättsstat, trots att EU och Europarådet har försökt att hålla emot.

Tankesmedjan Freedom House klassificerar inte längre Polen som en fullvärdig demokrati. Under de senaste åren har tillbakagången till och med varit snabbare än i Ungern. Ökningstakten i fråga om korruption har dock inte varit riktigt lika snabb som där.

För PIS och partiets starke man Jarosław Kaczyński handlar det, liksom i förebildslandet Ungern, om att successivt tänja på gränserna för att stöpa om politik och samhälle. Var för sig ter sig förskjutningarna inte alltid så dramatiska. Fullgånget blir resultatet ett statsövertagande (state capture) där privata egenintressen väger tyngre än statens. I det här fallet PIS intressen.

Polen behöver mer av lag och ordning och mindre av Lag och rättvisa.

Men även för Europa är ett maktskifte viktigt. Vid sidan av liberalkonservativa Medborgarplattformen ställer en socialdemokratisk och en center-vänster-allians upp i valet. En valseger för oppositionen skulle bli en handfast demonstration av att det inte finns någon automatik i det demokratiska tillbakaskridande som också pågår i Europa. Kort sagt, visa att den politiska pendeln faktiskt kan svänga tillbaka.

Alternativet är att PIS cementerar statsövertagandet på hemmaplan och underblåser de auktoritära politiska vindar som skapar osäkerhet i Europa. 

Europa behöver ett Polen som vill vara en del av och tar sin rättmätiga plats i den gemenskapen. Inte minst i en tid av rysk aggression.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 oktober 2023

Read More