Både individer och samhällen vill hålla sociopater borta. Isolering eller förvisning fungerar då som skyddsmekanismer, skriver Harvardprofessorn Stephen Greenblatt i boken ”Tyrant: Shakespeare on power” (Vintage 2019). Därför är despoti inte normen i sociala organisationer.

Ändå kan det hända.

Och händer gör det förstås i Shakespeares tragedier med Richard III som ett av de främsta exemplen; pjäser som Greenblatt beskriver som samhällskritik förklädd i historisk dräkt. Bakom den litteraturhistoriska diskursen ägnar sig Greenblatt själv åt detsamma.

Tyrant har en omisskännlig undertext hämtad från Donald Trumps första presidentperiod. Boken är lärd, smart och i kraft av igenkännandet lätt obehaglig.

Greenblatt frågar sig hur var det möjligt för en person som Gloucester, den blivande Richard III, att förmå ett land att både överge egna ideal och gå emot egna intressen. Han var en instabil bedragare och notorisk lögnare. Och samvetslös: ”Varje man som vill leva gott må försöka lita till sig själv och leva utan samvete.”

Trots att ingen egentligen behövde tveka om hans olämplighet, vacklade ändå de institutioner som skulle ha gjort det omöjligt för Gloucester att bestiga tronen.

En faktor var oförsonlig partipolitik, en annan ett populistiskt utnyttjande av vanligt folk. En tredje rör människorna runt Richard; deras intressen och psykologi i mötet med den blivande kungens ondska. I rollbesättningen återfinns de som väljer att normalisera det onormala, drivs av egenintresse, är alltför rädda eller saknar förmåga att reagera. Eller rätt och slätt vägrar inse vem han faktiskt är.

En variation på temat är att Gloucesters agerande ansågs vara så otänkbart att man inte ens märker när det otänkbara ändå händer. Andra har visserligen insett vem han är men tror att det nog löser sig; att löften kommer att hållas och institutioner hållas i hävd.

Till bilden hör att människorna som omger tronpretendenten agerar på basis av osäker kunskap, yttre press eller bara känslomässigt. Samtidigt sprids konspirationsteorier i syfte att tysta skeptiker och skapa förvirring i syfte att minska risken för protester som annars skulle ha kunnat uppstå. Och allt går väldigt snabbt.

Väl på tronen omger tyrannen sig med folk av samma skrot och korn i en miljö präglad av smicker, skamlöshet och en otålig vilja att snabbt få bestämma. Impulsen betyder allt. Fakta betyder intet. Det räcker för tyrannen att slå fast vad som är sant och inte sant.

Och så blir det som det blir.

I Shakespeares persongalleri spelas huvudrollerna av personer som gör karriär genom att spela både på oro och det lägsta hos människor. Tyranniet underlättas sedan om det utövas i skenet av en föreställning om att systemet egentligen är detsamma som tidigare. Samtidigt blir det kaos i brist på administrativ förmåga eller en fruktbar framtidsvision.

Greenblatt gör observationen att Richard III fascinerar och charmar åskådarna trots fulheten, aggressiviteten, den giftiga humorn och den självpåtagna rätten att vräka ur sig vad som helst om vem som helst. Också här leds tanken till Vita huset. Trump talar visserligen osammanhängande och kryddar friskt med medvetna eller omedvetna lögner, men som det tycks likväl från hjärtat. Trumps ”kontrollerade anarki” kan ge ett intryck av autenticitet. Andra politiker levererar polerade talepunkter.

Maktanalysen av tragedierna har inte blivit mindre relevant sedan Trumps återkomst till Vita huset och till skillnad från förra gången med ett gäng pådrivare. Statsövertagande är målet. Alltså en politik som innebär att via statsapparaten prioritera privata intressen på bekostnad av statens. Presidentämbetet har gjorts till en pengamaskin för familjen Trump.

Politiken är transformativ. USA ska bli ett annat, ett auktoritärt politiskt system med kung Donald i huvudrollen. Konstitutionens grundläggande maktdelningsprincip är ett hinder i maktutövningen. Institutioner som domstolarna, kongressen och centralbanken ska tämjas till lydnad. Så också universitet och kulturinstitutioner.

Kritiker ska tystas.

Det aggressiva genomförandet av deportationspolitiken som visats i scener från Los Angeles ska fördjupa bilden av hotfulla inre fiender. Allt understruket genom beslutet att utöver utlänningspatrullerna (ICE) i mask även sätta in nationalgardet och militär personal. Trump vill frammana en känsla av att USA står på randen till kaos.

Det är politiken som en teaterscen, vilket också illustrerades den gångna helgen, då Trump firade sin födelsedag och arméns 250 år genom att presidera över en militärparad i Washington. Det var både en manifestation av den ständigt närvarande narcissismen och en demonstration av vem som är befälhavare.

Allt toppat med ett stokastiskt beslutsfattande med nya besked i stort och smått från dag till annan.

I civiliserade stater, skriver Greenblatt, förväntas de politiska ledarna uppvisa ett minimum av självkontroll samtidigt som de förhoppningsvis har egenskaper som anständighet, respekt för andra och för de institutioner som bär upp staten.

Tyrant är en påminnelse om en amerikansk tragedi som utspelas i realtid; en påminnelse om att se Trump för den han är. Viljan till makt sträcker sig dessutom till ett Europa och ett EU som, trots alla skavanker, bärs upp av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet. En civilisation som utgör motsatsen till Trumpregimens värdegrund.

Så ser de nya villkoren ut för det transatlantiska samarbetet.

Krönika i Altinget 25 juni 2025.