Claes Arvidsson

Archive
Rättsstat

Både individer och samhällen vill hålla sociopater borta. Isolering eller förvisning fungerar då som skyddsmekanismer, skriver Harvardprofessorn Stephen Greenblatt i boken ”Tyrant: Shakespeare on power” (Vintage 2019). Därför är despoti inte normen i sociala organisationer.

Ändå kan det hända.

Och händer gör det förstås i Shakespeares tragedier med Richard III som ett av de främsta exemplen; pjäser som Greenblatt beskriver som samhällskritik förklädd i historisk dräkt. Bakom den litteraturhistoriska diskursen ägnar sig Greenblatt själv åt detsamma.

Tyrant har en omisskännlig undertext hämtad från Donald Trumps första presidentperiod. Boken är lärd, smart och i kraft av igenkännandet lätt obehaglig.

Greenblatt frågar sig hur var det möjligt för en person som Gloucester, den blivande Richard III, att förmå ett land att både överge egna ideal och gå emot egna intressen. Han var en instabil bedragare och notorisk lögnare. Och samvetslös: ”Varje man som vill leva gott må försöka lita till sig själv och leva utan samvete.”

Trots att ingen egentligen behövde tveka om hans olämplighet, vacklade ändå de institutioner som skulle ha gjort det omöjligt för Gloucester att bestiga tronen.

En faktor var oförsonlig partipolitik, en annan ett populistiskt utnyttjande av vanligt folk. En tredje rör människorna runt Richard; deras intressen och psykologi i mötet med den blivande kungens ondska. I rollbesättningen återfinns de som väljer att normalisera det onormala, drivs av egenintresse, är alltför rädda eller saknar förmåga att reagera. Eller rätt och slätt vägrar inse vem han faktiskt är.

En variation på temat är att Gloucesters agerande ansågs vara så otänkbart att man inte ens märker när det otänkbara ändå händer. Andra har visserligen insett vem han är men tror att det nog löser sig; att löften kommer att hållas och institutioner hållas i hävd.

Till bilden hör att människorna som omger tronpretendenten agerar på basis av osäker kunskap, yttre press eller bara känslomässigt. Samtidigt sprids konspirationsteorier i syfte att tysta skeptiker och skapa förvirring i syfte att minska risken för protester som annars skulle ha kunnat uppstå. Och allt går väldigt snabbt.

Väl på tronen omger tyrannen sig med folk av samma skrot och korn i en miljö präglad av smicker, skamlöshet och en otålig vilja att snabbt få bestämma. Impulsen betyder allt. Fakta betyder intet. Det räcker för tyrannen att slå fast vad som är sant och inte sant.

Och så blir det som det blir.

I Shakespeares persongalleri spelas huvudrollerna av personer som gör karriär genom att spela både på oro och det lägsta hos människor. Tyranniet underlättas sedan om det utövas i skenet av en föreställning om att systemet egentligen är detsamma som tidigare. Samtidigt blir det kaos i brist på administrativ förmåga eller en fruktbar framtidsvision.

Greenblatt gör observationen att Richard III fascinerar och charmar åskådarna trots fulheten, aggressiviteten, den giftiga humorn och den självpåtagna rätten att vräka ur sig vad som helst om vem som helst. Också här leds tanken till Vita huset. Trump talar visserligen osammanhängande och kryddar friskt med medvetna eller omedvetna lögner, men som det tycks likväl från hjärtat. Trumps ”kontrollerade anarki” kan ge ett intryck av autenticitet. Andra politiker levererar polerade talepunkter.

Maktanalysen av tragedierna har inte blivit mindre relevant sedan Trumps återkomst till Vita huset och till skillnad från förra gången med ett gäng pådrivare. Statsövertagande är målet. Alltså en politik som innebär att via statsapparaten prioritera privata intressen på bekostnad av statens. Presidentämbetet har gjorts till en pengamaskin för familjen Trump.

Politiken är transformativ. USA ska bli ett annat, ett auktoritärt politiskt system med kung Donald i huvudrollen. Konstitutionens grundläggande maktdelningsprincip är ett hinder i maktutövningen. Institutioner som domstolarna, kongressen och centralbanken ska tämjas till lydnad. Så också universitet och kulturinstitutioner.

Kritiker ska tystas.

Det aggressiva genomförandet av deportationspolitiken som visats i scener från Los Angeles ska fördjupa bilden av hotfulla inre fiender. Allt understruket genom beslutet att utöver utlänningspatrullerna (ICE) i mask även sätta in nationalgardet och militär personal. Trump vill frammana en känsla av att USA står på randen till kaos.

Det är politiken som en teaterscen, vilket också illustrerades den gångna helgen, då Trump firade sin födelsedag och arméns 250 år genom att presidera över en militärparad i Washington. Det var både en manifestation av den ständigt närvarande narcissismen och en demonstration av vem som är befälhavare.

Allt toppat med ett stokastiskt beslutsfattande med nya besked i stort och smått från dag till annan.

I civiliserade stater, skriver Greenblatt, förväntas de politiska ledarna uppvisa ett minimum av självkontroll samtidigt som de förhoppningsvis har egenskaper som anständighet, respekt för andra och för de institutioner som bär upp staten.

Tyrant är en påminnelse om en amerikansk tragedi som utspelas i realtid; en påminnelse om att se Trump för den han är. Viljan till makt sträcker sig dessutom till ett Europa och ett EU som, trots alla skavanker, bärs upp av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet. En civilisation som utgör motsatsen till Trumpregimens värdegrund.

Så ser de nya villkoren ut för det transatlantiska samarbetet.

Krönika i Altinget 25 juni 2025.

Read More

Jag satt och spelte nykter och sur 

Drottningens polska i Polen, g-dur

Runt kring mig satt förståndiga män; 

Den drack ett stop, ett halvstop drack den. 

Men hur det var fatt, 

Slog en av min hatt, 

En ann sad’ åt mej: 

Vad fan angå dej 

Polens affärer?

I Fredmans epistel nr 45 reses den retoriska frågan om Polens affärer verkligen angår oss. Svaret inför söndagens parlamentsval är att utgången blir avgörande för om landet under nationalkonservativa Lag och rättvisa (PIS) ledning ska fortsätta vandringen mot att bli ett fullgånget Orbánland – eller inte.

Polen behöver ett maktskifte som kan sätta stopp för det sedan 2015 pågående statsövertagandet – där polarisering som politisk affärsidé sker medelst konspirationsteorier (”kommunisterna fortsatte att styra”), lättkränkthet (”ingen riktig polack”) och identitetspolitik (”allt är bögarnas fel”).

”Den gröna gränsen” är en film om hur Polen agerade när Belarus i regi av Putin 2021 skickade in migranter från fjärran i syfte att destabilisera Europa – och därmed minska kraften i motståndet mot den fullskaliga invasionen av Ukraina. Den uppburna polska regissören Agnieszka Hollands film är en kritisk berättelse om hur polska myndigheter agerade i det gränsområde som stängdes ned för alla medier.

Som svar drog justitieministern nazikortet och kallade Holland för en, just det, nazipropagandist. Andra ledande företrädare för PIS ryckte också ut. Ingen av dem hade dock sett filmen.

Nu vill man att visningen ska föregås av en förfilm som ger regeringens version.

Och så trummar man på hårt i valrörelsen om en hotfull massinvandring.

PIS har dragit Tysklandskortet mot den främste utmanaren om makten, Medborgarplattformens Donald Tusk (premiärminister 2007–2014 och Europeiska rådets ordförande 2014–2019). Ett kort tal som han höll online i samband med CDU-möte om pandemin avslutades med välgångsorden ”för Tyskland och för Europa”.

Gång på gång har statstelevisionen visat ett klipp där talet är reducerat till ”för Tyskland”. Så utmålas Tusk som ohederlig och beredd att sälja ut Polens intressen.

Och när den enda tv-debatten med partiledarna hölls, var frågorna förstås snedvridna till förmån för PIS.

Allt varvat med utdelande av välfärdsväljargodis.

Inför valdagen är Lag och rättvisa största parti, men det är inte tillräckligt stort för att självklart kunna räkna hem regeringstaburetterna. Därför friar man också i riktning ytterytterhögern.

Polen spelade en helt central roll för att muren föll och kommunismen nedmonterades. Polen – och andra från sovjetmakten befriade ”öststater” – kunde slå in på vägen från grå socialrealism till europeisk modernitet. Länge var Polen bäst i den klassen, även om landet knappast var någon idyll. Men efter PIS maktövertagande 2015 har det gått utför med demokrati och rättsstat, trots att EU och Europarådet har försökt att hålla emot.

Tankesmedjan Freedom House klassificerar inte längre Polen som en fullvärdig demokrati. Under de senaste åren har tillbakagången till och med varit snabbare än i Ungern. Ökningstakten i fråga om korruption har dock inte varit riktigt lika snabb som där.

För PIS och partiets starke man Jarosław Kaczyński handlar det, liksom i förebildslandet Ungern, om att successivt tänja på gränserna för att stöpa om politik och samhälle. Var för sig ter sig förskjutningarna inte alltid så dramatiska. Fullgånget blir resultatet ett statsövertagande (state capture) där privata egenintressen väger tyngre än statens. I det här fallet PIS intressen.

Polen behöver mer av lag och ordning och mindre av Lag och rättvisa.

Men även för Europa är ett maktskifte viktigt. Vid sidan av liberalkonservativa Medborgarplattformen ställer en socialdemokratisk och en center-vänster-allians upp i valet. En valseger för oppositionen skulle bli en handfast demonstration av att det inte finns någon automatik i det demokratiska tillbakaskridande som också pågår i Europa. Kort sagt, visa att den politiska pendeln faktiskt kan svänga tillbaka.

Alternativet är att PIS cementerar statsövertagandet på hemmaplan och underblåser de auktoritära politiska vindar som skapar osäkerhet i Europa. 

Europa behöver ett Polen som vill vara en del av och tar sin rättmätiga plats i den gemenskapen. Inte minst i en tid av rysk aggression.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 oktober 2023

Read More