Rysk maktpolitik måste bemötas

Tanken svindlar men risken för krig i Europa har blivit till ett hot med Ukraina som epicentrum. Budskapet från president Vladimir Putin kan inte missförstås: Ukraina får inte välja sin egen väg utan det gör Ryssland. På Krim eskalerar spänningen. Det enda som är säkert är att ingenting kan uteslutas.

Reaktionerna på den ryska militära interventionen har varit starka. Så här låter det från regeringen i Oslo:

”Sammen med Natos medlemmer fordømmer Norge den russiske militære eskaleringen på Krim-halvøya i Ukraina. Den russiske militære aktiviteten på Krim og truslene om bruk av ytterligere militær makt er brudd på folkeretten.”

I Helsingfors mötte häromdagen president Sauli Niinistö det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet i Finlands riksdag. Efter mötet slogs fast att:

”Hot med och användning av våld är oacceptabelt och strider mot FN-stadgan och internationell rätt. Rysslands militära åtgärder kränker Ukrainas territoriella integritet och självbestämmanderätt. Strävandena att ta över Krimområdet kan inte godkännas.”

Och i Stockholm? I en radiointervju i söndags formulerade statsminister Fredrik Reinfeldt den svenska synen på det nya ”Krimkriget”: ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar.”

Reinfeldt lyfte också fram vad han hade lärt av historien: ”Den historiska läxan är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med ytterligare våld.”

En välvillig tolkning är att Reinfeldt utryckt sig klantigt men bara velat bidra till att kyla ned läget. Samma välvilja kräver dock mer av konsekvens i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Trots att Georgienkriget 2008 var ett lackmustest på ryska ambitioner i ”det nära utlandet” har drömmen om evig fred i Europa hållit i sig. Nu har Ryssland ytterligare sänkt tröskeln för användande av militärt våld (i arsenalen ingår också en rad andra medel).

Svaret på den utmaningen är inte fortsatt nedrustning, utan att agera förebyggande och stabilitetsskapande genom mer nationellt försvar och medlemskap i Nato. Annars finns det en påtaglig risk för att Reinfeldts uttalande uppfattas som eftergivenhet inför Putins styrkepolitik.

Sommaren 1854 seglade brittiska och franska örlogsflottor in i Östersjön för att öppna en ny front i Krimkriget. Sverige sade motvilligt ja till att Fårösund fick användas som bas för anfall i Finska viken och på Åland. När det 1885 åter var kyla i stormaktsrelationerna krävde Ryssland att Sverige skulle kunna försvara Gotland.

Det kommer Putin inte att göra den här gången.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 4/3 2014