Tro inte att Putin är som Kung Loui
Gäng som tar över bostadsområden och terroriserar vanligt folk. Hur ska det problemet tacklas? Eller mobbare som skapar skräck på skolan. Hur ska de bemötas? En typ av svar på den första frågan är att vi måste öppna en fritidsgård. Samma sorts svar på andra frågan utgår från att det är mobbaren som har problem – inte utgör problemet.
Grundidén bygger på att ta avstånd från handlingarna (fy, fy) men att basera det egna handlande på att förstå gängen eller mobbarna. Samma tanke går igen i reaktioner från dem som inte vill ha några riktiga reaktioner på Putinlands propagandakrig och militära intervention på Krim. Ett par norska exempel.
SV:arna Bård Vegar Solhjell och Snorre Valen är starkt fördömande till den ryska militära interventionen. Samtidigt vill man förstå och pekar på att Krim russifierats, att Krim är marinstrategiskt viktigt och att det finns en rädsla för att scenerna från självständighetstorget Kiev ska dra igång en liknande utveckling i Ryssland.
Jaha, och så då?
Solhjell och Valan menar att det farligaste som kan ske är att det bryter ut strider mellan ryska och ukrainska styrkor. Det skulle försätta ”Russland i ein enno farlegare og meir utsett posisjon, og det er særs farleg for Ukraina”.
Deras slutsats är att situationen inte får eskalera. Man tar ställning mot ”tøffare språk” och ”sanktioner”. Med andra ord: fritidsgård.
Ett tänkbart scenario bland fler är annars att det är just strider som man vill provocera fram för att kunna ”rädda” hela Ukraina. Men kanske nöjer man sig bara med ta för sig av en del Ukraina.
På den andra politiska kanten hittar man FRP:s försvarspolitiske talesperson Christian Tybring-Gjedde som menar att Putin stod ”overfor et veldig vanskelig dilemma”. Han anser att det är fel med fördömanden. Visserligen rör det sig folkrättsbrott men Tybring-Gjedde har ett större perspektiv som kastar ett förlåtande skimmer över Putin: den nya regeringen i Kiev är inte uppenbart mer demokratisk än den förra och dessutom är Ukraina ett splittrat land.
Att det inte är Ryssland som är problemet låter som ljuv musik i Kreml.
Risken med att vilja förstå för mycket är att man i stället förstår för lite. Den bakomliggande tankegången om Putinland verkar vara hämtad ur Disneys Djungelboken där Kung Loui brister ut:
Oh, oopi-doo jag vill ju va som du-u-u jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u det vill jag nu-u-u ett djur som ja-a-ag det lär sig bra, bli en människa-a-a.
I det här sammanhanget rör det sig förstås inte om djur som vill bli människor, utan det är en bild för en idé om att alla strävar efter att bli som Vi (eller åtminstone agerar utifrån samma rationalitet).
Putin har gång efter annan visat att det inte är väst som lockar. I stället odlas särartsnationalism med betoning på att Ryssland representerar en egen kultur. Väst beskrivs i fiendebilder. Samtidig anser sig Putin ha rätt till en egen intressesfär i ”det nära utlandet” som ingen annan ska lägga sig i. Världspolitiken ses som ett nollsummespel.
Tyvärr är det inte någon tillfällighet den rationaliteten gör Ryssland till en av slaktaren i Damaskus president Assads två bästa kompisländer. Det andra är mullokratin i Iran, som just det, också är ett ryskt bästisland.
Men är det ändå inte så att Ryssland och EU är beroende av varandra och att det faktiskt utesluter konflikt?, brukar det ju heta. Eftersom Ryssland behöver sälja gas och Europa behöver köpa blir slutresultatet frid och fröjd. Tja. Redan det ryska Georgienkriget 2008 borde ha punkterat föreställningen om gemensamt beroende. Men icke. I stället har Ryssland i godan ro fått cementera ”gränserna” för de två utbrytarregionerna.
Vilken blir slutsatsen i Moskva? Det är bara att ta för sig, och under förståelseprocessen etablera ett nytt faktum på marken.
Tänk på upptakten till “Krimkriget”. Hot, handelskrigföring och politiska utpressning riktades inte bara mot Ukraina, utan även mot en rad andra länder, till exempel Moldova, som var mer sugna på Europa än Kreml. EU-länder som Litauen och Polen fick också känna på ryskt tryck.
Krisen i Ukraina är ett nytt exempel på att det som beskrivs som ett gemensamt beroende i själva verket fungerar ensidigt och att Ryssland agerar därefter. Beroendet av rysk gas ger perspektiv på EU:s försiktiga hållning, men det finns mer. I ett avslöjat dokument från 10 Downing Street slog den brittiska regeringen fast att business i London City hade första prioritet. Frankrike är på gång med en ny vapenaffär.
Så mycket för allt högstämt tal om demokrati, folkrätt och bindande avtal. Just det bindande avtal. Ryssland står ju som en av garanterna för Ukrainas territoriella integritet.
Vad som finns i huvudet på Putin är svårt att veta, men vis av erfarenheten räknar han säkerligen med att Krim blir ett nytt Georgien. Med till intet förpliktigande övervakare och en överslätande attityd till överträdelser av ingångna avtal. Det är hög tid att göra den ryska presidenten besviken.
Kreml vägleds av tanken på att styrka skapar respekt, men på motsvarande sätt inger visad styrka respekt. Det leder fram till en annan rationalitet i det internationella umgänget än den som är gängse i Norge. Utgångspunkten är inte:
Hur ska vi komma överens?
Utan:
Vem blinkar först?
Därför är tuffare språk och sanktioner inte bara känslopolitik som uttrycker det rätta, utan det är förnuftig realpolitik. För norsk del kan detta leda till en köldknäpp i Arktis, men att försöka visa nolltolerans mot kvarterets mobbare är i längden den säkraste vägen att gå.