Treoenigheten i Rosenbad gillas av Kreml
Det är fortfarande för mycket av Pang i bygget i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Huvudansvaret för att det inte är ordning och reda ligger hos chefen själv, statsminister Stefan Löfven. Dels handlar det om regeringens val att prioritera välfärd till specifika väljargrupper framför anslaget till det allmännyttiga försvaret. Dels gäller det osäkerheten om regeringens säkerhetspolitiska linje.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att försvarsminister Hultqvist verkar dra kortare halmstrån än tidigare. Kalabaliken i Rosenbad är inte ny men det går inte an att ge uttryck för tre varianter av Försvarsberedningens skärpta skrivning – i förhållande till försvarsbeslutet 2015 – att “ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.
Att försvarsministern, utrikesministern och statsministern har försökt hyfsa politikens anletsdrag ändrar varken på bilden av oenighet eller på den skada som uppkommer när regeringen signalerar olika budskap om hotbilden till omvärlden. Ordval indikerar politik och beslut som följer av hur det säkerhetspolitiska läget ser ut.
Att utrikesminister Wallström (tillsammans med regeringskamraterna i MP och stödpartisterna i V) vill att Sverige ska underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, gör saken än värre. I Sälen i söndags var Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg så pedagogisk att minsta barn borde kunna förstå varför enskilda medlemmars kärnvapen ingår i Natos sista försvarslinje – så länge det finns ett kärnvapenhot.
Det verkar dock inte hjälpa – och om “fredsaktivisterna” får sin politik igenom får det dessutom direkt negativa konsekvenser för Sveriges Natosamarbete. Det vill säga det samarbete och hopp om stöd som är helt avgörande för rikets säkerhet. Både i ett skarpt läge och som förebyggande politik i syfte att bevara stabiliteten i närområdet.
Att ett svenskt undertecknande av konventionen i praktiken utesluter ett medlemskap i Nato skulle inte bara välkomnas av Nato-motståndaren Wallström utan också i Kreml. Redan treoenigheten i Rosenbad uppskattas.
Sverige ställer om från evig fred till att krig inte kan uteslutas. Nästan dagligen dimper det ned nyheter om hur det nedlagda civila försvaret ska återuppstå i modern form. Utmärkt. Det är i sig en jätteuppgift som involverar myndigheter och län och kommuner, kräver en mental omställning, utbildning och förstås mer pengar än vad som har anslagits. Även om arbetet löper på väl kommer det att ta tid att bygga upp civilförsvaret till en försvarlig nivå.
Samma sak gäller ominriktning av Försvarsmakten från internationell insats till nationellt försvar. I sitt anförande i Sälen talade ÖB Bydén om behovet av ekonomiskt tillskott efter 2020 för att försvarsförmågan inte ska gå ned, men han borde också ha talat om vad som är möjligt att göra på en gång. Vad det kostar – “prislappen” för att inte göra vad som kan göras i närtid.
Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att det också borde gälla säkerhetspolitiken – och allra helst i form av ett medlemskap i Nato.
Gästledare i Svenska Dagbladet 18/1 2018.