Claes Arvidsson

Archive
Populism

Norges statsminister Erna Solberg drömde om en borgerlig fyrpartiregering med egen majoritet. Efter valet 2013 valet bildade høyreledaren en minoritetsregering med Fremskrittspartiet (FrP). 2018 anslöt sig Venstre (V) och 2019 Kristelig Folkeparti (KrF). Den härliga känslan av att ha majoritet blev dock kortvarig.

I går presenterade Solberg en trepartiregering utan Fremskrittspartiet. Mest väntat var att den minister som är ansvarig för NAV-skandalen, där tusentals norrmän felaktigt anklagades för försäkringsbedrägeri på grund av att storting, myndigheter och rättsväsende misstolkat EES-regler, fick lämna sin post och därmed kunde undgå en sannolik misstroendeomröstning. 

Mest oväntat var att Knut Arild Hareide, den tidigare partiledaren för Kristelig Folkeparti, stod på listan över nya statsråd. Han försökte fälla regeringen genom att få sitt parti att inleda samarbete med Arbeiderpartiet. I stället valde de Solberg. För Høyres del innebär den nya ministeruppställningen att två påläggskalvar till partiledarposten efter valet 2021 blir ministrar. Henrik Asheim är ny kunskapsminister och Tina Bru chef för Olje- och energidepartementet. Bru beskriver sig själv som en ”oljeunge”. Samtidigt ska hon manövrera mellan politik för att borra och politik för att fasa ut.

Solbergs projekt var en trestegsraket som aldrig riktigt lyfte och som till slut kraschlandade. Under trycket av fallande opinionssiffror var det bara en tidsfråga innan Fremskrittspartiets Siv Jensen skulle hitta en lämplig principfråga att lämna regeringen på (ok att hämta hem norska barn från Syrien, men inte mödrar som frivilligt anslutit sig till IS). Och då ska det sägas att FrP har fått stort svängrum för kontroversiella utspel, till och med när partiets stortingsgrupp gått emot den egna regeringens beslut.

Mest intressant med åren i regering är kanske att bortom bråken har det populistiska partiet trots allt uppträtt som ett parti vilket som helst och kompromissat, ibland med sin ”själ”, för att få makt. Även uppbrottet skedde under ordnade former och med vänliga miner. Fremskrittspartiet vill fortfarande ha Solberg som statsminister – och Solberg har förklarat att fyrpartiregeringens program ligger fast. Det finns dock åtskilligt som kan förgifta samarbetsklimatet.

Siv Jensens avgångsbetyg på regeringen är att politiken varit för grå, och att det framöver bara är det egna partiprogrammet som gäller. Det betyder att mödosamt hoptråcklade kompromisser nu kan sakna majoritet i Stortinget. Det har till exempel varit en plåga för ett parti som en gång bildades mot skatter och avgifter att priset för ”bompengen” – vägavgifter – har gått upp med deras goda minne.

Regeringen Solberg får nu en annan framtoning, vilket gläder de FrP-skeptiska småpartierna. Minst glad efter statsministern över att Siv Jensen och Sylvi Listhaug har lämnat regeringen är Senterpartiet, som med hjälp av partiledaren Tryggve Slagsvold Vedums gladlynta ”nej-till-allt”-populism har seglat upp till att bli Norges tredje största parti. Nu vill Fremskrittspartiet ha tillbaka sina väljare. Det kommer att märkas.

Gästledare i Svensk Dagbladet 25/1 2020.

Read More