Claes Arvidsson

Åsiktskorridoren var inte bättre förr

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.