Claes Arvidsson

Archive
May, 2013 Monthly archive

ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret på nyårsafton startade en viktig debatt på temat ”detta duger inte”, men det duger inte heller att stanna där. I dagsläget präglas försvars- och säkerhetspolitiken av oklarhet. Försvarsmakten är organiserad för internationell krishantering men har också återfått nationella uppgifter. Säkerhetspolitiken bygger på Natointegration men utan medlemskapets inflytande eller garantier.

Hittills är det tre sakfrågekomplex som har tagits upp: enveckasförsvaret, Nato och anslagen. Men för att komma vidare krävs att diskussionen borrar djupare i problematiken. Så vad ska vi prata mer om? Till exempel frågor med tillägget ”egentligen”.

Vad betyder det egentligen när försvarsminister Enström bemöter kritiken mot att Sverige bara ställer upp med 70 soldater och officerare med att Försvarsmakten inte kan få fram fler med kort varsel.

Hur ser den operativa förmågan ut? Hur mycket kan Sverige som icke-allierat land förlita sig på andra och hur kan Sverige säkerställa hjälp i en krissituation? Vad betyder den ensidiga svenska Solidaritetsförklaringen i fråga om såväl utfästelser, som förmåga att ge och ta emot militär hjälp?

För att få fotfäste i debatten om dimensioneringen av försvaret respektive Natomedlemskap måste också frågan om vad som ska vara en rimlig beredskaps- respektive ambitionsnivå lyftas. Men svaren handlar också om val av utgångspunkt: är det den aktuella bedömningen av riskbilden som ska vara styrande eller ska det oberoende av riskbild finnas ett visst nationellt försvar? Och kan ett nationellt försvar också andra värden?

Vilka är utvecklingsmöjligheterna för det nordiska försvarssamarbetet och var går gränserna? Samma frågor kan ställas i relation till Sveriges samarbete som ”partner” till eller de facto medlem i Nato. Och naturligtvis frågan: Vad skulle ett fullt medlemskap i Nato innebära av för- och nackdelar?

Försvarsberedningen tar inte i någon av dessa helt avgörande frågor utan nöjer sig med att oreflekterat vilja öka samarbete och integration fram till ömsesidiga försvarsförpliktelser. Tydligare än så blir inte svagheten med beredningen som modell för att utforma försvars- och säkerhetspolitiken.

I en samlad bild av säkerhetsriskerna hör också samhällets sårbarhet hemma (till exempel IT-beroendet). Hur ser beredskapen ut? Fungerar organisationen? Vad betyder icke-alliering och alliering på det området?

Det finns också ett behov av att bredda perspektivet på den omvärld som försvars- och säkerhetspolitiken ska ta höjd för. Hittills har fokus i den offentliga diskussionen nästan enbart legat på de framtida konsekvenserna av den politiska utvecklingen och upprustningen i Ryssland. Måste inte analysen samtidigt ta hänsyn till andra aspekter än de rent militära (till exempel rysk maktprojektion), andra geografiska områden (till exempel Arktis) och andra processer (till exempel nedrustning i Europa)?

Det finns hur mycket helst att prata om – från USA:s långsamma tillbakadragande från Europa till Kina som växande global stormakt. När diskussionen nu går vidare – och beredningen tar tag i uppgiften att omsätta den framkompromissade bilden av omvärlden – finns det ett behov av klarhet och ställningstagande till grundfrågorna:

  • Varför har vi ett försvar?
  • Vad ska det göra?
  • Hur ska det säkerhetspolitiska vägvalet se ut för att kugga i försvarets syfte och uppgifter?
Read More

Kent Hansson brukar mest skriva sportkrönikor i Kvällsposten men den 16 januari 2013 klev han in i försvarsdiskussionen:

”Länderna runt oss rustar, man Reinfeldt och regeringen gör som strutsen – stoppar huvudet i sanden. Reinfeldt vill inget se. Förneka, förneka till varje pris – det är Reinfeldts inställning i försvarsfrågan. Ökad upprustning i Ryssland och en nedmontering av det svenska försvaret är en mardröm för många av oss som älskar det här landet.”

Ett par dagar senare hade Sölvesborgs-Tidningen en krönika med hänvisning till partiledardebatten:

”Jan Björklund är en verkligt skicklig retoriker, som dessutom vill stärka försvaret, militarisera Gotland och ansluta Sverige till Nato. Det är mer i min smak om man säger så.”

Artikeln fanns under Sektionen Nära och kära, Spalten med Yngve, Veckans vemod.

Det är två exempel på samma sak.

Under en månad – med start från ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret i Svenska Dagbladet på nyårsafton 2012 – flyttades frågeställningar om Sveriges försvar från sin vanliga medieskugga till den offentliga debattens centrum. Det framgår tydligt i min studie Enveckasförsvaret – och sen då? (Folk och försvar). Känslan av att ”vi måste prata om det” har spritts utanför kretsen av professionellt intresserade – och det är i sig viktigt.

Rikets säkerhet är en existentiell fråga som berör alla medborgare. I ett perspektiv handlar det dessutom om opinionens betydelse för försvars- och säkerhetspolitiska vägval och, i ett annat, om försvarets förankring i folkdjupet.

Något har hänt.

En enkät som jag gjorde hösten 2010 (Försvaret i medierna, Timbro Medieinstitut) om prioriteringar i nyhetsarbetet visade att man fäste större vikt rättspolitiken än försvars- och säkerhetspolitiken. Det framgick dessutom att den nationella dimensionen ansågs ännu mindre viktig.

På en fråga om prioritering av försvars- och säkerhetspolitikens i nyhetsarbetet svarade 9 redaktioner (av 21) att det politikområdet var mycket viktigt. Bara 5 gjorde samma bedömning av den nationella dimensionen.

Om samma fråga ställdes i dag tror jag att svaren skulle se annorlunda ut. Då ansåg Aftonbladets ledarredaktion att det nationella försvaret varken viktigt eller oviktigt (3 på en femgradig skala). Svaret från Dagens Nyheters ledarsida var att det inte var särskilt viktigt – en två.

Nu tillhör båda ledarsidorna dem som lyfter det nationella försvaret.

Mediebevakningen efter ÖB:s intervju blev exceptionellt intensiv med hög densitet och lång varaktighet. Försvaret kuggade i medielogikens behov av konflikt och tillspetsning. En del av den mediedrivna storyns utveckling efter ÖB:s intervju rörde själva sakfrågan: Enströms rimlighetsförklaring, Fogh Rasmussens besked om att Natohjälp inte kommer med automatik, Grundeviks klargörande om att hela Sverige handlar om fem områden och Reinfeldts ”särintresse”.

En annan del handlade av en minister som hade svårt att försvara sig, om oenighet inom regeringen och sprickor i försvarsberedningen. Försvaret blev konflikt och partipolitik, men också infotainment. En tredje tråd i berättelsen har nystat i relationerna mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten – med ÖB:s sjukskrivning och det hotande åtalet för brott mot rikets säkerhet som dramatiska höjdpunkter.

ÖB Sverker Göranson har blivit en rikskändis, men på en mediescen som vanligen bara har plats för partiledare och ministrar har det varit osedvanligt mycket utrymme för partiernas försvarspolitiska talespersoner. Fredrik Reinfeldt och Karin Enström har försökt att ta tillbaka problemformuleringsinitiativet men argumenten har inte fått fäste i en debatt som i huvudsak förs från andra utgångspunkter än deras egna.

Ett par exempel:

Nya Wermlandstidningen (kon) kritiserar M i en ledarartikel och sätter sitt hopp till de tre andra allianspartierna:

”Någon större internrevolt mot den förda politiken verkar inte förekomma i Moderaterna. Försvarsvännerna har skuffats ut i kylan, tystats eller fått andra ansvarsområden. Återstår då att de tre mindre allianspartierna förmår stå upp för att förstärka försvaret med de högre försvarsanslag som krävs.”

Aftonbladet (ob s) beskriver den M-märkta politiken sedan 2006 som en försvarspolitik som ”Vänsterpartiet bara skulle kunna drömma om.”

Och det är inte ett gott betyg, enligt Aftonbladets ledarredaktion.

Som sagt något har hänt.

Det är uppenbart vilka som har förlorat striden om agendan.

Det finns en stor uppslutning i ledarkommentarerna i riksmedia för behovet av att stärka den nationella dimensionen i försvarspolitiken. Öppenheten är dessutom stor för att öka anslagen (antingen ja eller kanske) och för mer Nato (antingen medlemskap eller för- och nackdelsutredning).

Rapportering och diskussion har försiggått på olika plan. Å ena sidan, inlägg, debatt och händelserapportering på ett för det mesta ganska allmänt plan. Å andra sidan, en diskussion på försvarsbloggar, ofta på en nivå som går ut över allmänhetens horisont.

En annan slutsats är att diskussionen med få undantag inte förs i termer av att ”rysskräcken” har kommit tillbaka. Så här nyktert skriver Sydsvenskan (ob lib) när tidningen bemöter dem som utgår från att det i dagsläget inte finns något militärt hot mot Sverige:

”Kruxet är att ett militärt försvar är tänkt för den morgondag som är omöjlig att blicka in i.”

Till ovanligheten hör också att som AB:s politiska nyhetskommentator Lena Melin avfärda ”enveckasförsvaret” med budgetkramarargument:

”Lika säkert som en sädesärla om våren kommer kraven på mer pengar till försvaret när väskorna packas för årets Sälenresa. Lika pinsamt som förutsägbart.”

För att summera:

Försvars- och säkerhetspolitiken har kommit i mediefokus med bred rapportering och en livaktig och mestadels relevant diskussion.

Det finns också förutsättningar för att den stannar högt på nyhetsagendan genom att kugga i medielogiken.

Sedan Försvarsberedningen har lämnat sin omvärldsanalys ska den omsättas i konkret försvars- och säkerhetspolitik. Konflikten mellan FÖ och FM kvarstår (och så finns förstås FI) – och det gör även frågan kring ÖB:s ställning.

Oenigheten inom Alliansen lär inte bli mindre när FP och KD vill stärka försvaret med Moderaterna kör vidare på lågbudgetlinjen. Samtidigt har Socialdemokraterna mycket att vinna på att visa sig ansvarstagande genom att ta mer ansvar än M gör i försvarspolitiken (om man bortser från frågan vem som ska komma till Sveriges hjälp efter en vecka).

Kort sagt, räkna med bråk.

Putins Ryssland kommer dessutom säkert att bidra med nya påsksmällar.

Read More