Försvarsberedning duckar för de svåra frågorna

ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret på nyårsafton startade en viktig debatt på temat ”detta duger inte”, men det duger inte heller att stanna där. I dagsläget präglas försvars- och säkerhetspolitiken av oklarhet. Försvarsmakten är organiserad för internationell krishantering men har också återfått nationella uppgifter. Säkerhetspolitiken bygger på Natointegration men utan medlemskapets inflytande eller garantier.

Hittills är det tre sakfrågekomplex som har tagits upp: enveckasförsvaret, Nato och anslagen. Men för att komma vidare krävs att diskussionen borrar djupare i problematiken. Så vad ska vi prata mer om? Till exempel frågor med tillägget ”egentligen”.

Vad betyder det egentligen när försvarsminister Enström bemöter kritiken mot att Sverige bara ställer upp med 70 soldater och officerare med att Försvarsmakten inte kan få fram fler med kort varsel.

Hur ser den operativa förmågan ut? Hur mycket kan Sverige som icke-allierat land förlita sig på andra och hur kan Sverige säkerställa hjälp i en krissituation? Vad betyder den ensidiga svenska Solidaritetsförklaringen i fråga om såväl utfästelser, som förmåga att ge och ta emot militär hjälp?

För att få fotfäste i debatten om dimensioneringen av försvaret respektive Natomedlemskap måste också frågan om vad som ska vara en rimlig beredskaps- respektive ambitionsnivå lyftas. Men svaren handlar också om val av utgångspunkt: är det den aktuella bedömningen av riskbilden som ska vara styrande eller ska det oberoende av riskbild finnas ett visst nationellt försvar? Och kan ett nationellt försvar också andra värden?

Vilka är utvecklingsmöjligheterna för det nordiska försvarssamarbetet och var går gränserna? Samma frågor kan ställas i relation till Sveriges samarbete som ”partner” till eller de facto medlem i Nato. Och naturligtvis frågan: Vad skulle ett fullt medlemskap i Nato innebära av för- och nackdelar?

Försvarsberedningen tar inte i någon av dessa helt avgörande frågor utan nöjer sig med att oreflekterat vilja öka samarbete och integration fram till ömsesidiga försvarsförpliktelser. Tydligare än så blir inte svagheten med beredningen som modell för att utforma försvars- och säkerhetspolitiken.

I en samlad bild av säkerhetsriskerna hör också samhällets sårbarhet hemma (till exempel IT-beroendet). Hur ser beredskapen ut? Fungerar organisationen? Vad betyder icke-alliering och alliering på det området?

Det finns också ett behov av att bredda perspektivet på den omvärld som försvars- och säkerhetspolitiken ska ta höjd för. Hittills har fokus i den offentliga diskussionen nästan enbart legat på de framtida konsekvenserna av den politiska utvecklingen och upprustningen i Ryssland. Måste inte analysen samtidigt ta hänsyn till andra aspekter än de rent militära (till exempel rysk maktprojektion), andra geografiska områden (till exempel Arktis) och andra processer (till exempel nedrustning i Europa)?

Det finns hur mycket helst att prata om – från USA:s långsamma tillbakadragande från Europa till Kina som växande global stormakt. När diskussionen nu går vidare – och beredningen tar tag i uppgiften att omsätta den framkompromissade bilden av omvärlden – finns det ett behov av klarhet och ställningstagande till grundfrågorna:

• Varför har vi ett försvar?
• Vad ska det göra?
• Hur ska det säkerhetspolitiska vägvalet se ut för att kugga i försvarets syfte och uppgifter?