Ökad vilja att stärka det nationella försvaret

Kent Hansson brukar mest skriva sportkrönikor i Kvällsposten men den 16 januari 2013 klev han in i försvarsdiskussionen:

”Länderna runt oss rustar, man Reinfeldt och regeringen gör som strutsen – stoppar huvudet i sanden. Reinfeldt vill inget se. Förneka, förneka till varje pris – det är Reinfeldts inställning i försvarsfrågan. Ökad upprustning i Ryssland och en nedmontering av det svenska försvaret är en mardröm för många av oss som älskar det här landet.”

Ett par dagar senare hade Sölvesborgs-Tidningen en krönika med hänvisning till partiledardebatten:

”Jan Björklund är en verkligt skicklig retoriker, som dessutom vill stärka försvaret, militarisera Gotland och ansluta Sverige till Nato. Det är mer i min smak om man säger så.”

Artikeln fanns under Sektionen Nära och kära, Spalten med Yngve, Veckans vemod.

Det är två exempel på samma sak.

Under en månad – med start från ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret i Svenska Dagbladet på nyårsafton 2012 – flyttades frågeställningar om Sveriges försvar från sin vanliga medieskugga till den offentliga debattens centrum. Det framgår tydligt i min studie Enveckasförsvaret – och sen då? (Folk och försvar). Känslan av att ”vi måste prata om det” har spritts utanför kretsen av professionellt intresserade – och det är i sig viktigt.

Rikets säkerhet är en existentiell fråga som berör alla medborgare. I ett perspektiv handlar det dessutom om opinionens betydelse för försvars- och säkerhetspolitiska vägval och, i ett annat, om försvarets förankring i folkdjupet.

Något har hänt.

En enkät som jag gjorde hösten 2010 (Försvaret i medierna, Timbro Medieinstitut) om prioriteringar i nyhetsarbetet visade att man fäste större vikt rättspolitiken än försvars- och säkerhetspolitiken. Det framgick dessutom att den nationella dimensionen ansågs ännu mindre viktig.

På en fråga om prioritering av försvars- och säkerhetspolitikens i nyhetsarbetet svarade 9 redaktioner (av 21) att det politikområdet var mycket viktigt. Bara 5 gjorde samma bedömning av den nationella dimensionen.

Om samma fråga ställdes i dag tror jag att svaren skulle se annorlunda ut. Då ansåg Aftonbladets ledarredaktion att det nationella försvaret varken viktigt eller oviktigt (3 på en femgradig skala). Svaret från Dagens Nyheters ledarsida var att det inte var särskilt viktigt – en två.

Nu tillhör båda ledarsidorna dem som lyfter det nationella försvaret.

Mediebevakningen efter ÖB:s intervju blev exceptionellt intensiv med hög densitet och lång varaktighet. Försvaret kuggade i medielogikens behov av konflikt och tillspetsning. En del av den mediedrivna storyns utveckling efter ÖB:s intervju rörde själva sakfrågan: Enströms rimlighetsförklaring, Fogh Rasmussens besked om att Natohjälp inte kommer med automatik, Grundeviks klargörande om att hela Sverige handlar om fem områden och Reinfeldts ”särintresse”.

En annan del handlade av en minister som hade svårt att försvara sig, om oenighet inom regeringen och sprickor i försvarsberedningen. Försvaret blev konflikt och partipolitik, men också infotainment. En tredje tråd i berättelsen har nystat i relationerna mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten – med ÖB:s sjukskrivning och det hotande åtalet för brott mot rikets säkerhet som dramatiska höjdpunkter.

ÖB Sverker Göranson har blivit en rikskändis, men på en mediescen som vanligen bara har plats för partiledare och ministrar har det varit osedvanligt mycket utrymme för partiernas försvarspolitiska talespersoner. Fredrik Reinfeldt och Karin Enström har försökt att ta tillbaka problemformuleringsinitiativet men argumenten har inte fått fäste i en debatt som i huvudsak förs från andra utgångspunkter än deras egna.

Ett par exempel:

Nya Wermlandstidningen (kon) kritiserar M i en ledarartikel och sätter sitt hopp till de tre andra allianspartierna:

”Någon större internrevolt mot den förda politiken verkar inte förekomma i Moderaterna. Försvarsvännerna har skuffats ut i kylan, tystats eller fått andra ansvarsområden. Återstår då att de tre mindre allianspartierna förmår stå upp för att förstärka försvaret med de högre försvarsanslag som krävs.”

Aftonbladet (ob s) beskriver den M-märkta politiken sedan 2006 som en försvarspolitik som ”Vänsterpartiet bara skulle kunna drömma om.”

Och det är inte ett gott betyg, enligt Aftonbladets ledarredaktion.

Som sagt något har hänt.

Det är uppenbart vilka som har förlorat striden om agendan.

Det finns en stor uppslutning i ledarkommentarerna i riksmedia för behovet av att stärka den nationella dimensionen i försvarspolitiken. Öppenheten är dessutom stor för att öka anslagen (antingen ja eller kanske) och för mer Nato (antingen medlemskap eller för- och nackdelsutredning).

Rapportering och diskussion har försiggått på olika plan. Å ena sidan, inlägg, debatt och händelserapportering på ett för det mesta ganska allmänt plan. Å andra sidan, en diskussion på försvarsbloggar, ofta på en nivå som går ut över allmänhetens horisont.

En annan slutsats är att diskussionen med få undantag inte förs i termer av att ”rysskräcken” har kommit tillbaka. Så här nyktert skriver Sydsvenskan (ob lib) när tidningen bemöter dem som utgår från att det i dagsläget inte finns något militärt hot mot Sverige:

”Kruxet är att ett militärt försvar är tänkt för den morgondag som är omöjlig att blicka in i.”

Till ovanligheten hör också att som AB:s politiska nyhetskommentator Lena Melin avfärda ”enveckasförsvaret” med budgetkramarargument:

”Lika säkert som en sädesärla om våren kommer kraven på mer pengar till försvaret när väskorna packas för årets Sälenresa. Lika pinsamt som förutsägbart.”

För att summera:

Försvars- och säkerhetspolitiken har kommit i mediefokus med bred rapportering och en livaktig och mestadels relevant diskussion.

Det finns också förutsättningar för att den stannar högt på nyhetsagendan genom att kugga i medielogiken.

Sedan Försvarsberedningen har lämnat sin omvärldsanalys ska den omsättas i konkret försvars- och säkerhetspolitik. Konflikten mellan FÖ och FM kvarstår (och så finns förstås FI) – och det gör även frågan kring ÖB:s ställning.

Oenigheten inom Alliansen lär inte bli mindre när FP och KD vill stärka försvaret med Moderaterna kör vidare på lågbudgetlinjen. Samtidigt har Socialdemokraterna mycket att vinna på att visa sig ansvarstagande genom att ta mer ansvar än M gör i försvarspolitiken (om man bortser från frågan vem som ska komma till Sveriges hjälp efter en vecka).

Kort sagt, räkna med bråk.

Putins Ryssland kommer dessutom säkert att bidra med nya påsksmällar.