De knäckte både koden och diktaturen
Det mest sensationella i Jan Leijonhielms läsvärda memoar ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag 2022), var inte hans nog så intressanta egna erfarenheter av hantverket och branschen.
Det var i stället de helt nya uppgifterna om att avdelning IX i det polska kontraspionaget under kommunisttiden kom och gick som de ville bland annat på den svenska ambassaden i Warszawa – år efter år och oupptäckta.
Nu är det möjligt att få detaljerna. I ”De osynliga: Öststaternas bästa spioner” (Medströms Bokförlag 2024) av den polske journalisten Tomasz Awlasewicz, ges en initierad skildring av en historia som hämtad ur en agentroman. Avdelning IX hade ett system för att öppna diplomatpost på flygplatsen i Warszawa och bröt sig regelmässigt in på ambassader och konsulat (den amerikanska ambassaden var den enda som man inte lyckades ta sig in i).
Awlasewicz lyckades spåra upp ett antal pensionärer från IX som har berättat sin story för honom. Det ger en udda känsla att ”höra” dessa godmodigt minnas olika dramatiska operationer. Men det är bra läsning.
Det är lätt att imponeras av de goda nerverna och den tekniska skickligheten. Och förskräckas över att själva juvelen i verktygslådan innehöll de radioaktiva isotoperna Kobolt-60 och Irdium-192. Utrustningen var sovjetisk. KGB stod också för upplärningen i hur kombinationerna i kassaskåp skulle knäckas med hjälp av gammastrålningen. Denna tog inte oväntat också knäcken på personal.
Under inbrotten hade agenterna stöd av personal från spaningstjänsten med uppgift att övervaka ambassadpersonal och lokalt anställda. Allt för att se till att inte något kom och störde de nattliga expeditionerna. 30–40 personer var i gång med övervakningen – från kväll till tidig morgon.
Bokens berättelser kompletteras med en del officiell dokumentation. 1982 genomfördes mer än 120 nattliga inbrott på tolv beskickningar. Av dessa genomfördes fyra på den svenska ambassaden (Objekt Tales) och med sig tog man foton av 1 800 hemliga handlingar. 174 av dem var särskilt högvärdiga.
Efter 1988 (och kanske tidigare än så) lättade trycket på agenterna att jobba mot Sverige. Med KGB:s hjälp hade ambassadens krypterade fjärrskrivare ”fixats” så att Fi kunde läsa det som sändes och togs emot i klartext. Vid sidan av Sverige hade man så väl ordnat för sig också på den italienska ambassaden.
Ibland tränger sig frågor om trovärdighet på; var det verkligen möjligt att göra den ena eller andra ”kuppen”? Och kan statistiken allra mest vara ett uttryck för behovet av att uppfylla planen? I boken finns dock foton tagna bland annat inne i det allra hemligaste rummet, ”bunkern”, på den svenska ambassaden. Fler har dessutom letats fram sedan boken kom ut i Polen 2021.
Informationsinhämtningen innefattade analyser och bedömningar av det för kommunistregimen besvärliga politiska och ekonomiska läget. Mot den bakgrunden dristar sig den tidigare ambassadören och bokens översättare, Mats Staffansson, till att i sitt förord lyfta en tankeparadox. Kunskapen som general Jaruzelski och andra i partitoppen fick genom spioneriet, kan ha bidragit till att de 1989 gick med på rundabordssamtal med oppositionen. De blev början till slutet för diktaturen – och starten för Polen i frihet.
Krönika i Svenska Dagbladet 24 feb 2024.