Claes Arvidsson

FINKULTURENS ROLL I RYSK PROPAGANDA

Ryssland för krig i Europa. Krim är annekterat. Separatisterna i östra Ukraina blir däremot alltmer trängda och därmed även Vladimir Putin. Valet för honom står mellan att förlora eller att gå in med ryska styrkor. Putin kan välja att bli en loser på hemmaplan som tvingas ge upp sin nationalistiska ideologi med ett återupprättande av ett slags skugg-Sovjet. Putin skulle då inte längre vara Putin.

Valet kan också falla på en humanitär intervention under fredsflagg, som förändrar verkligheten på marken i rysk favör. Och det går i sådana fall fort. Det valet ger en styrkeposition i förhandlingar om ett avtal som fryser ned kriget och placerar Ukraina i samma belägenhet som Moldova och Georgien.

Med Krim i fickan kan det räcka med en ansiktsräddare.

I förra veckan gjorde Vladimir Putin sitt andra besök Krim sedan Kreml tog över. Han höll ett som vanligt på förhand välannonserat tal, men till skillnad från regeln i ryska medier omnämndes sedan knappt talet. Det var inte nationalistbombastiskt utan försonligt hållet.

Putin hänger ibland med Aleksandr Zaldostanov som är ledare för Rysslands mest beryktade motorcykelgäng. Nattvargarna höll mässa i Sevastopol några veckor tidigare. Då var det andra bullar. I en storslagen show, som visades i rysk tv och inför 100 000 åskådare, bjöd man på Sovjetnostalgi och varningar för att en ny strid mot fascismen är oundviklig. Obamas röst hördes och Hitlers. Dollartecken och dansare som formade en svastika.

Finkulturen har också en roll på propagandascenen. I juli var det premiär för operan Krim i S:t Petersburg. Ursprungsversionen är från 1946 och tonläget går Stalinkultens anda. I versionen 2014 är dock hyllningar till Stalin borta. Moder Ryssland står i centrum. När ridån går upp inleds stycket med att en person misstänkt lik ja, just det, Putin, står framför en karta över Krim och läser dikten Mitt Krim.

Ett annat kulturinslag är de 500 fina personer som i våras skrev ett öppet brev till stöd för annekteringen av Krim. En av dem gästar Stockholm och Östersjöfestivalen som inleds i veckan. Det är Valery Gergiev som är dirigent för Mariinskijteaterns orkester. Gergiev är dessutom en av festivalens grundare.

Jag vet inget om det tryck som Gergiev och andra kan ha utsatts för. Men det är klart att det finns ett tryck. Lika klart är att valet finns där för den enskilde att sätta sitt namn – eller inte göra det – under en stödappell för ett folkrättsbrott.

Lika klart är att Gergievs agerande inte hör hemma på en festival som vill främja ett ”demokratiskt och långsiktigt ledarskap”. Man kan ju inte heller säga att han uppfyller kraven på att: ”Ett altruistiskt ledarskap är det enda som kan leda vår region in i framtiden.” Och nog kan man bäva inför Putins tolkning av festivalorden: ”För att skapa en ljus framtid för våra barn behöver vi en enad Östersjöregion.”

På söndag kan man gå på konsert på Confidencen till stöd för Ukraina (och oss).

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 22/8 2014.