Valet i Norge blir en rysare
Minns hur det var 2013. Inför Stortingsvalet. I Sverige. Mörkret, varnades det upphetsat för, skulle lägga sig över Norge om Fremskrittspartiet kom in i regeringen. Det blev borgerlig valseger. Høyre och FrP bildade en blåblå regering med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti som påhängsmotorer.
Och den bruna domedagen? Inte oväntat har den uteblivit, och nu som då råder brett samförstånd om invandrings- och integrationspolitiken. Men visst är Sylvi Listhaugs polariserande retorik för bedrövlig.
De blåblå regeringsåren med fyra i grunden ganska olika partier har stundtals burit prägel av partier på gränsen till regeringssammanbrott. Men FrP har fått det svängrum som behövts för att inte drabbas av kärnväljarflykt (stortingsgruppen har fått rösta emot den egna regeringen). Påhängspartier har fått bra betalt sakpolitiskt.
Samtidigt är intressant från ett numera lite knöligare svenskt parlamentariskt perspektiv att det faktiskt har gått att med Stortinget som bas regera landet genom en kombination av gräl, oenighet och breda uppgörelser.
Aldrig någonsin tidigare har det hämtats så många NOK från Oljefonden för att fylla på statsbudgeten – och allra mest har det satsats på offentlig sektor.
En del strukturreformer har genomförts (till exempel minskar antalet kommuner från 428 till 354) men allra mest är reformtakten som norsk långsam-tv.
Trots att alla egentligen vet att Norge av demografiska och energiekonomiska skäl behöver ställa om, går det trögt. Och än trögare kan det bli vid ett regeringsskifte.
Länge såg det ut som om AP skulle gå mot en komfortabel valseger och bilda regering tillsammans med SV och Senterpartiet. Nu är det inte ens säkert att det räcker med stöd från ytterkantspartier till vänster.
AP har rasat i valundersökningarna. Jonas Gahr Støres strategi har byggt på samma koncept som Stefan Löfvens 2014. Kort sagt, elände. Och ökade klyftor. Det kunde verka smart i en tid när Norge hade fått en riktig käftsmäll i form av ett dramatiskt fall i oljepriset.
Men krisen kom av sig. ”Folk flest” känner inte igen verkligheten och inte heller i att det är ett vägvalsval. Samtidigt. Genom att öppna för ett regeringssamarbete med KrF har de till vänster i partiet flyktat till vänster. De riktigt gröna har gått till de riktigt gröna och så har Støre förlorat röster till bygdenostalgikerna i Senterpartiet.
AP läcker som ett såll. Man backar i politiken men fortsätter ändå backa i opinionen. Det är uppror i Norge. Distriktsupproret kan ge Senterpartiet ett stöd som om det vore en folkomröstning om EU-medlemskap.
Urbanupproret, det till vänster, gav i en färsk Oslomätning Miljöpartiet de gröna, SV och Rødt tillsammans 25 procent av rösterna.
Troligen avgörs regeringsfrågan av kampen kring strecket – vilka av småpartierna som klarar fyraprocentsspärren och därigenom får utjämningsmandat. Ska man tro ”bedömarna” på Unibet blir det fortsatt blåblått. Å andra sidan är oddsen lika höga för att nästa statsminister heter Solberg eller Støre. Valsammanräkningen blir en rysare.
Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 10/9 2017.