Som från en blå himmel dök det i går 15.12 upp ett pressmeddelande från utrikesdepartementet om att Ann Linde i dag klockan 09.00 skulle presentera en ny utrikesdeklaration. Mig veterligen har det aldrig tidigare hänt att den årliga deklarationen har dubblerats.
Men det är synnerligen välkommet att regeringen valde att ta det okonventionella greppet. Det fanns åtskilligt att räta ut.
I december 2021 ökade Ryssland den redan höga spänningsnivån i form av militär uppladdning längs gränsen mot Ukraina; Putin slog då egenmäktigt fast Rysslands rätt till en egen intressesfär. I praktiken innebar diktatet att Sverige inte själv skulle kunna välja sin säkerhetspolitiska linje – och uteslöt därmed ett svenskt medlemskap i Nato.
I utrikesdeklarationen den 16 februari demonstrerade Ann Linde den svenska självständigheten genom att dra upp samma röda linje som Putin. Kort sagt, att Sverige inte avsåg ansöka om Natomedlemskap. ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”, hette det då.
Så inledde Ryssland den 24 februari den nya fullskaliga invasionen av Ukraina. Sedan dess har det gått fort. Den 16 mars tillsattes en parlamentarisk grupp för att genomlysa det nya säkerhetspolitiska läget. Den 13 maj drog samtliga riksdagspartier utom V och MP i en rapport slutsatsen att det inte fanns något tryggare alternativ än medlemskap i Nato.
Några dagar senare fattade den socialdemokratiska partistyrelsen det historiska beslutet att i samförstånd med M, L, KD och SD ansöka om medlemskap.
På vägen hade Magdalena Andersson bytt framtoning från S-partist till landsmoder som bara gör det som är ”bäst för Sverige”.
I samband med SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson (som de tre borgerliga partierna tyvärr ställde sig bakom), drabbades hon dock av ett återfall. Hon gjorde en fråga om den inre säkerheten till kabinettsfråga om den yttre säkerheten. Det var fel läge att visa ansvarslöshet, om man säger så.
Med hjälp av en nedlagd röst (vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh) lyckades dock justitieministern i måndags klamra sig fast vid taburetten och därmed undanröjdes hotet om att Sverige skulle få en övergångsregering med begränsad politiska handlingskraft.
Så visst kan man igen dra en hjärtesuck över tillståndet i svensk politik.
Med dagens grepp försöker regeringen återta initiativet i de komplicerade förhandlingarna om Natomedlemskapet med Turkiets kravstore president Erdoğan. Men det är också viktigt att greppet tas i förhållande till Nato-motståndarna inom det egna partiet, som efter att ansökningschocken har kunnat återta förlorad politisk terräng med samme Erdoğan som murbräcka.
Den uppdaterade utrikesdeklarationen är uppbyggd kring det nya läget efter 24 februari och ett svenskt medlemskap i Nato. Det är bra att det klargörs att Sverige i sin helhet sluter bakom Washingtonfördraget och Nato:s doktriner (alltså inklusive den som rör kärnvapen).
Som en uträckt hand till Erdoğan konstateras att regelverket för krigsmaterielexport som en följd därav kan komma att förändras. Därmed kör man över den frifräsande S-gruppen i Europaparlamentet som i tisdags röstade för ett förslag att ”på grund av Turkiets militariserade utrikespolitik uppmana medlemsländerna att stoppa all vapenexport till Turkiet”. Förslaget röstades ned ska det tilläggas.
I utrikesdeklarationen slås det också fast att Sverige ”solidariskt” kommer att ”bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets”. Här talas också om ny terroristlagstiftning, men man glömmer att till raddan av kritik mot Morgan Johansson faktiskt också hör hans saktfärdighet vad gäller den lagstiftningen.
Ann Linde tryfferade framställningen med påminnelser om att bytet av den säkerhetspolitiska linjen och viljan att gå Turkiet till mötes inte är detsamma som Armageddon. Grundpelare i politiken som feminism, miljö, bistånd kommer även fortsättningsvis att stå fast. Liksom kampen mot kärnvapen.
Och så är det ju.
Krönika i Altinget 10 juni 2022.
Read More