Claes Arvidsson

Archive
Belarus

Jag kan inte andas – det var de sista orden som George Floyd yttrade innan han dog i samband med ett polisingripande i Minneapolis i somras. Liksom vid tidigare fall av polisbrutalitet med dödlig utgång blev det demonstrationer.

Solidaritetsaktionerna spred sig som en löpeld. Också till Sverige. Och utan hänsyn till corona.

Det är en upprördhet som jag kan förstå. Vad jag däremot inte förstår är att den internationella solidariteten visas så selektivt och så ofta för eller mot någonstans långt borta.

Bilder på omfattande och systematiska polisövergrepp, liksom av militära insatser mot civilbefolkningen har kablats ut från närmare håll.

Några stenkast bort från Sverige pågår massiva demonstrationer efter fuskpresidentvalet i Belarus. Protesterna är fredliga men viljan till frihet slås ned med våld. Men den internationella solidariteten tar det med ro. Har annat att tänka på. Som vanligt.

Sovjetunionen var länge en favorit. Maos Kina och Castros Kuba blev sedan konkurrerande modeller för hur den internationella solidaritetens värld borde se ut.

Venezuela var den senaste i raden av socialistiska stjärnor, som det nu talas tyst om. Det verkar som man aldrig lär sig.

Demonstrationstågen mot USA gick så länge Vietnamkriget pågick men fortsatte inte när ofriheten i det förenande Vietnam uppmärksammades. Det hade ju först och främst handlat om nationellt självbestämmande, sades som försvar.

Baltikums frigörelse från Sovjetunionen var dock inte intressant – trots att den också handlade om nationellt självbestämmande.

När Ukraina ville gå sin egen väg bort från rättslöshet och fasaddemokrati, var det något som misstänkliggjordes. Som om man till vänster inte kunde acceptera viljan att hellre fritt närma sig EU och Nato än ha Putinland som modell och Putin själv som överförmyndare. I stället misstänkliggörande av kritik och kritiker.

Och nej, Rysslands krig mot Ukraina har inte heller lett till att vänstern skanderat INTER-NATIO-NELL-SOLI-DARI-TET. Om den amerikanska flottan på vänskapsbesök har siktats vid Vinga väntar däremot demonstranter på kajen.

Vore det inte dags att bryta mönstret?

Det är omöjligt att veta hur den dragkampen i Belarus kommer att sluta. Utvecklingen kan – om Putin tillåter – bli densamma som efter ”silkesrevolutionen” i Armenien 2018, med nya val och bildande av ett ryskvänligt men nytt styre. Belarus 2020 är inte Ukraina anno 2014; demonstranternas kravlista handlar inte om Ryssland utan om Lukasjenkos avgång och fria val.

Samtidigt är ett Belarus som genom framgångsrika protester visar vägen för fria val ett exempel som kan mana till efterföljd och därför ett skräckscenario för Putin. Saken blir knappast bättre av att den politiska färdriktningen i Belarus efterhand kan bli som den i Ukraina. Västvänlig. Lägg därtill att gammaldags rysk imperialism i förhållande till sina slaviska bröder talar mot att landet får gå sin egen väg.

Det är inte lätt att vara optimist. Desto mer angeläget är det att visa internationell solidaritet med ett kämpande Belarus som bara vill andas friare.

Gästledare publicerad i SvD 5/10 2020.

Read More