Claes Arvidsson

Archive
November, 2016 Monthly archive

Plötsligt händer det. Likt en fågel Fenix flyger den markbaserade kustroboten RBS 15 igen. Systemet skrotades som ett led i avvecklingen av det nationella försvaret, men Försvarsmakten och FMV har letat delar och lyckats sätta ihop ett hemligt antal enheter. Det stärker försvarsförmågan. Gör tröskeln en smula högre att ta sig över.

Det ändrar dock inte bilden av att infrastrukturen för fred och säkerhet behöver rustas upp rejält för att blir mer krigsavhållande. Till dels kan RBS 15-metoden användas. Det finns mer förtidspensionerad materiel att hämta i ladorna. Till exempel det skrotbeslutade radarsystemet ArtE 740. Men den sortens kreativt tänkande räcker inte. Till och med ÖB Micael Bydén har fått nog. Han har slutat att gilla läget (nu ska vi fullfölja försvarsbeslutet 2015) och betonade nyligen i ett tal i Kungliga Krigsvetenskaps-akademien behovet att utveckla en ”robust försvarsförmåga” som rör ”hela kedjan från underrättelseinhämtning, rörlighet, verkan, skydd och logistik”.

Bydén var tydlig om hotbilden. Han skrädde inte orden i fråga om Rysslands ambitioner i kombination med växande militär förmåga. Därför går det inte att vila på hanen, utan återtaget måste inledas redan nu för att kunna hålla den ”operativa risktagningen” på en rimlig nivå. Ett annat sätt att uttrycka saken är att styrkebalansen i Östersjöregionen blir alltmer negativ.

Den sedan länge kända slutsatsen är att det behövs mer pengar i fredens tjänst – och extra mycket eftersom Sverige inte är medlem av Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist håller dock fast vid den gamla kartan trots att terrängen ändrat sig: En ny försvarsberedning ska tillsättas 2017 och grubbla med sikte på beslut 2020. Hultqvists mest dräpande argument för att först om flera år reagera på en skärpt hotbild, är att det tar så lång tid att bygga upp den militära förmågan!

Man kan säga mycket bra om Hultqvist men det här är inte bra. Det framstår inte heller som höjden av försvarsministerkonst att i skymningstid skrota JAS C/D-flottan för att hämta delar till nyproduktionen av JAS E. Detsamma gäller valet att inte förbandssätta de 24 artilleripjäser av märket Archer som Norge valde att inte köpa. Det skulle fördubbla den svenska kapaciteten.

Men pengarna, var ska de tas? Med sitt förslag på DN Debatt att göra en engångsupplåning av 35 miljarder kronor för att komma i kapp ökade den moderate Europaparlamentariker Gunnar Hökmark trycket i debatten. Och på sina moderata partivänner att visa mer tåga i försvarspolitiken än krav på att Försvarsberedningen ska kallas in för att prata.

Mycket kan göras och det låter sig bäst göras genom att först uppdra åt ÖB Micael Bydén att ta fram en att-göra-lista med en läsanvisning som kopplar ihop nya förmågor med hotbilden. På kort och lång sikt. Sedan får politiken ta vid. Samtidigt bör Sverige ange en framtida ambition att uppfylla Nato:s – och numera även Europaparlamentets – tvåprocentsmål för försvarsutgifterna. Omtaget är ett lackmustest på vad politiken förmår. Det är inte tid för långbänk. Putin väntar inte. Inte heller Trump.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 24/11 2016.

Read More

Vintern har kommit. Jag tänker inte på snökaoset i Stockholm utan på det kylslagna säkerhetsläge som sänkt sig över Sveriges närområde. Senast i form av förflyttning av två ryska korvetter bestyckade med kryssningsrobotar till Östersjön. Det är inte heller någon dålig gissning att i Kreml snickrar Fader Frost på fler hårda paket. Sverige behöver rusta upp från en låg nivå.

Sveriges position har inte blivit bättre efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det råder inte någon brist på dystra förutsägelser, men ännu råder det vänta-och-se-läge på de flesta politiska fronter. Business as usual lär det dock inte bli, och inte heller i den för Sverige helt centrala Rysslandspolitiken.

I framtidsbilden ingår ifrågasättandet av Nato:s musketörprincip (vilket förstås inte hindrar att försvarsalliansens andra medlemmar hedrar den). Att utrikesminister Wallström glatt tar den osäkerheten till intäkt för att det är så säkert att stå utanför Nato, säger otroligt mycket om hur insnöat det socialdemokratiska motståndet är.

Med Trump hopar sig också frågetecknen om hållfastheten i den svenska informella allianspolitiken med USA. Konsekvensen av Wallströms doktrin blir att Sverige hänvisas till en situation på tu man hand med Trump, snarare än att sträva efter ett Natosamarbete, där USA för närvarande är en av 28 medlemmar. Det är rena Alice i Underlandet.

Försvarsminister Hultqvist hoppas nog för sin del på ett underverk. En sak är dock rätt säker och det är att Trump kommer att hålla fast vid kravet på att Europa ska ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det är en Trumpsk käpphäst och dessutom sedan länge ett amerikanskt krav. Det nya är att kravet på att något faktiskt ska hända i Nato:s eftersläntrarländer kommer att öka – och det är i grunden välkommet.

Och Sverige då? Ja, på frågan om hur mycket det är värt att betala för att bevara fred och frihet, hamnar Sverige på jumboplats i Norden.

Försvarsbeslutet 2016-2020 beskrevs av Hultqvist som en ”oerhörd satsning”, och visst innebär det en reell ökning av försvarsanslaget. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar dock satsningen bara 1,01 procent av BNP 2016 och har 2020 minskat till 0,99 procent av BNP.

En enig Försvarsberedning hade tidigare krävt mer än så. Så också Försvarsmakten, som lågt räknat hade äskat 18 som man ansåg politiskt möjliga miljarder men som bara fick 10 miljarder kronor i friska medel. Lägg därtill, å ena sidan, gamla försyndelser i form av ett strukturellt underskott på 30 miljarder kronor och, å andra sidan, att det redan nu går att förutse att pengarna inte kommer att räcka till för den blygsamma att-göra-listan för 2020. Det går inte an.

I försvarsuppgörelsen mellan regeringen och M+C+KD 2015 talas om det försämrade säkerhetspolitiska läget. Sedan dess råder det bred enighet om att läget försämrats ytterligare. Men sedan då? Det räcker inte med ord. Det är på allvar.

I en allt mer osäker värld är Sverige en Lasse liten, men försvarspolitiken förfogar vi över själva. Och det finns mycket som kan göras i närtid för allas vår gemensamma säkerhet, men militär förmåga är inte gratis. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 16/11 2016.

Read More

Under Krimkrigen var Østersjøen en viktig krigsskueplass. Etter krigens slutt i 1856, ble Åland demilitarisert. Som en følge av Russlands annektering av Krim i 2014 – og den siste tids utvikling – har Finlands forsvarsminister Jussi Niinistö tatt opp det kontroversielle spørsmålet om Åland likevel burde forsvares. Østersjøen er igjen blitt et hett tema.

Det foregår en utvikling av trusselbildet som gjennomsyres av hard retorikk, trollfabrikker, cyberangrep, flykrasj, simulerte angrep og russisk militær opprustning. Og det blir bare verre.

Gotlands geostrategiske posisjon

Sveriges forsvarssjef, Micael Bydén, uttalte i begynnelsen av 2016 at en åpen konflikt var usannsynlig. I september uttrykte Bydén seg på en måte som tilsa at sannsynligheten for et «angrep mot Sverige var liten». I september svirret også (ubekreftede) opplysninger om en ny trussel fra Russland. Hvor trusselen skulle finnes har ikke blitt kjent, og derfor kan man ikke vite om det påvirket forsvarssjefens vedtak om Gotland – en forsvarsløs øy i Østersjøen.

I turistreklamen presenteres Gotland som mulighetenes øy med puls og som arena for spennende møter. Det er risiko for vel mye puls og spenning, var forsvarssjefens konklusjon. Årsaken er øyens geostrategiske posisjon.

I Sverige trodde man naivt nok at den evige freden var blitt virkelighet i Europa, og at Forsvaret i Sverige derfor kunne legges ned. Og da gjorde man nettopp det. Også på Gotland. I forsvarsmeldingen 2015 var det likevel vedtatt at Gotland i mindre grad skulle re-militariseres i 2018.

Men i september signaliserte Forsvarssjefen et halvt års fremskyndelse av den planlagte stridsgruppen (180 årsverk). Det er selvsagt ingen stor endring, men nivået er likevel hevet. Russiske «turister» eller «rørleggere» fra Nord Stream (Den russisk-tyske gassledningen gjennom Østersjøen, red.anm.) kan ikke lenger ta Gotland uten blodsutgytelse.

Forsvarssjefen har dessuten frarådet å leie ut havnen i Slite i forbindelse med at den andre gassledningen (Nord Stream 2) mellom Russland og Tyskland skal bygges.

Hvor bekymret skal man være?

Den 5. og 6. oktober fant ytterligere en opptrapping sted, da Russland foretok en baseforflytning av robotsystemet Iskander-M til Kalingrad. Svaret fra svensk side ble å begynne med gjenoppretting av krigsbaser for kampfly for å kunne spre dem ut og enklere beskytte flyene. I stedet for å holde dem samlet på de tre flybasene.

På onsdag kom beskjeden om at to russiske missiltorpedobåter av typen Bujan-M fra Svartehavsflåten, utstyrt med krysserraketten Kalibr, seilte inn i Østersjøen. Begge våpensystemene kan bære konvensjonelle stridshoder eller atomvåpen. Iskander har en rekkevidde på 280-400 kilometer. Rekkevidden for Kalibr er 2600 km i luftlinje, men kortere enn det i praksis.

Men hvor bekymret skal man egentlig være? Iskander har jo siden 2011 vært installert i Luga utenfor St. Petersburg, og har dessuten ved enkelte tilfeller hatt gjesteopptredener i Kalingrad under øvelser. Fra utskytningssteder i Svartehavet eller Hvitehavet har Kalibr kunnet nå mål i Østersjøregionen. Vi vet heller ikke om Iskander og Kalibr har kommet for å bli.

Likevel er dette en slags gamechanger. Sammen med luftvernmissilsystemet S-400 og kystartillerisystemet Bal E/SSC6, kan Russland nå etablere en ugjennomtrengelig, vernet sone til havs og i luften (A2/AD) hvis en militær konflikt med Baltikum skulle bryte ut. Hjelp utenfra kommer til å bli forhindret.

Det er selvsagt mulig at Putin «bare» vil demonstrere makt i forhandlingene om Syria, Ukraina og Russlands posisjon i verden. Det er ille nok.

Verre er det at det ikke går an å utelukke at det handler om forberedelser til en konflikt hvis formål er å teste USAs og Natos styrke i et scenario hvor det er uklart om Artikkel 5 i Nato-pakten skal utløses – før Nato-landene i 2017 skal utplassere tre bataljoner i Baltikum og én i Polen.

Det er mulig at den tydelige uttalelsen til den amerikanske visepresidenten, Joe Biden, i Stockholm i september om grensers ukrenkelighet og Natolandenes «hellige forpliktelse» om å forsvare hverandre, var en advarsel til Putin.

Avledningsmanøver?

Mindre bra var det at Biden antydet at Natos musketer-paragraf også skulle gjelde Sverige. Så enkelt er det selvsagt ikke. En konklusjon i den statlig utredningen Säkerhet i ny tid, er at Sverige sannsynligvis allerede på et tidlig tidspunkt kommer til å bli dratt inn i en russisk-baltisk militær konflikt. En annen – og det utgjør selvsagt utenforskapets kjerne – er at konkrete samhandlingsplaner kan komme på plass kun gjennom et fullverdig medlemskap.

Den russiske opptrappingen i Østersjøen kan også være en klassisk avledningsmanøver. Parallelt med utviklingen i Østersjøen, setter en flåte med hangarskipet Kuznetsov kurs mot Syria. Så det er kanskje Syria som er i fokus – eller et tredje mål.

Etter det amerikanske presidentvalget den 8. november, drøyer det til 20. januar før president Obamas etterfølger flytter inn i Det hvite hus. Usikkerheten i spørsmålet om kapasiteten til å fatte raske beslutninger som følger av Obamas avgang, og (sannsynligvis) Hillary Clinton som påtroppende, åpner et mulighetsvindu for Putin. Og selvsagt i enda større grad om Donald Trump blir USAs neste president.

Det har vært mange friske spøker om røyken fra Kuznetsovs dieselmotorer. Men ingen røyk uten ild.

Publicerad i Verdens Gang 7/11 2016.

Read More