På tu man hand med Trump?
Vintern har kommit. Jag tänker inte på snökaoset i Stockholm utan på det kylslagna säkerhetsläge som sänkt sig över Sveriges närområde. Senast i form av förflyttning av två ryska korvetter bestyckade med kryssningsrobotar till Östersjön. Det är inte heller någon dålig gissning att i Kreml snickrar Fader Frost på fler hårda paket. Sverige behöver rusta upp från en låg nivå.
Sveriges position har inte blivit bättre efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det råder inte någon brist på dystra förutsägelser, men ännu råder det vänta-och-se-läge på de flesta politiska fronter. Business as usual lär det dock inte bli, och inte heller i den för Sverige helt centrala Rysslandspolitiken.
I framtidsbilden ingår ifrågasättandet av Nato:s musketörprincip (vilket förstås inte hindrar att försvarsalliansens andra medlemmar hedrar den). Att utrikesminister Wallström glatt tar den osäkerheten till intäkt för att det är så säkert att stå utanför Nato, säger otroligt mycket om hur insnöat det socialdemokratiska motståndet är.
Med Trump hopar sig också frågetecknen om hållfastheten i den svenska informella allianspolitiken med USA. Konsekvensen av Wallströms doktrin blir att Sverige hänvisas till en situation på tu man hand med Trump, snarare än att sträva efter ett Natosamarbete, där USA för närvarande är en av 28 medlemmar. Det är rena Alice i Underlandet.
Försvarsminister Hultqvist hoppas nog för sin del på ett underverk. En sak är dock rätt säker och det är att Trump kommer att hålla fast vid kravet på att Europa ska ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det är en Trumpsk käpphäst och dessutom sedan länge ett amerikanskt krav. Det nya är att kravet på att något faktiskt ska hända i Nato:s eftersläntrarländer kommer att öka – och det är i grunden välkommet.
Och Sverige då? Ja, på frågan om hur mycket det är värt att betala för att bevara fred och frihet, hamnar Sverige på jumboplats i Norden.
Försvarsbeslutet 2016-2020 beskrevs av Hultqvist som en ”oerhörd satsning”, och visst innebär det en reell ökning av försvarsanslaget. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar dock satsningen bara 1,01 procent av BNP 2016 och har 2020 minskat till 0,99 procent av BNP.
En enig Försvarsberedning hade tidigare krävt mer än så. Så också Försvarsmakten, som lågt räknat hade äskat 18 som man ansåg politiskt möjliga miljarder men som bara fick 10 miljarder kronor i friska medel. Lägg därtill, å ena sidan, gamla försyndelser i form av ett strukturellt underskott på 30 miljarder kronor och, å andra sidan, att det redan nu går att förutse att pengarna inte kommer att räcka till för den blygsamma att-göra-listan för 2020. Det går inte an.
I försvarsuppgörelsen mellan regeringen och M+C+KD 2015 talas om det försämrade säkerhetspolitiska läget. Sedan dess råder det bred enighet om att läget försämrats ytterligare. Men sedan då? Det räcker inte med ord. Det är på allvar.
I en allt mer osäker värld är Sverige en Lasse liten, men försvarspolitiken förfogar vi över själva. Och det finns mycket som kan göras i närtid för allas vår gemensamma säkerhet, men militär förmåga är inte gratis. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut.
Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 16/11 2016.