Claes Arvidsson

Archive
January, 2020 Monthly archive

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More

Hur ska organisationen för att stridsleda flygvapnet se ut? 2009 var det en kontroversiell fråga, men något som man från Försvarsmaktens sida inte ville ha diskussion kring. Och det med all tydlighet. En utredande ekonom, som vägrade att ställa sig bakom de siffror som redovisades i en utredning sattes i kylen. På FMV byttes utredarna ut. 

Några, mestadels yngre, officerare som skapat den första försvarsbloggen, Strilaren, kunde lätt identifieras med resultat att de inte längre inbjöds till möten där de tidigare varit självskrivna. Färre hälsade på dem. Och ja, bloggen lades ned. Var uppenbart inte karriärfrämjande.

Det var den tid när samtalsklimatet kunde beskrivas med orden att det är så högt i tak att man redan slår i huvudet knästående. 

Efterhand blev det dock öppnare inom Försvarsmakten men på senare år har det infunnit sig en krympande känsla av att klimatet igen har blivit kyligare. Frågan om vad som kan – och inte kan – sägas har offentligt aktualiserats igen i två fall. Det ena gäller generalmajor Anders Brännström, vars svar på en intervjufråga om arméns ståndaktighet (chanslös vid ett anfall) ledde till att han inte fick jobbet som chef för ledningsstabens totalförsvarsavdelning. Efter diverse turer har Brännström lämnat Försvarsmakten.

Det andra fallet gäller en twittrande officer som 2017 anklagades för att ha hotat rikets säkerhet. Försvarsmakten ville avskeda honom. Must:s granskning av twitterflödet friade honom dock från att ha avslöjat hemligheter men i stället för att frias, omplacerades han.

Båda fallen har gått till JO. I båda fallen har JO givit Försvarsmakten rätt. I twitterfallet argumenterade chefs-JO Elisabeth Rynning för att officeren gjort sig ”sårbar” genom att visa sin kunskap – och att Försvarsmakten därför gjorde rätt som satte ned foten.

ÖB Micael Bydén måste nu ta hand om frågan om samtalsklimatet på ett framåtsyftande sätt och visa att största möjliga tystnad – en återgång till 2009 – inte är dagordern. Eller ska försvarsbloggare som Wiseman, Skipper och andra också hålla klaffen? Försvarsmakten behöver högre takhöjd internt. Myndighetens agerande måste också debatteras offentligt – och i den diskussionen är det av viktigt att militär personal känner sig fria att delta.

Fint om ÖB är tydlig om detta när han talar på rikskonferensen i Sälen.  

Försvaret blir bättre så.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/1 2020.

Read More