Ett vägval som inte kan vänta

Alliansfriheten som ideologi är förbi. Grunden för försvars- och säkerhetspolitiken är att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Det är också det yttersta motivet för att svenska soldater fått strida för fred i Afghanistan. Bidraget till USA:s och NATO:s militära insats i långt-bort-i-stan är i det perspektivet en investering i säkerhet på hemmaplan. Vi hjälper i hopp om att få hjälp. Kort sagt, vi hoppas på det bästa.

Men numera är det bort därifrån som gäller också för svensk Afghanistanpolitik. Medlemmarna i de villigas koalition i ISAF har antingen redan avvecklat eller vill göra det så snabbt som möjligt. Efter överläggningar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet lade regeringen i början av november en proposition om fortsatt tillbakadragande.

Det militära bidraget kommer bara att uppgå till ca 300 personer på plats i Afghanistan t o m maj 2014. Huvuduppgiften är att utbilda och bistå med råd till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Efter maj 2014 stannar Sverige med högst 50 personer på plats med inriktning på stöd till den afganska militären inom ramen för Resolute Support Mission (RSM).

Tanken är att Sverige och det internationella samfundet ska öka säkerhetsstyrkornas förmåga och därmed åstadkomma en positiv utveckling och långsiktig stabilitet i landet. Det är dock mycket litet som tyder på att så kommer att bli fallet. I bästa fall kan dessa hålla de områden som man nu kontrollerar. I värsta fall…

Ett bästa fall förutsätter dessutom att USA är berett att betala för den afghanska armén. Det är långt ifrån säkert.

Afghanistan framstår mer och mer som en förlorad sak. Har insatsen varit värd priset? Det är en diskussion som inte är lätt att ta men som också vi i Sverige behöver konfrontera – i stället för att hålla fast vid de tomma tunnornas framgångsretorik.

De dystra framtidsutsikterna borde även resa frågor kring det civila stöd som ska öka när det militära går ned. Under perioden 2015-2024 ska 8-8,5 miljarder kronor avsättas framför allt till institutions- och kapacitetsuppbyggnad. Risken är dock att Sverige bara kastar ännu mer goda pengar efter dåliga.

Eller ska vi se biståndet – vid sidan av den nytta som det ändå kan göra – som ett utslag av vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen?

Helt klart är i alla fall att Sveriges behov av att hoppas för egen del ökar. Det reser också frågan om var knappa resurser ska satsas.

I Försvarsmaktens perspektivstudie 2013 hopar sig problemen när man blickar fram emot 2030. Man tecknar en mörkare riskbild i närområdet. Den nationella dimensionen betonas med syfte att försvaret ska fungera stabiliserande och höja tröskeln för riktigt elände i händelse av kris. Internationella insatser – som var insatsförsvarets raison d´être – blir mer av en option än en huvuduppgift.

Den av regeringen givna förutsättning om prolongerade anslag (i nominella termer) leder till att enveckasförsvaret försvagas och att, som det heter på Högkvarterets militärbyråkratiska, uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation.

En annan slutsats som kan dras är att det nya insatsförsvaret (IO 14) varken kommer att finnas på plats 2019 eller ens 2023. Försvarsmakten menar till och med att det redan är passé. Man vill lägga om kursen och gå vidare med ett ännu mindre försvar men som har mer kvalitet.

Synd att Högkvarteret inte tecknat ett försvar enligt den ekonomi för långsiktig balans som redovisades i februari 2013. ”Underskottet” under tioårsperioden 2014 till 2023 uppgick till dryga 40 miljarder kronor. Då såg man dessutom ljusare på riskbilden. Hur räkningen ser ut i dag, kan vän av försvaret undra.

I samband med diskussion om ett krympande försvar tar man i perspktivstudien också indirekt upp frågan om ett svenskt NATO-medlemskap. Man pekar på beroendet:

”I sammanhanget bör det beaktas att såväl en minskad som en bibehållen förmågebredd med litet djup innebär att svensk försvarsförmåga blir beroende av andra staters militära resurser.”

Det är som ett eko av Försvarsberedningens konstaterande i Vägval i en globaliserad värld. Det är ”omöjligt för små och medelstora västländer att nationellt utveckla och vidmakthålla den bredd av förmågor som efterfrågas i dagens och framtidens insatsmiljöer”.

Försvarsmakten efterlyser politisk vägledning om säkerhetspolitiken – egentligen om det vägval i politiken som Försvarsberedningen lät blir att göra sin rapport. Samtidigt fördjupas integrationen med NATO, senast genom svensk medverkan när snabbinsatsstyrkan NRF testades i övningen Steadfast Jazz.  Allt verkar möjligt när det gäller NATO – utom att ge Sverige de vinster som följer av ett medlemskap.

Annorlunda formulerat, det behövs politiskt statsmannaskap och ansvarstagande för nationen. Någon frivillig?

KRÖNIKA I VÅRT FÖRSVAR NR 4 2013