Claes Arvidsson

Lika hård som ett löskokt ägg

Jag tror egentligen inte att Fredrik Reinfeldt gjorde någon besviken med sitt tal i Sälen i söndags. Han uppfyllde förväntningarna: Allt har blivit bättre och försvaret är på rätt väg. Nej till Nato-medlemskap eftersom det inte finns något stöd för detta. För mer än ett decennium sedan bestämde Sveriges riksdag i bred enighet att ett väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt.

Så då är det så.

På den efterföljande presskonferensen fick Reinfeldt en fråga om den ryska påsksmällen 2013 med anflygning mot Sverige med bombflyg. Enligt Reinfeldt har man inte funnit ”något aggressivt som är riktat mot Sverige”. Kanske var det bara en felnavigering igen.

Och i händelse av konflikt kommer den inte att beröra Sverige som enskilt land, brukar det också heta i bulletinerna. Tanken är att vi ska dra en lättnadens suck.

Hur trovärdigt låter det budskapet för svenska folket? I MSB:s senaste mätning Opinioner 2013 svarar 52 procent av ett representativt urval att de har litet eller mycket litet förtroende för försvarspolitiken.Det är inte någon svår gåta att lista ut vad både Jan Björklund och Göran Hägglund skulle ha svarat på den frågan.

I kölvattnet på den försvarsdebatt som förts sedan Sälen förra året har opinionen för ett Nato-medlemskap stärkts. Hos MSB skiljer endast 4 procentenheter: 36 procent säger ja och 40 procent nej.

Två partier vill att Sverige ska gå med (M + FP) och två vill ha en utredning (C + KD). Men någon Nato-utredning är inte i sikte. Bra i alla fall att Reinfeldt för en gångs skull klargjorde att ”Nato är centralt för säkerhet och stabilitet i Europa genom sitt kollektiva försvar, sin krishantering och sin samverkan med andra länder och regioner”.

För det är ju så det är.

Så kul det hade varit om Stefan Löfven hade överraskat med något annat än ett ägna en stor del av sitt premiärtal på Folk och försvars rikskonferens åt att låta som om han var i valrörelsen. Klyftor och arbetslöshet och det ena med det andra. Det dröjde innan Löfven kom till saken och då levererade han inte mer än missnöjesvädrande av tillståndet inom försvaret, lite växelpengar och välvillig beredskap för breda lösningar. Men om vadå?

Statsministern och hans utmanare klarade knappast checklistan när det gäller att seriöst ta sig an problemen inom försvars- och säkerhetspolitiken: behovet av materiel och personal, den ackumulerade bristen på pengar, beroendet av Nato för att upprätthålla förmågor och interoperabilitet. Och förstås den framväxande riskbilden.

Försvars- och säkerhetspolitiken är lika hård som ett löskokt ägg.

Finlands president Sauli Niinistö efterlyste på ett artigt sätt ett starkare svenskt försvar. Det ligger så att säga också i Finlands intresse. Samtidigt betonade han att den finländska grundpremissen är ”man måste ta hand om sitt eget försvar, ingen annan gör det”. Utmärkt. Fast Finland behöver också gå med i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/1 2014.