Claes Arvidsson

Archive
Erna Solberg

Norges statsminister Erna Solberg drömde om en borgerlig fyrpartiregering med egen majoritet. Efter valet 2013 valet bildade høyreledaren en minoritetsregering med Fremskrittspartiet (FrP). 2018 anslöt sig Venstre (V) och 2019 Kristelig Folkeparti (KrF). Den härliga känslan av att ha majoritet blev dock kortvarig.

I går presenterade Solberg en trepartiregering utan Fremskrittspartiet. Mest väntat var att den minister som är ansvarig för NAV-skandalen, där tusentals norrmän felaktigt anklagades för försäkringsbedrägeri på grund av att storting, myndigheter och rättsväsende misstolkat EES-regler, fick lämna sin post och därmed kunde undgå en sannolik misstroendeomröstning. 

Mest oväntat var att Knut Arild Hareide, den tidigare partiledaren för Kristelig Folkeparti, stod på listan över nya statsråd. Han försökte fälla regeringen genom att få sitt parti att inleda samarbete med Arbeiderpartiet. I stället valde de Solberg. För Høyres del innebär den nya ministeruppställningen att två påläggskalvar till partiledarposten efter valet 2021 blir ministrar. Henrik Asheim är ny kunskapsminister och Tina Bru chef för Olje- och energidepartementet. Bru beskriver sig själv som en ”oljeunge”. Samtidigt ska hon manövrera mellan politik för att borra och politik för att fasa ut.

Solbergs projekt var en trestegsraket som aldrig riktigt lyfte och som till slut kraschlandade. Under trycket av fallande opinionssiffror var det bara en tidsfråga innan Fremskrittspartiets Siv Jensen skulle hitta en lämplig principfråga att lämna regeringen på (ok att hämta hem norska barn från Syrien, men inte mödrar som frivilligt anslutit sig till IS). Och då ska det sägas att FrP har fått stort svängrum för kontroversiella utspel, till och med när partiets stortingsgrupp gått emot den egna regeringens beslut.

Mest intressant med åren i regering är kanske att bortom bråken har det populistiska partiet trots allt uppträtt som ett parti vilket som helst och kompromissat, ibland med sin ”själ”, för att få makt. Även uppbrottet skedde under ordnade former och med vänliga miner. Fremskrittspartiet vill fortfarande ha Solberg som statsminister – och Solberg har förklarat att fyrpartiregeringens program ligger fast. Det finns dock åtskilligt som kan förgifta samarbetsklimatet.

Siv Jensens avgångsbetyg på regeringen är att politiken varit för grå, och att det framöver bara är det egna partiprogrammet som gäller. Det betyder att mödosamt hoptråcklade kompromisser nu kan sakna majoritet i Stortinget. Det har till exempel varit en plåga för ett parti som en gång bildades mot skatter och avgifter att priset för ”bompengen” – vägavgifter – har gått upp med deras goda minne.

Regeringen Solberg får nu en annan framtoning, vilket gläder de FrP-skeptiska småpartierna. Minst glad efter statsministern över att Siv Jensen och Sylvi Listhaug har lämnat regeringen är Senterpartiet, som med hjälp av partiledaren Tryggve Slagsvold Vedums gladlynta ”nej-till-allt”-populism har seglat upp till att bli Norges tredje största parti. Nu vill Fremskrittspartiet ha tillbaka sina väljare. Det kommer att märkas.

Gästledare i Svensk Dagbladet 25/1 2020.

Read More

Det är en skandal som låter lite som en Norgehistoria – för otrolig för att ändå vara sann. Det rör sig om minst 48 personer som har dömts – i vissa fall till ett halvår i fängelse – för bidragsbedrägeri. Och ja, de är skyldiga. Problemet är bara att det brott som de har dömts för inte är något brott.

Historien handlar om rättsövergrepp mot enskilda, men den kastar också ett dystert ljus över hur ”systemet” – regeringar i skiftande kulörer, statsförvaltningen och rättsväsendet – har fallerat. Till bilden hör att härvan kan svälla ännu mer, eftersom feltolkningen av lagen också kan gälla andra bidrag än det nu aktuella.

Arbeidsavklaringspenger ska underlätta för personer att gå tillbaka till jobb från till exempel sjukskrivning och minska risken för förtidspensionering. Brottet, enligt NAV (försäkringskassa och arbetsförmedling i en myndighet), har bestått i att de dömda har påkommits med att ta emot bidrag utan att befinna sig i Norge. Man har rätt och slätt glömt bort – eller struntat i – att rättsgemenskapen inom ramen för EES-avtalet går före det norska regelverket om rättigheter knutna till arbete.

Alla inser nu att det var fel. Helt klart sedan 2012 men kanske till och med längre tillbaka i tiden. Det har skett trots att det har gjorts utredningar och skrivits propositioner. Stortinget har varit med noterna. NAV står förstås i fokus, men myndigheterna styrs via politiskt beslutade lagar och förordningar. I bilden ingår dock att ”brottsbekämpningen” har skett i ett politiskt klimat av välfärdsnationalism och häftig kritik av ”trygdeexport”.

Frågorna står i kö och blir nu föremål för granskning både i en oberoende kommission och i den norska motsvarigheten till Konstitutionsutskottet. Det nu ansvariga statsrådet sitter löst – också därför att ministern inte omedelbart slog larm när felet till slut uppdagades. Två personer hann bli dömda till fängelse.

Det mesta har gått snett, men allvarligast är att rättsstaten har sviktat. Domstolarna har inte gjort någon självständig prövning av NAV:s rättstolkning. I praktiken har rättsstaten reducerats till att staten har rätt.

Rättsskandalen kan också ses i ljuset av Norges förhållande till EU. I dag för 25 år sedan – den 28 november 1994 – folkomröstade man om medlemskap. 

Folkomröstningar i först Finland och sedan i Sverige hade då redan givit sitt bifall till medlemskap. I Norge blev det nej. I stället nöjde man sig med EES-avtalet som hade trätt i kraft 1 januari samma år. Det gav tillträde till den inre marknaden men innebar också att man påtog sig dess skyldigheter.

Kort sagt, Norge stannade i det som närmast var tänkt som ett väntrum till medlemskap, samtidigt som integrationen senare både vidgats och fördjupats inom en rad andra områden.

Nej-sidans tyngsta argument var (och är) vaktslåendet om det nationella självbestämmandet. Paradoxen är förstås att vägvalet i verkligheten har lett till motsatsen inom de områden som omfattas. Som icke-medlem är Norge beslutsmottagare och inte en av beslutsfattarna. Valet av huvudstrategi har inte heller gjort saken lättare; i stället för att ligga i proaktivt inväntar man en depesch från Bryssel och försöker sedan tänja så gott det går.

En bred opinion är dock nöjd och belåten med suveränitetsillusionen. I politiken finns dock partier som vill säga upp EES och anser att det är lätt som en plätt att förhandla fram ett nytt avtal. Ansvarspartierna Høyre och Arbeiderpartiet vill sitta still i båten.

”Trygdeskandalen” har olika bottnar, men är också en illustration av att det norska utanförskapet lever kvar trots gemenskapen i EES, Schengen, Erasmus et cetera. Man är inte riktigt med.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2019.

Read More

Norges kung Harald, statsminister Solberg och Rysslands utrikesminister Lavrov möts i dag den 25 oktober för att markera att det är 75 år sedan befrielsen av Finnmark. 25 oktober var dagen då Kirkenes intogs. Staden hade varit strategiskt viktigt för Hitler–Tyskland som inskeppningshamn för att försörja trupperna vid Murmanskfronten och hade tidigare utsatts för omfattande sovjetiska bombanfall. På motsvarande sätt var hamnen i Murmansk av avgörande betydelse för Sovjetunionen att få ”lend and lease” från de allierade i form av vapen, flyg, råvaror mm.

Det är lätt att förstå känslan av tacksamhet efter åren av hårdhänt nazistisk ockupation – och en tysk reträtt till försvarslinjen vid Lyngen som präglades både av den brända jordens taktik och tvångsevakuering av befolkningen (ca 60 000 medan 25 000 på höll sig kvar). Så i en mening är rätt att tala om befrielse – i en annan var det bara en del av den sovjetiska krigföringen. I Kreml fanns föga sentimentalitet.

Sovjetunionen hade under 1920-talet ett omfattande militärt samarbete med Tyskland – helt i strid med Versaillesfördraget bidrog man på sovjetisk mark till att bygga upp den tyska krigsmakten. Samtidigt drog man nytt av teknologiöverföring till Röda armén. Med Hitlers makttillträde 1933 inträdde en paus som varade till 1939. 

Molotov Ribbentrop-pakten signerades den 23 augusti 1939. I ett hemligt protokoll delade det kommunistiska Sovjetunionen framtida krigsbyte med det nazistiska Tyskland. Polen stod först på tur. Hitler var på plats några dagar efter undertecknandet och Stalin en knapp månad senare – med den officiella versionen att rädda den sönderfallande polska staten. Verkligheten var en annan. I Brest paraderade Hitlers och Stalins soldater tillsammans.

Polen var som bekant inte heller den enda stat som ansågs tillhöra den sovjetiska ”intressesfären”. Som utrikesminister Molotov formulerade saken för Litauens utrikesminister 30 juni 1940: ”

”Ni måste vara realistiska och förstå att småstaterna kommer att försvinna. Litauen, liksom de andra baltiska staterna, inklusive Finland kommer att bli en del av den gloriösa familjen av sovjetiska folk.”

Det som i verkligheten var en aggressionspakt och det ekonomiska samarbetsavtal som ingicks, hade också bäring på det som skulle ske i Norge. 

Sovjetunionen upplät i största hemlighet en marinbas på Kola till Nazityskland. Basis Nord förlades först till Litsafjorden och sedan till en bättre belägen plats vid Lokangabukten. Tanken var att basen skulle fungera som försörjningspunkt för tyska ubåtar på jakt i sjökriget. Den kom dessutom att spela en avgörande roll när Tyskland tog Narvik i april 1940. Tre försörjningsfartyg skulle bistå den tyska flottstyrkan, men bara ett av dem kom fram med bränsle. Det var den ombyggda valkokaren Jan Wellhem – från Basis Nord.

Efter ockupationen av Norge behövdes Basis Nord inte längre men den fanns kvar som en symbol för gott partnerskap – fram till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 22 juni 1941. Det är alltså inte bara den sovjetiska befrielsen av Finnmark 1945 som bör ihågkommas utan också hur Stalin 1939 år i pakt med Hitler aktivt verkade för att underlätta den nazistiska ockupationen av Norge.

Till bilden hör också att det 1944 fanns en diskussion i Kreml om att ta delar av norskt ”befriat” territorium och dessutom ställa politiska krav. Av detta blev det dock inget. Kanske för Sovjetunions strategiska intresse 1944–45 hade fokus på att komma först till Berlin. Man lämnade istället och därmed uppstod ett territoriellt tomrum som sedan fylldes av i Sverige utbildade och med svensk hjälp dittransporterade sk polistrupper (läs soldater) som återtog norsk suveränitet i området. 

I allt firande bör man också komma ihåg att först 1989 erkände Kreml existensen av det hemliga protokollet. Då uppstod det också en kritisk diskussion, men den har tystats. I Putins Ryssland hyllas Molotov-Ribbentrop-pakten som en lysande diplomatisk framgång som höll Sovjetunionen utanför kriget. Det Stora fosterländska kriget dateras till åren 1941–1945. Den fastslagna dogmen är att Sovjetunionen blev ett offer för nazitysk aggression.

En annan skugga som faller över firandet är utrikesminister Lavrovs uttalanden häromdagen i vilket han anklagade Norge för att delta i den ”anti-ryska sanktionspolitiken”. Han klagade också över att Norge ökar sin försvarsbudget och moderniserar försvaret. 

Och tanken på intressesfärer är i Ryssland av idag lika levande som i Sovjetuninen 1939.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/10 2019.

Read More