Claes Arvidsson

Archive
April, 2018 Monthly archive

Statsminister Stefan Löfven skrädde inte orden när han den gånga september gästade Aurora 17. Så här föll orden:

”Det är vår uppgift är att försvara vår territoriella integritet. Ytterst handlar det om vårt land, ett land som vi älskar. Alla ska veta att om man har som avsikt att skada Sverige eller inta Sverige så ska det göra riktigt, riktigt ont.”

Och vad ska man säga – mer än att låt oss hoppas att det dröjer innan prövningens stund infaller. En armébrigad, inte ens två handfull fartyg och så flyget förstås. I stället förlitar vi oss på säkerhetspolitikens förhoppning om att få hjälp från ”andra”, men utan att ta steget fullt ut genom att ingå en försvarsallians med ”de andra”. Alltså ett medlemskap i Nato.

Allvaret bakom det bristande taktgåendemellan försvars- och säkerhetspolitiken blir än tydligare vid en jämförelse av styrkeförhållandena mellan Nato och Putins Ryssland. Och närmare bestämt att balansen tyvärr är till Kremls fördel. Men, brukar det ibland invändas, Rysslands BNP är ju ingenting i jämförelsen med ekonomierna i Väst. Samma röster brukar peka på att också den militära balansen i själva verket är till Nato:sfördel. 

Kort sagt, man menar att snacket om ett ryskt hot bara är snack.

Att den ”argumentationen” bemöts med siffersatta tal över styrkebalansen är en viktig poäng med FOI-rapporten Västlig militär förmåga: En analys av Nordeuropa 2017. Sett i relation till reell militär förmåga (kvantitet, kvalitet och tillgänglighet) är det Ryssland som sitter med trumf på hand.

I ett konfliktläge kommer Nato:sstyrketillväxt först efterhand att ge ett övertag till sjöss och i luften, men däremot varken i fråga om gemensam strid eller markstrid i närområdet. Inte heller det kvalitativa försprång som en gång kunde uppväga lägre kvantitet, föreligger längre.

En annan poäng med FOI:sgranskning är att påvisandet av ihåligheten i Nato-ländernas försvarsmakter kan fungera som en väckarklocka. Inte minst bör den göra det i Sverige. 

Styrkejämförelsen visaratt i vårt närområde kommer Nato-ländernas förmåga att vara ”mycket begränsad de första dagarna och veckorna efter att motåtgärder börjar vidtas”. Samtidigt drar man slutsatsen av genomförda krigsspel att Ryssland har störst möjlighet till framgång genom att välja begränsade mål som kan nås snabbt. 

Samma bild tecknas i amerikanska forskningsinstitutet Rand:trapport Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implikations for Countering Russian Lokal  Superiority. Och när det gäller lokal överlägsenhet är det Baltikum som är på tapeten. Och därmed Sverige. Det är ett ryskt intresse att antingen själv få tillträde till svenskt territorium eller att neka Nato att få det.

Såväl utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov som ÖB:s perspektivstudie Tillväxt för ett starkare försvar ger en god bild av luckorna i försvaret, och den miljardrullning som krävs bara för att inte tappa förmåga. Styrketillväxten kan dock inte vänta till dess att ett antal år har gått efter 2020. Och än värre blir det om ÖB får nobben i fråga om förstärkningar av försvarsanslaget 2018-2021.

Vi kan och behöver göra mer än vi redan gör redan. I försvarspolitiken och genom vårt säkerhetspolitiska val. I den ena fallet handlar det mer närtidspengar till försvaret – och i det andra om Nato-medlemskap. Det spelar roll för om hur ont det kommer att göra också för oss, men förstås också för möjligheten att undvika det värsta. För i sådana fall kommer vi att få känna hur ont det gör. 

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 2 2018.

Read More