Claes Arvidsson

Archive
April, 2020 Monthly archive

Gör Sverige rätt eller fel när det gäller valet av strategi för att möta Coronakrisen? Vad gjorde Sverige för fel i fråga om beredskap? Och hur kan den förbättras? Vad finns att lära i fråga om sjukvården? Eller om sektorsövergripande samarbete? Och hur ska man se på de samhällsekonomiska konsekvenserna av pandemin? Trots att vi är mitt uppe krishanteringen står frågorna på rad. Och det finns faktiskt inte något bra skäl till varför vi inte ska försöka hitta svar på dem på ett sätt som går utöver den pågående offentliga diskussionen. I själva verket understryker den behovet av att gå vidare.

Det kan man göra genom att tillsätta en Coronakommission – som statsminister Erna Solberg (H) har gjort i Norge med uppgift att göra ”en grundig og helhetlig gjennomgang og evaluering av myndigheternes håndtering av Covid 19-pandemin

Koronakommisjonens mandat är brett. Den kan få tillgång till hemligstämplad information och kan inhämta extern kompetens. Den ska arbeta oberoende av regeringen. Kommissionen ska kartlägga alla relevanta aspekter som:

  • Myndighetenes beredskap og planverk for pandemier både på nasjonalt og kommunalt nivå sett hen til tidligere pandemier og scenarioer
  • Berørte departementer og virksomheters forberedelser, håndtering og samarbeid, herunder ansvarsdeling og samarbeid mellom Helsedirektoratet og Folkehelseinstituttet
  • Iverksatte tiltak for å redusere smittespredning, bedre kapasiteten i helsetjenesten og behandle pasienter
  • Iverksatte tiltak i primærhelsetjenesten og tiltak, forberedelser og beredskap i kommunene for å ivareta beboere i heldøgns omsorg
  • Ansvarsdelingen og samarbeidet mellom statlig og kommunalt nivå
  • Kommunikasjon og informasjon til befolkningen, og befolkningens adferd og respons
  • Økonomiske og sosiale konsekvenser av pandemien og smittetiltakene
  • Hvordan de bredere, samfunnsmessige konsekvensene av pandemien ble håndtert og fulgt opp av myndighetene
  • Hvordan sentrale samfunnsfunksjoner, herunder de demokratiske, klarte å opprettholde sin funksjon, og om de rette funksjonene ble identifisert og ivaretatt.

Kommissionen ska se bakåt i syfte att se framåt. Den ska komma med förslag rörande beredskap och krishantering. Det kan gälla finansiering och organisering av t ex medicinlager eller, för den delen, personalresurser vid behov uppskalering. Den ska också granska de samhällsekonomiska konsekvenserna. Arbetet ska vara färdigt i mars 2021. Om mer tid krävs ska kommissionen delrapportera i fråga om beredskap och scenarier samt den inledande krishanteringen under våren 2020.

Utvärderingen lär inte bara utmynna i ros utan även i ris – också till Solberg som har haft regeringsansvaret sedan 2013. Så visst krävs det en rejäl dos politiskt mod att välja att gå till Stortingsvalet hösten 2021 med Koronakommisjonen i bagaget. Det kallas också att ta politiskt ansvar.

Stefan Löfven (S) har varit statsminister sedan 2014. Han borde tillsätta en svensk Coronakommission. Men har han modet att ta politiskt ansvar?

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/4 2020.

Read More

Det förs nu en viktig diskussion om hur framför allt lokala media i Sverige ska kunna klara av att upprätthålla sin del av det demokratiska uppdraget – eller ens överleva. En redan pressad bransch har går på extra smällar i en tid av ekonomisk nedgång som följd av Coronakrisen. Ekonomin är en av de ”kriser” som Reportrar utan gränser pekar på i 2020 utgåvan av World Press Freedom Index.

Möjligheten för mediefrihet påverkas också framöver av en ”geopolitisk kris” i form av en auktoritär trend och auktoritära regimer, som något understryks av en mer generell utveckling av övervakning utan tillräckliga garantier för demokratisk kontroll. Det är den ”teknologiska krisen”. Den ”demokratiska krisen” är en följd av polarisering och repression. Medierna dras också med en förtroendekris som yttrar sig i misstänksamhet och till och med hat.

Ser man ut över världen är dock situationen väldigt olikartad. Norge, Finland, Danmark och Sverige innehar de fyra i tätplatserna. Sist, på plats 180, återfinns Nordkorea. Mer relevant i ett svenskt sammanhang är att påminna om att Kina finns på 177 (att jämföra med Hong Kong på plats 80 och Taiwan på 43).  Putinland återfinns på 142. USA rankas som nummer 45 (faktiskt tre platser bättre än föregående år).

I vanlig ordning fortsätter Polen och Ungern på det allt brantare sluttande plan som Jarosław Kaczyński(62) respektive Viktor Orbán (89) har slagit in på. I vanlig ordning är både Europeiska rådet och kommissionen handfallna. Nog borde vara nog.

Publicerad i Säkerhetsrådet 23/4 2020.

Read More

Några kanske minns kanske TV-programmet Partaj med Margareta Sjödin i rollen som dum blondin med den stående repliken: Har jag gjort bort mig nu igen? Jag kom att tänka på den när finansministern Magdalena Andersson häromdagen lade fram vårpropositionen. Det var inte på grund av att Andersson är blondin och inte heller att hon skulle vara dum, utan just därför att hon ännu en gång har gjort bort sig när det gäller försvarspolitiken.

Gång efter annan har Andersson i ord och handling agerat bromskloss när det gäller att betala för rikets säkerhet och i praktiken kört över regeringens mer säkerhetsinriktade försvarsminister. Denna gång gäller det en utebliven ökning av anslaget till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet.

Det uteblivna anslaget är också ytterligare ett exempel på bristen på sammanhängande tänk i försvarspolitiken. I regleringsbrevet 2018 uppdrogs åt Totalförsvarets rekryteringsmyndighet att:

”redovisa hur planerade och beslutade volymökningar de kommande åren, inom grundutbildningen med värnplikt och polisutbildningen, kommer omhändertas. Myndigheten ska även undersöka förutsättningarna för att omhänderta en eventuell ökning av utbildningsvolymerna till grundutbildning med värnplikt under nästa försvarsbeslutsperiod. Olika tänkbara scenarier för volymutveckling ska analyseras. Ett sådant scenario är t ex förslagen på volymökningar som framgår i utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63).

Totalförsvarets rekryteringsmyndighet ska redovisa hur de samlade volymökningarna som beskrivs påverkar myndighetens behov av resurser, t ex gällande lokaler och personal. Myndigheten ska även identifiera och redovisa de tidpunkter då beslut måste finnas på plats för att möjliggöra att volymökningarna kan omhändertas i tid.”

Myndigheten återrapporterade hösten 2018 i Analys av olika volymökningars påverkan på resursbehovet och konstaterade bland annat att den kapacitetsökning som hade skett och skulle ske inte var tillräcklig för att möta den av politikerna efterfrågade ökning av antalet prövningar. För att klara detta skulle det behöva etableras ytterligare en provningsenhet utöver de i Stockholm och i Malmö.

Det klargjordes också att tiden för att hitta och utrusta lokaler samt rekrytera personal kunde uppskattas till två år.

Och så gick tiden. Inget hände.

Mer än att den politiska efterfrågan på fler värnpliktiga ökade.

I enlighet med regleringsbrevet 2020 påbörjades planeringen men besked om anslag uteblev. I budgetunderlaget 2021–2023 från i februari i år framhölls att det skulle krävas ett beslut om finansiering senast i den nu lagda vårbudgeten för att säkerställa att den nya provningsenheten lokaliserad till Göteborg skulle vara i drift 1 januari 2022.

Och beskedet från finansminister Andersson (och regeringen Löffven) blev alltså negativt.

Och så fortsätter tiden att gå.

Det finns lite olika bud om hur många fler som ska göra värnpliktiga men helt klart är att de blir fler. Försvarsberedningen har föreslagit att antalet växer till 8 000 per år från och med 2024 (och för att fylla en plats krävs i genomsnitt 3,5 mönstringar). Eftersom myndigheten även testar inför officers- och polisutbildning kommer man redan 2021 att slå i kapacitetstaket på 28 000 prövningar per år.

Förmågeglappet kommer sedan att öka under försvarsbeslutsperioden. Om kapacitet inte tillförs kommer glappet 2025 att uppgå till mer än 10 000 prövningar (motsvarande knappt 25 procent av testbehovet). Kanhända vaknar politiken till liv innan dess, men redan en förskjutning i tiden från 2022 till 2023 med ett testglapp på 2 600 prövningar får följdverkningar.

En viktig slutsats som kom fram i diskussionen om stridsflyg och luftförsvar var att det rör sig om ett system av system. Det är helheten som är utslagsgivande för förmågan. I själva verket är detta en bra beskrivande bild för Försvarsmakten. Det är en helhet. ”Saker och ting” hänger ihop – och hänger de inte ihop blir resultatet därefter. Det uteblivna anslaget till rekryteringsmyndigheten kan Magdalena Andersson kanske tycka vara en småsak. Det är det inte. Typ. Att krigsorganisationen inte kan fyllas upp med värnpliktiga.

Publicerad i Säkerhetsrådet 17/4 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More

”Voffor gör di på detta viset?” Det finns åtskilliga norska rumpnissar som har den undran när det gäller Sveriges vägval i coronakrisen. Till skillnad från i Norge där landet har stängts ned, håller Sverige – även sedan nya restriktioner har införts – relativt öppet. Livet rullar inte på som före covid-19, men likväl rullar det på.

Det motsatta – starkare inskränkningar i Sverige – hade egentligen varit det förväntande. Svenskarna brukar ju beskrivas som trygghetsnarkomaner som går i täten när det gäller att införa allehanda förbud, nu senast rökförbud på uteserveringar. I fråga om Corona är man däremot riskvillig. Handlingsregeln på andra sidan riksgränsen tycks vara ”hellre för lite än för mycket” medan den i Norge är ”hellre för mycket än för litet”.

Både i Sverige och Norge är både den mellanmänskliga tilliten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna internationellt sett hög. Möjligtvis avspeglar de olika vägvalen en skillnad i tilliten till medborgarna.

Sverige är en gammal nationalstat med en stark centralmakt, länge homogen och med även i vår tid stark kollektivism med konsensus som ett högtidsord och åsiktskorridor som skällsord. I ett land där Peer Gynt är nationalikon kan medborgarna (eller för den delen kommuner) inte på samma sätt förväntas följa påbud i samma utsträckning. I stället krävs förbud.

Social ingenjörskonst med dess tilltro till en av experter utarbetad politik är både ideologi och praktik i Sverige. Att lägga livet till rätta har hyllats som själva fundamentet för det svenska undret; det som gjorde att Sverige tog plats i modernismens framkant.

Lägg därtill att den svenska förvaltningsmodellen är uppbyggd på små departement och stora myndigheter. Myndigheterna ska enligt lag vara självständiga, styras av politiken genom övergripande instruktioner men stå fria i den dagliga verksamheten.

Att politiken – i jämförelse med Norge – tydligt spelar andra fiolen sammanhänger också med krisorganisationen i regeringskansliet – och med statsminister Stefan Löfven. I samband med tsunamin 2004 visade det sig att ett avgörande fel med krisorganisationen var att statsministern inte hade det formella ansvaret för att leda och därmed också kunna fördela arbetet.

Som ett resultat av utvärderingen ändras organisationen så att statsministern fick det formella ansvaret. En av de första åtgärderna som Löfven gjorde som regeringschef var att abdikera från det ansvaret och i stället överlåta det till inrikesministern. Det var så att säga både en signal om att ”stör mig inte” och öppning för minskad samordningsmakt.

Lagom är det begrepp som brukar användas för att i ett ord sammanfatta hur svenskar är och hur Sverige fungerar. Det återstår dock att se om det verkligen är lagom som kännetecknar den svenska reaktionen på covid-19 – eller motsatsen. Vittgående beslut som är extrema på en skala av tänkbara handlingsmöjligheter är inget nytt. Ett exempel är migrantkrisen 2015 och ett annat är nedläggningen av det territoriella försvaret efter det kalla kriget slut. I båda fallen höll man dessutom länge fast vid fattade beslut trots att fakta talade för motsatsen.

Det finns också skäl att fundera över vilken roll som den svenska självbilden spelar. Sverige var en gång i historien en traditionell stormakt som hamnade på dekis, men som under efterkrigstiden blev beskrivet som en framgångssaga byggd på den svenska modellen.

Att Sverige dessutom ville vara och var en moralisk stormakt, förstärkte självuppfattning om att ”vi vet bäst”. Kort sagt, gammaldags ”storsvenskhet”. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell experimenterar andra länder. Budskapet från det norska Folkehelseinstituttet har varit att ingen vet säkert utan att alla experimenterar.

Ingen vet med säkerhet om den norska eller den svenska modellen är bäst, men däremot finns det skillnader i krishanteringen som kan kasta ljus över vägvalen. En sådan är att regeringen Solberg snabbt tog befälet i form av att vara ansiktet utåt men också genom att inte alltid lyssna på experterna. Man gjorde man en avvägning mellan olika mål.

Det är politikens uppgift, men bakom kalkylen kan förstås också ligga behovet av att visa handlingskraft eller partiegoistiska motiv. Sådan är ju politiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/4 2020.

Read More