Claes Arvidsson

Har Löfven hittat en väg för försvaret?

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.