PUTIN APPLÅDERAR OCH MYSER

Peter Weiderud är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, som Broderskapsrörelsen numera lite mer modernt kallar sig. Men allt är inte lika nytt. I en postning på Solidaritetsbloggen (28/8) skriver Weiderud kritiskt om Sverige och Nato. Han avslutar med orden:

”Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.”

Putin applåderar glad och förnöjd. Allt som försvagar Nato är välkommet i Kreml. Vilken frihet de skulle ge om militäralliansen Nato inte fanns!

I själva verket kan vi skatta oss lyckliga över att Nato fortlever – och än mer gör man det förstås i Rysslands grannländer i det forna Sovjetunionen. I krigets Europa har Nato samlat sig bättre än EU när det gäller att mota Putin i grind. Vid toppmötet i Wales tog Nato ytterligare några steg vidare genom inrättandet av en roterande spjutspetsstyrka i syfte att i första hand verka avhållande i Baltikum och Polen. En mindre grupp länder ska dessutom bilda en egen snabbinsatsstyrka. Tröskeln höjs.

Budskapet från Nato var glasklart till Putinland: håll tassarna borta från våra medlemmar.

På sikt är också viktigt med ambitionen att få upp medlemmarnas försvarsbudgetar till två procent av BNI.

I Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld betonas vikten av att Nato bevarar ”förtroendet för de kollektiva säkerhetsgarantierna”. Man pekar också på att utvidgningen av Nato har gynnat säkerheten i Europa, inklusive Sverige och vårt närområde.

Det konstateras vidare att ”Nato är den enda organisation som har en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser i Europa och globalt.”

Försvarsberedningen slog dessutom fast att samarbetet med Nato har avgörande betydelse för att det svenska försvaret ska klara sina uppgifter.

I Wales inbjöds fem partnerländer till ett fördjupat samarbete. Sverige är ett av dem. Finland ett annat. Både Sverige och Finland har tidigare anslutit till Natos snabbinsatsstyrka (NRF) och på toppmötet tecknade både länderna värdlandsstödavtal (HNS) med Nato som ska skapa bättre möjligheter att ge och ta emot hjälp. Det tätar till säkerhetsluckor i Östersjöområdet.

Det som sker är en naturlig följd av den rådande svenska säkerhetsdoktrinen och den eskalerande försämringen av läget. I den ensidiga Solidaritetsförklaring från 1999 är – till skillnad från tidigare – grundpremissen att Sverige inte klarar sig på egen hand. Som tillståndet i ”enveckasförsvaret” indikerar är det mer sant det borde vara.

I ett krisläge ska Sverige kunna ge och ta emot hjälp. Även militär. Det sägs också i klartext att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt.

Allianseregeringen har – med stöd av S – fördjupat samarbetet med Nato. Det är bra men det hade förstås varit ännu bättre om Fredrik Reinfeldt aktivt verkat för medlemskap. Visserligen har Sverige beskrivits som de facto-medlem men likväl är vi inte med. Det är förstås skillnad och inte bara när det gäller Natos säkerhetsgaranti.

Vad som kommer att hända efter riksdagsvalet om Alliansen ersätts med en rödgrön regering – eller till och med en rödgrönrosa – växer upp till ett stort frågetecken i en orolig tid.

Mp och V säger nej till höjda försvarsanslag. Feministiskt initiativ vill för hen del minska försvarsanslaget med 25 procent. Särskilt V och Fi skulle helst slippa Nato. På de grönas hemsida finns inte några militära hot att bekymra sig för. Och så här reagerade Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde på kriget i Europa (uttalande 27/3):

”Det tog inte många minuter efter att Ryssland gått in i Krim förrän svenska högerkrafter började tala högröstat om att öka försvarsanslagen, öka den militära närvaron på Gotland och Natomedlemskap. Det är ingen seriös försvarspolitik.”

Weiderud är kritisk mot värdlandsavtalet som kan uppfattas som att Sverige lägger om kurs som en följd av Rysslands krig mot Ukraina (ja, Weiderud kallar förstås kriget för Ukrainakrisen):

”Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.”

I Broderskaparnas värld innebär den militära alliansfriheten att vi själva ”tar fullt ansvar” för rätten till självförsvar. Det vill säga tvärtemot vad Solidaritetsförklaring – som även S står bakom – alltså innebär.

Särskilt V och Fi skulle helst slippa Nato. Inom socialdemokratin finns det gott om eftersläntrare som dröjer sig kvar i drömmar om Palmes neutralism, dissar Nato och men gillar antiamerikanismen desto bättre.

För övrigt ska det väl nämnas att Sverigedemokraterna trampar i gammal terräng med kravet på att Sverige ska vara neutralt och alliansfritt. Som under kalla kriget, alltså. Fast då hade förstås Sverige en hemlig allians med Nato-länder – nu är den öppen.

Putin myser.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/9 2014.