Claes Arvidsson

Polsk förnyelse, fast åt fel håll

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.