Claes Arvidsson

Stefan i Underlandet

Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet kom ut första gången 1865. Den handlar om lilla Alice som rent tillfälligtvis hamnar i en värld där hon träffar typer som den galne hattmakaren och en piprökande larv. Det är en värld som saknar all logik.

Kort sagt, som IT-skandalen med Transportstyrelsen och regeringen Löfven som huvudaktörer. Händelseförloppet är nästan för illa för att kunna vara sant. Historien om hur information med bäring på rikets säkerhet gjorts tillgänglig för icke säkkollad personal i utlandet skulle kunna vara hämtad från nyhetsstationen Fake News.

Där upphör likheterna. Alice i Underlandet har genrebestämts som fantasy alternativt nonsens. IT-skandalen är i högsta grad på fullt allvar.

Trots varningar internt och från Säpo valde Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren – och hennes styrelse – att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen samt myndighetens egna krav på informationssäkerhet.

Trots att regeringskansliet fick information skiljdes inte Ågren från sin tjänst förrän frågan rättsligt hade prövats. Och då med hänvisning till oenighet med infrastrukturministern Anna Johansson om hur arbetet skulle bedrivas. Locket satt på. Ågren kvarstod dessutom som GD till disposition. Först när skandalen briserade i juli fann regeringen för gott att säga upp henne.

Så mycket för regeringens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Också det juridiska utfallet är som hämtat ur Alice i Underlandet. Ett strafföreläggande på 70 dagsböter – för att ha lämnat ut ”nycklarna till riket”. Så vad kan vara mer naturligt i Underlandet än att Ågren tagit hjälp av LAS för att få behålla sin titel.

I Upp-och-nedvända världen visste inte infrastrukturministern om skandalen – trots att hennes statssekreterare fått info om saken. I samma värld informerade inte inrikesminister Anders Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (nu EU- och handelsminister) sin chef när hon fick kunskapen. Tid förlorades.

Och så fortsätter det.

Trots att det rör sig om en säkerhetsskandal vars potentiella skada jämförts med Bergling-affären, gick aldrig information till varken oppositionens partiledare, Utrikesnämnden, Justitieutskottet eller Försvarsutskottet.

När skandalen briserade i juli – tack vare mediernas grävande – uttryckte statsminister Löfven sitt fortsatta förtroende för de direkt ansvariga ministrarna Johansson och Ygeman, liksom för tredjemannen Hultqvist. Deras brist på agerande var uppenbarligen Okey. Inte heller när de två fick gå på egen begäran, ja förstås i stället för att bli bortröstade i den misstroendeförklaring som oppositionen flaggat för, gav Löfven uttryck för att de hade brustit.

Jo, förstås. Det hade varit trevligt att bli informerad. Sade Sveriges statsminister.

Så mycket för Löfvens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Och fortsättning lär följa. Något som illustreras av försvarsdebatten om Peter Hultqvist ska sitta kvar eller borde drabbas misstroendevotum.

Att det gick som gick saknar all logik. I regeringskansliet finns en rad institutionella mekanismer där IT-skandalen borde eller kunde ha lyfts. Inklusive det av Löfven skapade nationella säkerhetsrådet. Men för att citera Lewis Carroll: Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!

Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 4 2017.