Betydelsen av mötet i Genève mellan Joe Biden och Vladimir Putin spelades på förhand ned. Men det beror helt på perspektiv. Sett från Kremls horisont var mötet mellan de två presidenterna en symbolisk bekräftelse på Rysslands eftersträvade status som stormakt – och om inte annat med en demonstrationseffekt på hemmaplan inför kommande parlamentsval.
Det mest konkreta resultatet är att de diplomatiska relationerna återupprättas i och med att ambassadörerna återvänder till Moskva respektive Washington. Man flaggar också för att se över kärnvapenrustningsavtalet New Start.
I ett läge där klimatet är kallare än på länge var mötets viktigaste fråga hur Biden skulle formulera de ”röda linjer” som Putin inte kan överträda utan konsekvenser. Inför mötet hade Biden lagt fram en väldokumenterad anklagelseakt med allt från inblandning i amerikanska presidentval och cyberattacker mot samhällskritisk infrastruktur, till annekteringen av Krim och den stegrade repressionen mot oppositionella i Ryssland.
På sin efterföljande presskonferens var Putin för sin del idel oförbindlig välvillighet om mötet med Biden. Som vanligt presterade han också förnekelse i teflon i fråga om allt från Arktis till cyberattacker och Aleksej Navalnyj. Och Bidens ”röda linjer”, ja, dem hade han inte sett till.
När Biden gav sin version framstod det som om de båda hade varit på två olika möten. Visserligen betonade också Biden vikten av att hitta samarbetsområden, men slog fast att USA kommer att agera mot handlingar som skadar landets eller allierades vitala intressen. Han varnade för ”förödande” konsekvenser om Putin återigen blandar sig i amerikanska val. En annan röd linje som nämndes var cyberattacker mot kritisk infrastruktur.
På en fråga om Biden ansåg sig kunna lita på Putin, svarade Biden att det avgörande är att kunna verifiera. Det är utmärkt. Men för att bli något mer än tuff toppmötesretorik måste det utsagda följas upp med beredskap för resolut handlande – annars lär Ryssland knappast sluta agera skurkstat. Betydelsen av mötet hänger alltså på hur orden följs upp av Vita huset i strävan att få till stånd en, som det heter, ”stabil och förutsebar” relation.
Men stabil och förutsebar får inte bli liktydigt med bevarande av status quo. Ryssland har annekterat delar av Ukraina och i praktiken även delar av Georgien. I östra Ukraina har man installerat lakejregimer som tillsammans med ryska styrkor sedan 2014 håller igång ett lågintensivt krig. I Belarus håller man Lukasjenko kvar vid makten. I Moldavien håller man en frusen konflikt vid liv. Och så håller man på, lägger sig, vill ha kontroll i närområdet – nu senast i Nagorno Karabach.
Att döma av den allt mer revanschistiska retoriken från Kreml, kan mer vara att vänta. Ryssland skapar ”fakta på marken” och räknar kallt med att komma undan med det. Den amerikanska politiken måste sträva efter att ändra på fakta. Inte ge, eller ge efter. Att som under det kalla kriget tänka i termer av inneslutning (containment) innebär att svika staters rätt till självbestämmande.
På samma sätt måste Biden förhålla sig till förtrycket i Ryssland. Värnet av mänskliga rättigheter får inte stanna vid ord. Om Navalnyj dör i fängelse måste konsekvenserna, som Biden varnade för, bli förödande.
Toppmötet med Putin var Bidens fjärde och sista på Europaturnén. Alla viktiga på sitt sätt, men sammantaget en bekräftelse på att USA är tillbaka. Synd bara att Sverige – tack vare regeringen Stefan Löfven – inte var med när Nato solidariskt lade planer för hur det enda militära hotet i Europa ska avvärjas. Alltså det ryska.
Publicerad i Svenska Dagbladet 17/6 2021.
Read More