Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.
Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister
Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval. Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier.
Det var historiskt. Lyckan varade ett år.
Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.
Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen. Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).
Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP.
Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.
Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter.
Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.
2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.
Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.
Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron.
Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika.
Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.
På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden.
Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.
Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.
2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.
I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke.
Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt.
En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts. Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen.
Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.
Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.
Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.
Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.
Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:
Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.
Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.
På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten.
Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.
Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.
Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.
Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.
Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid.
När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.
En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.
I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.
Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.
I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:
För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.
Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.
Publicerad i Smedjan 18/6 2021.
Read More