Claes Arvidsson

Archive
1968

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More