Claes Arvidsson

Archive
April, 2015 Monthly archive

Bara så 1970-tal. Retroregeringen Löfven höjer skatterna, bygger ut offentlig sektor, minskar valfriheten och – förstås – lägger ned kärnkraften. Som väntat gav effektskattehöjningen på kärnkraft i vårpropositionen det önskade resultatet i form av ett besked från Vattenfall om förtida avveckling av Ringhals 1 och 2. Med E.ON:s planerade stängning av Oskarshamn 1 blir det tre reaktorer mindre.

Vice statsminister Åsa Romson har varit tydlig med den politiska viljan att stänga två reaktorer till nästa val. Att Vattenfall släcker ljuset någonstans mellan 2018 och 2020 i stället för 2025, har alltså inte med att reaktorerna har tjänat ut att göra. Beslutet är en effekt av en energipolitik som dessutom pressar kärnkraftens lönsamhet genom subventioner av andra energislag.

Att som Ibrahim Baylan beskriva detta som marknadsmässigt är faktiskt rena skämtet. Det är mindre roligt att politiken är ett rödgrönt Kinderägg: förtidsavvecklingen innebär kapitalförstöring för miljarder, är dålig för miljön och oroväckande för näringslivet.

Det finns dessutom ett säkerhetspolitiskt perspektiv, som Stefan Löfven rätt och slätt väljer att bortse från i sin iver att ge Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) möjlighet att omsätta antikärnkraftsfundamentalismen till politik. Därmed går man på tvärs mot sin egen säkerhetspolitiska uppfattning.

MP har varit pådrivande för en bredare syn på säkerhet och varit så framgångsrik att både fallskador i hemmet och risken för militär konflikt numera ryms i det svenska säkerhetsbegreppet. Sårbarhetsfrågor och då inte minst de som rör energin finns med som en central del i bilden – i Sverige och Europa.

I Försvarsberedningen var MP med om att betona vikten av att ”skyndsamt genomföra vidtagna åtgärder för att analysera och minska EU:s energiberoende av Ryssland”. Här kan Sverige spela en roll via elkabelförbindelser till Baltikum och Centraleuropa. Det handlar om att öka sammanlänkningen mellan de tre baltiska staterna, utbyggd infrastruktur i Östersjöregionen och leveranssäkerhet.

Inom EU pågår ett intensivt arbete för att göra starkt beroende medlemsstater mindre utsatta och överlag minska sårbarheten – både i fråga om gas och om el. Den kommande energiunionen har tre fokusområden: miljö, effektivitet och säkerhet. Det är illustrativt att den rödgröna regeringen valt att prioritera bort säkerheten. Så mycket för solidaritetspolitiken.

Men inte heller på hemmaplan hänger energisäkerhetspolitiken ihop. I en reservation klagade MP över att beredningen inte nog hade lyssnat på de gröna:

”Vi har under beredningens arbete lyft upp att de nationella säkerhetsintressena borde breddas såsom t ex el-och livsmedelsförsörjningen. Energiförsörjningens sårbarhet har aktualiserats i samband med Ukrainakrisen.”

Slutsatsen – rödgrön logik – är alltså att öka sårbarheten genom att via politiska beslut snabbavveckla kärnkraft.

I decemberöverenskommelsen ingår energipolitiken som ett av tre samförståndsområden, men Löfven har valt att sätta sin egen agenda och gå före.

Energisäkerhetspolitiken är skäl nog att säga upp DÖ. Också det är för dåligt för Sverige. Europa är i krig. Regeringen låtsas som om det är fred.

Gästledare i Svenska Dagbladet 30/4 2015.

 

Read More

Lössläppthet och fria förbindelser bär upp den politiska kulturen i Finland. I den regering som bildades 2011 samsades sex partier. De finländska moderaterna i Samlingspartiet och Socialdemokraterna bildade stommen i en regering som också innehöll Svenska folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterförbundet och de gröna.

När mandatperioden närmar sig sitt slut har visserligen två partier lämnat sexpacksregeringen, men den är ändå ett kvitto på förmågan att komma överens över partigränserna. Ingen av de stora partierna utesluter heller regeringssamverkan med sannfinländarna. Blockpolitik finns inte. Det kan vara en styrka för att kunna bilda majoriteter, men det har också en svaghet i form av att besluten i skarpa lägen kan bli urvattnade kompromisser.

Inför söndagens riksdagsval är det skarpt läge. Kriget i Europa – Putins Ryssland – och den ekonomiska krisen ligger som två tunga skuggor över Finland.

När det gäller det dramatiskt försämrade säkerhetsläget finns det en bred enighet om en ny Nato-utredning, något som i sig är en signal till Kreml om att ”vi bestämmer själva”. Det kommer också att bli mer pengar till försvaret, men det är en helt annan fråga om det verkligen blir den substantiella ökning som skulle behövas.

Att ekonomin i ett litet exportberoende land har gått på knäna sammanhänger med utvecklingen i omvärlden (och Nokias störtdykning), men krisen är också ett resultat av politisk oförmåga att anpassa sig. Den finländska konkurrenskraften uppskattas vara 15–20 procent sämre än konkurrentländernas. Produktiviteten måste upp och näringslivets kostnader ned. Samtidigt ska statsfinanserna saneras.

Kort sagt, det är mycket. Valrörelsen domineras dock mer av tal om välfärden än om behovet av strukturella reformer. Efter några tuffa år finns det en trötthet på nedskärningar, något som inte minst ger utslag i opinionssiffrorna för samlingspartiet. Statsminister Alexander Stubb har svårt att få gehör för sin kombinerade spar- och arbetslinje.

I en mätning förra veckan behåller Centern sin ledarställning med ett väljarstöd på 23 procent. Spänningen kring valresultat handlar mest om andraplatsen. Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna strider om plats 2. Alla av dem får runt 17 procent. Till osäkerheten hör dock att andelen osäkra och blivande röstskolkare var 40 procent.

Två saker är ganska säkra. Centern blir statsministerparti och i den regering som bildas fortsätter Carl Haglund som försvarsminister (Svenska folkpartiet abonnerar närmast på posten). Men vem mer kommer centerledaren Juha Sipilä att liera sig med? Mest troligt är att Socialdemokraterna tas med och man bildar en rödmylleregering. Det ger en föraning om möjligheterna att tackla en tuff tid med krav på beslutsförhet i fråga om ekonomi och säkerhet. Rödmylla är ett annat ord för falurött. Alltså en färg som bland annat innehåller kiselsyra, ”vilken bedöms ha en viss konserverande effekt som verkar vara av mer mekanisk art”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 16/4 2015.

Read More

På Expressens ledarsida den 13 april skrev Ann-Charlotte Marteus häromdagen om feministisk försvarspolitik modell Feministiskt initiativ. Den handlar om att inte upprusta utan att i stället nedrusta. Fi-analysen är rena skämtet. Fast det är på allvar.

Den rödgröna regeringen nöjer sig med att föra en feministisk utrikespolitik och talar för försvarets del om behovet av förstärkning för att möta en rysk hotbild. Samma dag intervjuades Stefan Löfven i Expressen och han slog då fast att ”ett lands regerings viktigaste uppgift är att se till att försvara våra gränser”.

I verkligheten är Löfven feministisk som Schyman. Ansvaret för att det trögar i förhandlingarna om försvarsbeslutet ligger helt på regeringen vars ingångsbud på totalt dryga 6 miljarder kronor är rena skämtet. Fast där är på allvar. Räknar man av 2 miljarder för ökade kostnader blir det alltså lika mycket ÖB har äskat per år.

I praktiken innebär detta den nedrustning som Fi efterlyser. Eftersom Putin inte för en rosa försvarspolitik utan tvärtom rustar upp, minskar vår relativa förmåga.

Socialdemokraternas försvarspolitik står på samma fredsskadade fundament som presenterades i en SvD-artikel häromdagen. Den ställde ökade försvarsanslag mot möjligheten att få x antal nya undersköterskor och speciallärare.

Jag förstår mycket väl att tålamodet tog slut för folkpartiet och att man därför lämnade försvarsförhandlingarna. Med Löfven och Andersson – med Hultqvist som påjagat ombud – blir det på låtsas. Det är inte roligt men förstås väldigt allvarligt.

Allan Widman kan – precis som Mikael Odenberg kunde efter sin protestavgång 2007 – se sig själv i spegeln. Det gäller även Jan Björklund även det ska noteras att det är åtskilliga sprickor i hans spegel. Förvisso lyfte Björklund försvarsfrågan i offentligheten under alliansåren och gav moderaterna välförtjänt kritik, men någon regeringskris var aldrig synlig. Enligt Reinfeldt drev Björklund aldrig frågan om försvarsanslaget vid regeringens budgetförhandlingar.

Likväl: respekt.

Fp:s utgångsbud på 17 miljarder  kolliderade med den politiska verkligheten, men kanske kan FP:s avhopp öka pressen på lite mindre feministisk försvarspolitik från Löfven och Andersson. I bästa fall kan resultatet bli dåligt, men sannolikt blir det inte så bra.

Här är Widmans egen kommentar till avhoppet.

Och hur är då läget utanför förhandlingsrummet? Ja, den insatsorganisation som skulle vara färdig 2014 dröjer till någonstans 2020. Om försvarsanslagen höjs enligt ÖB:s räkneverk – och så blir alltså av allt att döma inte fallet. Det betyder att inte ens enveckasförsvaret (i en riktning) kommer att förverkligas.

Och som om det inte skulle räcka så behövs egentligen en ny inriktning.

Häromdagen kom det en, som jag ironiskt kallar, positiv försvarsnyhet. Statskontoret har efter granskning av logistikreformen kommit fram till att den bara blir minst två år försenad.

Så vi är där vi är och Ryssland ligger där det ligger – och ligger på.

Publicerad 15/4 2015 på bloggen Säkerhetsrådet i SvD.

Read More

Det är krig i Europa. Säkerhetsordningen är raserad. Ryssland hotar att göra en Krim i de baltiska staterna och varnar för kärnvapeninsats om Nato blandar sig i. Att utvecklingen dramatiskt har gått åt fel håll avspeglades förra året i försvarsberedningens rapport Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid. Högre ambitioner och ökad förmåga ställdes på dagordningen inför försvarsbeslutet 2015.

När tiden nu börjar rinna ut i förhandlingarna är dock det mest påfallande regeringens vilja att nöja sig med att bara tala om den allt mörkare hotbilden. Man vill inte betala försäkringspremien. Försvarspolitiken blir ett glaspärlespel.

Försvarsbeslutet 2009 var underfinansierat med 4-6 miljarder kronor. Så gick det som det gick. ÖB har konstaterat i sitt underlag till regeringen att det nu krävs 4 extra miljarder per år under fyra år för att leverera det som politikerna har beställt (och kanske totalt närmare 18 miljarder kronor för den femåriga försvarsbeslutsperioden).

När finansminister Magdalena Andersson räknat på saken kom hon fram till att det räcker med totalt 6,2 miljarder kronor. Enligt Andersson är detta ”väl avvägt”. Myndighetens bedömning i saken väger alltså bomullslätt i vågskålen.

Men vad innebär det i praktiken för möjligheterna att förverkliga försvarsminister Hultqvists så kallade bottenplattapolitik? Som det är nu finns det till exempel fler förband än det finns utrustning till. ÖB borde ge besked krona för krona om vad som inte kommer att kunna göras med en socialdemokratisk bråkdelsbudget.

Det finns ett starkt politiskt tryck att komma överens, men det skiljer miljarder – och perspektiv – mellan partierna. Socialdemokraterna har lagt ett skambud. Moderaterna – nyvakna i försvaret – kan ännu inte räkna längre än till minst 10 miljarder. Folkpartiet säger 17 medan C och KD offentligt ännu inte siffersatt sig. Och visst vore det bra med nationellt samförstånd, men inte om en politik som ger Putin ännu fler uppslag till skämtfilmer på Youtube om det svenska försvaret. Det är på allvar.

Peter Hultqvist har lyft försvarsfrågan inom Socialdemokraterna och med sin kärva stil ökat politikens trovärdighet. Men det är allra mest en bild som finns på näthinnan. I säkerhetspolitiken är medlemskap i Nato fortfarande tabu och budet i försvarsförhandlingarna är inget annat än ett tecken på hur lätt partiet tar på rikets säkerhet.

Det är säkerligen så att Peter Hultqvist skulle vilja vara minister för sitt departement i stället för att i förhandlingarna agera ombud för Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Nu får försvarsministern glädjas krona för krona för varje gång som han tvingas ge efter för borgerliga krav. Men räcker det?

I samband med att Mikael Odenberg hösten 2007 avgick i protest mot hur Reinfeldt och Borg hanterade försvarets ekonomi sade han: ”Jag vill kunna se mig själv i spegeln och Försvarsmaktens anställda i ögonen.”

Är Peter Hultqvist beredd att blunda?

Gästledare Svenska Dagbladet 8/4 2015.

Read More