Claes Arvidsson

Archive
August, 2015 Monthly archive

Det är tätt mellan de dåliga framtidsutsikterna för Afghanistan. Så var det värt det? Att besvara den frågan är vi skyldiga de 9 000 svenska soldater som sedan 2001 har stridit för fred och säkerhet i Afghanistan. Och deras anhöriga. Fem svenska soldater och två lokalt anställda tolkar har stupat. Det är närmast ett under att det inte har blivit värre.

I pengar räknat har den militära insatsen kostat 10 miljarder kronor. Sverige har också bistått med en miljard i humanitärt stöd och fem miljarder i bilateralt bistånd (och utlovat 8,5 miljarder kronor för perioden 2015–2024).

Johanne Hildebrandt har i boken ”Krigare” (Forum 2011) skildrat soldaternas vardag och det fantastiska jobb de gör. I Willhelm Agrells ”Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan” (Atlantis 2013) är perspektivet ett annat. Agrell beskriver hur det som startade som en kortvarig humanitär fredsinsats några år senare hade utvecklats till deltagande i ett krig. 2006 fick Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan.

Insatsen blev en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande. Sedan förra året är FN:s och Nato:s ISAF-koalition bestående av ett 40-tal stater avvecklad och säkerhetsansvaret överlämnat till regeringen Kabul. Sverige bidrar fortfarande med femtiotal personer i FS 29. Så var det värt det?

I Norge arbetar en utredning för att vrida och vända på den norska insatsen – militär och civil – i Afghanistan. Utredningen omfattar både insatsens internationella och nationella dimensioner. Man har möjligheten att kräva in hemlig information. Den leds av den förre utrikes- (1994–1997) och försvarsministern (2000–2001) Bjørn Tore Godal och består i övrigt av nio experter på Afghanistan, norsk säkerhets-och försvarspolitik, internationell politik, fredsbyggande, post-konflikt situationer, bistånd och humanitärt stöd, civil och militär samverkan, mänskliga rättigheter och folkrätt.

På regeringens sommarfika den 9 juli kom beskedet att den samlade svenska insatsen i Afghanistan ska utvärderas. Ambitionen är att omfånget av insatsen ska ”återspeglas” och resultatet ställas i relation till politiskt fastställda mål. ”Om möjligt ska utredningen ”se vilka effekter” som insatsen haft på det afghanska samhället med särskilt fokus på ”kvinnors roll och deltagande”.

Utredningen består av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Tone Tingsgård. Hon var partiets försvarsetta i riksdagen 1998–2006 och således inte bara ledande i avvecklingen av det svenska nationella försvaret utan också beslutsfattare när gäller Afghanistan. Det ska konsulteras ”brett” med berörda aktörer. Eventuella rekommendationer för framtiden ska kostnadsberäknas. Ytterligare utredningar kan komma att genomföras.

Våra Afghanistanveteraner hade förtjänat bättre. Mer respekt.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 24/8 2015.

Read More

I den polska poeten Ewa Lipskas ”Kära Fru Schubert” (Ellerströms 2015) finns en dikt om EU. Den är dystopisk:

Kära Fru Schubert, minns ni ännu Europeiska Unionen? Tjugoförsta seklet. Så många år sedan…

Är det så tillbakablicken kommer att se ut i framtiden? För några år sedan varnade Jean-Claude Juncker för krig i skuldkrisernas spår och att det var ett gigantiskt misstag att tro att frågan om krig eller fred i Europa aldrig mer skulle ställas. ”Demonerna är inte borta, de sover bara.”

Tanken kan svindla och jag tror att det är viktigt att låta den göra det. EU är ett fredsprojekt, men det är inte hugget i sten. I själva verket är det väldigt mycket som gungar. Det är kanske inte troligt att Storbritannien lämnar EU, men det kan inte uteslutas. Inte heller är det väl troligt att Marine Le Pen blir president i Frankrike. Eller?

”Det kan verka långsökt men en repris på 30-åriga kriget är ett möjligt framtidsscenario för den arabiska vår som verkade så hoppfull men som också tinar upp frusna konflikter”, skrev jag i en ledare hösten 2012. Tyvärr var det inte långsökt. Det går inte att skönja ett slut – bara mer islamistisk soloterrorism i Europa.

En slutsats är att flyktingkrisen (också med inslag av ekonomiska flyktingar) i Europa inte lär gå över. Den kommer att bli värre. Samtidigt saknas svar på hur den ska mötas – och utan väldigt bra svar växer inte bara oron över hur det gå att klara strömmarna utan även främlingsfientligheten. Växer gör också populistiska partier med nationalistiskt fokus.

EU står också utan bra svar när det gäller euron. Visst har avtalet baxats i hamn med Grekland. Men hur sannolikt är det att den motvilliga grekiska vänsterregeringen – om än under vakande ögon från män i mörk kostym – ska ro Herkulesarbetet i hamn?

Samtidigt kvarstår valutaunionens grundproblem, och på den politiska kartan finns varken en gemensam finanspolitik eller en avveckling. Moment 22-läge alltså. Medlemsstaternas ekonomier lider av olika grader av skleros, levererar inte. Arbetslösheten förblir hög.

Och föreställningar odlas till vänster och höger om bekväma lösningar ur krisen. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk tycker att ”atmosfären är lik den under tiden efter 1968 i Europa”. Då som nu finns det dessutom grupper som är våldsbenägna. Också den typen av terrorism kan öka.

Nyligen högtidlighölls minnet av folkmordet i Srebrenica. Före Balkankriget skulle det inte kunna hända i Europa, men det hände. Kan det hända igen? Under den etniska mosaiken på västra Balkan och, för den delen även i Östra Europa, slumrar nationella motsättningar som kan exploateras av cyniska politiska ledare.

Och faktum är ju att det redan är krig i Europa, det som Ryssland för mot Ukraina. Ingen vet om det kommer att spridas. Under tiden verkar Putin genom att synas militärt, projicera makt och att stödja krafter till höger och vänster (och i mitten) som kan bidra till att försvaga EU.

Det blir en vinterresa.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/7 2015.

Read More