Claes Arvidsson

Archive
September, 2016 Monthly archive

Det svänger i försvarspolitiken. Innan utredningen om ett nytt personalförsörjningssystem för försvarsmakten hade presenterats i går kom Moderaterna ut som värnpliktskramare. Kanhända är det mest en politisk vindkantring – en taktisk eftergift i ett läge när både Liberalerna och KD redan har svängt och därmed säkrat en bred riksdagsmajoritet för ett återinförande av värnplikten (vid sidan av S är också V och SD för).

Ändå är det välkommet att M inte längre är fastlåsta vid ett personalförsörjningssystem som faktiskt inte funkar. Det är för få som rekryteras och för många som hoppar av i förtid. Luckorna i krigsorganisationen fylls än så länge ut av värnpliktiga men den reserven är tömd om några år.

Den borgerliga alliansmajoriteten beslöt i maj 2009 att värnplikten skulle ersättas av ett yrkesförsvar (kallat frivilligt). En månad senare lades själva utredningen om saken fram, utan att egentligen ha utrett alternativet hur värnplikten skulle kunna reformeras.

Trots att det praktiska genomförandet skulle bli föremål för vidare utredande sjösattes beslutet 2010. Inte oväntat gick det åt pipan, men ändå framställdes reformen ihärdigt som en solskenshistoria. Högkvarteret som investerat resurser, tid och känslor i yrkesförsvaret hade också låst fast sig. Inte ens när målbilden 2014 ersattes med tal om 2019 eller 2023 föll insikten in att det inte räckte med att försöka göra ändringar på marginalen.

Det kunde ha blivit en förskräckelse utan ände. I riksdagsvalet 2010 gick Socialdemokraterna till val på att återinföra värnplikten. För S var det en symbolfråga med fokus på folkförankring – synen på behovet av försvarsförmåga demonstrerade man genom ett större sparbeting än det ”försvarsminister” Anders Borg (M) hade hotat med.

Senare, vid ett seminarium om personalförsörjningen hösten 2011, frågade jag Peter Hultqvist (S) om värnplikten. Beskedet blev att partiet bytt fot och att han i stället efterlyste justeringar av yrkesförsvaret för att få det att fungera. Min – med ett beklagande – slutsats var att det definitivt var kört.

Men det var det alltså inte. Ihåligheten har tillsammans med den dramatiskt försämrade hotbilden framtvingat ett omtänk. Utredaren Annika Nordgren Christensens förslag är en kombination av frivillighet och plikt. Plikten blir allmän både för män och kvinnor, men samtidigt selektiv. Det handlar om några tusen som ska göra lumpen med start 2018. ÖB:s behov ska vara styrande.

Plikten blir ett komplement till yrkesförsvaret men kommer ändå resa en principdiskussion. Och den kan vara nyttig – kring frågor som till exempel tvång. Eller sett från ett annat perspektiv en påminnelse om att vi som medborgare både har rättigheter och skyldigheter. Eller i termer av delaktighet i ett större vi. På samma sätt som man som ”republikan” ändå kan vara för monarkins bevarande.

I dessa dagar är dock den helt avgörande frågan rörande värnpliktens återinförande hur Sveriges försvarsförmåga – och därmed möjlighet att bevara fred och frihet – påverkas. Till det bättre.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/92016.

Read More

Ryssland är en demokratur, en stat som kanske bäst kan beskrivas som nytotalitär. Alltså inte totalitär på det klassiska sättet men med sådana drag. Terrorn är inte stor men regimen har handfast visat att den gör som den vill och att den enskilde är rättslös. Exemplens makt skrämmer och ska tysta.

Vintern 2011 ledde det massiva fusket i parlamentsvalet till protester som väckte hopp om en rysk vår. Det är släckt. I stället har V I Putin följt samma aggressiva linje mot det ryska folket som mot omvärlden.

Nu är det val igen i Ryssland, men parlamentsvalet på söndag är förstås inte riktigt på riktigt. Putins maktparti Förenade Ryssland sitter säkert i duman. Kanske blir det mindre direkt valfusk i år, även om det redan getts prov på hur oppositionen med formella administrativa beslut stängs ute. Det spelar inte heller någon avgörande roll.

Efter den korta våren har det följt år av tilltagande frost. Oppositionsledare har trakasserats och åtalats. Boris Nemtsov mördades ett stenkast från Kreml. Steg för steg har möjligheterna inskränkts för oberoende röster och media att verka och höras. Därför är det kanske inte direkt förvånande att 23 procent av de tillfrågade i en nyligen genomförd opinionspejling svarade att de var villiga att sälja sin röst (och 14 procent visste varken ut eller in).

Undersökningen gjordes av Levada Center som är det mest välrenommerade opinionsinstitut. Det har nu stämplats som utländsk agent, vilket ger intryck av man är i främmande makts tjänst och inte att lita på. Samma sak har tidigare drabbat en rad människorättsorganisationer.

Det säger en del om frosten när en aktivist som spelat Pokemon Go i en kyrka riskerar fem års fängelse. Än mer säger det när en lajk på sociala medier kan resultera i åtal.

Samtidigt fungerar det offentliga rummet mest som en högtljudande ekokammare, där samma budskap ekar hela tiden. Om hotet utifrån. Om att Ryssland förödmjukas. Om Rysslands storhet.

I Putinland är allt möjligt – att hitta på. Ingen lögn är för stor för att inte kolporteras. Som när för några veckor sedan det rapporterades att ukrainska specialförband genomfört en operation på Krim och dödat två ryska soldater. Beskedet från Kreml var att man skulle ”svara” på ”terroristattacken”. Några riktiga bevis har aldrig presenterats.

För säkerhets skull – också bara i fall att inför presidentvalet 2018 – kom i våras beskedet om bildandet av ett nationalgarde under Putins befäl. Med rätt att skjuta utan att först varna.

Parlamentsvalet ska ge legitimitet, men det är mer värt än så för Putin. Val till duman kommer också att hållas på Krim. Det vill säga den del av Ukraina som Ryssland 2014 tog med våld och sedan annekterade (och ja, i Donbass fortsätter kriget). Efter valet kommer ryskt parlamentariskt utbyte med till exempel den svenska Riksdagen i praktiken innebära ett slags erkännande av Krim som ryskt land.

Fortsatt utbyte ger annekteringen legitimitet – avbryts det blir det full fart i trollfabriken med utfall mot väst för att inte respektera den ryska demokratin.

Det är också politik Putinstyle.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15 september 2016.

Read More

Ett svenskt medlemskap i Nato ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet. Det är – icke förvånande – en av slutsatserna i den utredning som Krister Bringéus snart lägger fram. Det svensk-finländska försvarssamarbetet drar i samma riktning. I den bertelmanska utredningen från 2014 är dock slutsatsen tydlig: bilaterala samarbeten räcker inte.

Ett svenskt Natomedlemskap rimmar dock illa med regeringens vilja att tona fram som retro med FN och obundenhet som nyckelord. Övervintrarna från Palmes neutralism brukar dessutom framhålla att medlemskap gör det svårare för Sverige att föra en aktiv fredspolitik. Ska man medla måste man självklart vara neutral, menar man. Verkligen?

Den 24 augusti undertecknade regeringen i Colombia och FARC-gerillan ett fredsavtal som ska sätta punkt för ett lågintensivt inbördeskrig som pågått sedan 1980-talet. Det kom till stånd efter tre år av mäkleri i regi av Norge och Kuba.

Två dagar senare var det dags igen – och den här gången efter förhandlingar i Oslo. Efter 47 år av strider ingicks vapenvila mellan regeringen i Filippinerna och den kommunistiska gerillan.
Avtalens hållbarhet går det förstås inte att sia om. Utvecklingen i Sudan/Sydsudan – där Norge ingick i en förhandlingstrojka tillsammans med USA och Storbritannien – visar att det inte finns några garantier mot nytt elände.

Ett annat exempel på Norges roll som fredsförhandlare är inbördeskriget i Sri Lanka. Trots ett avtal om vapenvila nådde man aldrig fram till ett fredsavtal, utan 2008 valde regeringen i Colombo en militär lösning på 30 år av inbördeskrig.

Miljöminister Vidar Helgesen (Høyre) var med om att mäkla på Sri Lanka. Jag frågade honom om medlemskapet i Nato utgör ett hinder för Norge som fredsmäklare. Svaret blev ett kort och koncist nej.

Helgesen säger också att ”vår närhet till USA ofta är en stor fördel eftersom båda parter i en konflikt vet att USA är betydelsefullt”.
Det centrala, betonar Helgesen, är att skapa tillit och det handlar om inte neutralitet utan om opartiskhet. Att Norge aldrig har varit någon kolonialmakt och för det mesta saknar stora ekonomiska intressen bidrar till att göra landet attraktivt som medlare. Flexibilitet är viktigt för att hitta fram till de goda lösningarna. Ekonomiska resurser för att stödja förtroendeskapandet under förhandlingsprocessen underlättar.

Och Sverige då? Som inte är medlem i Nato. På plats överallt? På rak arm kan jag inte påminna mig att Sverige driver något internationellt medlingsarbete. Visst. Den svenske diplomaten Staffan de Mistura är FN:s sändebud för Syrien – liksom den tidigare norske utrikesministern Espen Barth Eide är det i förhandlingarna om en återförening av det sedan 1974 delade Cypern.

Ett Natomedlemskap är alltså inte något hinder för Sverige att bli mer aktivt ifråga om konfliktlösning och medling.

Och så blir vi säkrare.

Gästledare i Svenska Dagbladet 5/9 2016.

Read More