Claes Arvidsson

Nato är inget hinder för konfliktlösning

Ett svenskt medlemskap i Nato ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet. Det är – icke förvånande – en av slutsatserna i den utredning som Krister Bringéus snart lägger fram. Det svensk-finländska försvarssamarbetet drar i samma riktning. I den bertelmanska utredningen från 2014 är dock slutsatsen tydlig: bilaterala samarbeten räcker inte.

Ett svenskt Natomedlemskap rimmar dock illa med regeringens vilja att tona fram som retro med FN och obundenhet som nyckelord. Övervintrarna från Palmes neutralism brukar dessutom framhålla att medlemskap gör det svårare för Sverige att föra en aktiv fredspolitik. Ska man medla måste man självklart vara neutral, menar man. Verkligen?

Den 24 augusti undertecknade regeringen i Colombia och FARC-gerillan ett fredsavtal som ska sätta punkt för ett lågintensivt inbördeskrig som pågått sedan 1980-talet. Det kom till stånd efter tre år av mäkleri i regi av Norge och Kuba.

Två dagar senare var det dags igen – och den här gången efter förhandlingar i Oslo. Efter 47 år av strider ingicks vapenvila mellan regeringen i Filippinerna och den kommunistiska gerillan.
Avtalens hållbarhet går det förstås inte att sia om. Utvecklingen i Sudan/Sydsudan – där Norge ingick i en förhandlingstrojka tillsammans med USA och Storbritannien – visar att det inte finns några garantier mot nytt elände.

Ett annat exempel på Norges roll som fredsförhandlare är inbördeskriget i Sri Lanka. Trots ett avtal om vapenvila nådde man aldrig fram till ett fredsavtal, utan 2008 valde regeringen i Colombo en militär lösning på 30 år av inbördeskrig.

Miljöminister Vidar Helgesen (Høyre) var med om att mäkla på Sri Lanka. Jag frågade honom om medlemskapet i Nato utgör ett hinder för Norge som fredsmäklare. Svaret blev ett kort och koncist nej.

Helgesen säger också att ”vår närhet till USA ofta är en stor fördel eftersom båda parter i en konflikt vet att USA är betydelsefullt”.
Det centrala, betonar Helgesen, är att skapa tillit och det handlar om inte neutralitet utan om opartiskhet. Att Norge aldrig har varit någon kolonialmakt och för det mesta saknar stora ekonomiska intressen bidrar till att göra landet attraktivt som medlare. Flexibilitet är viktigt för att hitta fram till de goda lösningarna. Ekonomiska resurser för att stödja förtroendeskapandet under förhandlingsprocessen underlättar.

Och Sverige då? Som inte är medlem i Nato. På plats överallt? På rak arm kan jag inte påminna mig att Sverige driver något internationellt medlingsarbete. Visst. Den svenske diplomaten Staffan de Mistura är FN:s sändebud för Syrien – liksom den tidigare norske utrikesministern Espen Barth Eide är det i förhandlingarna om en återförening av det sedan 1974 delade Cypern.

Ett Natomedlemskap är alltså inte något hinder för Sverige att bli mer aktivt ifråga om konfliktlösning och medling.

Och så blir vi säkrare.

Gästledare i Svenska Dagbladet 5/9 2016.