Claes Arvidsson

Archive
December, 2020 Monthly archive

Att politiska beslut bör vara kunskapsbaserade är ett fundament i den svenska demokratin. De ska ta spjärn i välarbetade utredningar med grund i det bästa som forskningen har att bjuda på. Inte minst nu i tider av ”fake news” framstår dessutom vetenskapen som en räddare i nöden. Men det som är dagens ”sanning” behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon. Ja, inte ens i dag. Det är därför vi måste ”prata om det”.

Inga Thorsson var en av en rad ledande socialdemokrater som medverkade i antologin ”Förord för en socialistisk strategi”. Året var 1973 och socialismen hägrade. Vägen fram var kunskapsbaserad. Hon menade att ”med forskningens och teknikens hjälp” hade människorna nu fått ”en unik möjlighet till perspektiv på tid och rum, på vår tillvaro och vår möjliga framtid”.

Det som kan kallas Olof Palmes revolutionära reformism var en mix av teknokrati och ideologi. Med hjälp av samhällsvetenskapen kunde problem identifieras och sedan lösas medelst social ingenjörskonst för att ”lägga livet tillrätta”.

Och man kunde stödja sig på dagens ”sanning”. Den amerikanske Harvardprofessorn Kenneth Galbraith var en av stöttepelarna. Han var en megastjärna och idéentreprenör som i en BBC-produktion på bästa tv-tid drev hem tanken att den liberala demokratin inte längre var svaret på sysselsättning och människors sociala behov. Staten behövde därför gripa in och det kunde bara ”progressiva” regeringar göra.

Mothuggen var få. Det politiska samtalet försiggick i en ekokammare. Så gick det som det gick.

Det är ett exempel på att teori görs till ideologi och tas i tjänst som politiskt slagträ. Det är dock inte det enda där samhällsforskning blivit ortodoxi och slutat fungera som ögonöppnare. De senaste decenniernas genusforskning är ett nutida exempel, men problemet sträcker sig över hela vänster–höger-skalan.

Att världen förändras påverkar också den politiska relevansen. Keynes var het, blev kall och är nu åter på modet.

Det fanns gott om forskningsstöd för att avrusta Sverige efter kalla krigets slut. ”Sanningen” blev ett hinder för att se verkligheten – politikerna glömde att en stat bortom tillfälliga konjunkturer alltid behöver ett nationellt grundförsvar. Inte ens efter Georgienkriget 2008 gick det upp ett ljus utan det skedde först 2014 sedan Ryssland inlett krig mot Ukraina och annekterat Krim.

Så ja, politik bör vara kunskapsbaserad men samhällsvetenskapen är inte någon enkel kungsväg till god politik. Det är inte kunskapsbaserat att bara haka på forskning som stödjer den egna ståndpunkten men förbise den som pekar i en annan riktning. Politik är heller inte vetenskap. Politik är maktsökande, taktik och också värderingar. Och värderingarna eller den praktiska politik som följer av värderingarna ser olika ut i partier och hos människor.

Att problematiken sträcker sig bortom samhällsvetenskapen illustreras nu närmast dagligen. Det är förstås som sig bör att regeringens och Folkhälsomyndighetens åtgärder för att motverka pandemins härjningar, uttryckligen ställs på vetenskaplig grund. Problemet är att det saknas en allmänt accepterad syn bland forskarna. Vetenskapen – även om den lät som en välstämd kör – ger inte heller självklara svar på avvägningar mellan olika mål eller värden. Det är politikens uppgift.

Evidens, sade Tegnell. Evidens, sade Löfven, tills han insåg att det inte räckte. För regeringen kan försöka ”skjuta på pianisten”, men kan aldrig skjuta ifrån sig det yttersta ansvaret.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/12 2020.

Read More

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Det är mycket skam bland årets norska nyord, som ”dorulle-skam”, ”hytteskam” och ”jogge-skam”. Alla är undergrupper till Coronaskam och relaterade till den del av regeringen Erna Solbergs bekämpning av pandemin som handlar om social kontroll. Det är ingen enkel balansgång att i en kris som griper in djupt i människors liv å ena sidan kritisera vissa grupper eller handlingar, å andra sidan undvika att dessa görs till syndabockar med påföljande ”smittetrakassering”.

Svenskar i Norge tillhör de grupper som har drabbats. Det handlar om så kallad importsmitta. Med Solbergs ord: ”Svensker som har jobbet i Norge, har følt seg skult på, snakket til og hetset.” Och det är säkert sant. Och förstås nog så besvärande om man, som exempelvis nämnts, får bildäcket sönderskuret.

En annan fråga är hur omfattande problemet är med diskriminering av svenskar. Det har hänt förr att just detta tema har blåsts upp. Kort sagt skulle det behövas mer fakta på bordet än de spridda noteringar som hittills kommit fram i rapporteringen.

I avsaknad av hårddata slängde jag ut en fråga om saken i flera olika FB-grupper som vänder sig till svenskar i Norge. Varken drabbats själv eller hört om någon som blivit utsatt, blev det vanligaste svaret. Några enstaka tyckte sig ha upplevt misstänksamhet. En del lyfte fram hetsen i kommentarsfält och i sociala medier eller pekade på att det kan vara ett större problem i områden med mycket pendling över gränsen.

Bra staket gör goda grannar. Jag hörde uttrycket för första gången från en norsk diplomat som kommenterade unionsupplösningen 1905 och det faktum att gränsen mellan Sverige och Norge i det närmaste hade blivit osynlig. Pandemin har synliggjort den. Alla inresande från Sverige kontrolleras. Inreserestriktioner gäller. Hemvärn är utkommenderat.

Det är besvärligt nog men handlar inte om trakasserier av just svenskar, utan är en följd av valet av smittskyddsväg. Samtidigt har förlusten av den fria rörligheten blivit väldigt tydlig och förstås särskilt kännbar för dem i som bor i Sverige och arbetar i Norge (och vice versa). Staketet har inte heller förbättrat grannsämjan. Det är lätt att förstå frustrationen i till exempel Värmland över nedstängningen av gränshandeln. Eller hos norrmän som inte kan ta en tur till hytten i Sverige. Eller familjer som inte kan leva familjeliv. En delregional lösning skulle lätta på trycket, men det har man från norsk sida inte varit intresserad av.

Att döma av mediebilden skulle man kunna dra slutsatsen att dåliga nyheter om Sverige är ”goda nyheter”. Och som svensk i Norge blir man i möten med Ola och Kari ofta tillfrågad om varför gör ni så här i Sverige. Steget till hets, mobbing och trakasserier är däremot långt. Det är varken nödvändigtvis illa menat eller ens ett mysterium. Frågorna om ”svenske tilstander” ställs ju också i Sverige. Att det kan kännas en smula plågsamt att bli utsedd till ställföreträdande svensk statsepidemiolog är en annan sak.

Senast var det Nordenminister Anna Hallberg som slog fast att det ”inte pågår någon tävlan mellan länderna om vem som har lyckats bäst”. Och så är det förstås. Men det tvärsäkra valet av en svensk särväg för att möta pandemin har gjort fallhöjden desto större. Storsvenskhet brukar inte heller falla i god jord i Norge. Inslag av skadeglädje ska nog inte uteslutas.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9/12 2020.

Read More