Claes Arvidsson

Archive
April, 2021 Monthly archive

Med den senaste tidens massiva sammandragning av arméstyrkor, flotta och flyg med anfallsriktning Ukraina som bakgrund, intog i går Vladimir Putin scenen för sitt årliga tal till nationen. Men vi får vänta på klarhet i fråga om den ryska målbilden. Kanske utvidgas kriget. Kanske rör det sig ”bara” om en styrke- demonstration i det diplomatiska spelet kring Ukraina. Eller så kan det handla om att försöka sätta Joe Biden på plats.

Putin talade sig varm för goda relationer med omvärlden men anklagade väst för motsatsen. Ständigt och helt utan anledning attackeras Ryssland. Han återkom också till ett välkänt tema från inledningen av kriget mot Ukraina 2014 om att massprotester understödda av dolda utländska krafter ledde till den Putinvänliga regimens fall – och återupprepade verklighetsbeskrivningen i fråga om protesterna i dagens Belarus. Han hävdade till och med att USA har stått bakom ett (påhittat) mordförsök på presidenten Lukasjenko.

Det är den bild av yttre hot som Putin försöker att sätta på hemmaplan inför parlamentsvalet i höst. Samtidigt varnade han väst med hot om vedergällning för att överträda röda linjer eller utmana ryska nationella säkerhetsintressen. Dock utan att ange vilka dessa är. Kort sagt, strategisk otydlighet ska ge ett övertag.

Desto tydligare var den ryske presidenten i fråga om den inrikespolitiska agendan inför parlamentsvalet: Allt ska bli bättre. Ryssland ska moderniseras, men med ryska traditionella värden och familjen i centrum. Putin utlovade ökade bidrag till barnfamiljer och gravida kvinnor. Men räcker det?

Visserligen är det ryska valsystemet konstruerat enligt modellen ”vinst varje gång”, så det finns ingen risk för att maktpartiet Förenade Ryssland kommer att förlora. Men stödet både för partiet och presidenten själv har minskat dramatiskt. Missnöje är inte en bristvara.

Den genomsnittliga realinkomsten har sjunkit år efter år sedan 2013. 2020 hamnade ytterligare en miljon ryssar under den snålt satta fattigdomsgränsen. Totalt uppgår antalet fattiga nu till 20 miljoner. I en opinionsmätning i höstas svarade bara en tredjedel ja på frågan om de överhuvudtaget hade några sparade medel.

Det är en statistik som står i bjärt kontrast till de avslöjanden om maktens lyxliv och korruption som den politiskt dömde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj stått bakom. Och priserna på baslivsmedel bara stiger.

Som väntat berörde inte Putin i sitt tal Navalnyj, som återigen kämpar mot döden. Denna gång i ett ryskt fängelseläger. Navalnyj överlevde mirakulöst nog giftattacken, men frågan är om han tål den vård som Putins fängelseläkare ger patienten. Vikten av att sätta honom ur spel inför det kommande parlamentsvalet råder det i alla fall inte någon tvekan om.

Gårdagens demonstrationer till stöd för Navalnyj runt om i Ryssland möttes med järnhand och så lär det fortsätta, också med ytterligare repressiva lagändringar. Om detta – i kombination med påstådda yttre hot och löften om ökade bidrag – inte räcker för att möta risken för att det stigande missnöjet övergår i en protestvåg, finns Putins eget pretoriangarde att sätta in. I gardets utbildning ingår att skjuta skarpt på demonstranter.

Om inte heller det är tillräckligt finns alltid möjligheten att med vapenmakt preventivt slå till mot ett påhittat hot mot Ryssland. Fantasin har inga gränser i Kreml.

Vi måste förhålla oss till det verkliga Ryssland – inte till den verklighet som Putin vill att vi ska tro på. Så ja, låt oss ansöka om medlemskap i Nato. Det skulle vara att ge klart besked om Sveriges säkerhetspolitiska linje – i stället för att som nu senast i gårdagens riksdagsdebatt ha ett politiskt gräl om huruvida den nuvarande linjen är oklar eller inte. För det är den. Och det är inte bra.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/4 2021.

Read More

M, KD och senast även L har öppnat för att låta SD ingå i ett regeringsunderlag efter valet 2022. Det öppnar för ett regeringsskifte och har fått partistrategerna på Sveavägen 68 att hålla panikknappen nedtryckt i form av en kampanj med varningar för att demokratin är hotad. Det bärande inslaget är att söka sig tillbaka till SD:s grundande och påminna om att det, som Stefan Löfven har uttryckte det, ”är ett parti som kommer ur nazismen”.

Men inget är enkelt. I en intervju i DN 31/3 ställdes Löfven inför frågan om det verkligen är så farligt om de tre borgerliga partierna samarbetar med SD; Socialdemokraterna hade ju samarbetat med Vänsterpartiet kommunisterna. Skulle man tro Löfven var frågan felaktigt ställd:

”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”

VPK stödde Sovjetunionen slaviskt

Låt oss tänka efter. Var det verkligen så? Partiet startades som en underavdelning till Sovjetunionens kommunistiska parti som också var med om att finansiera verksamheten. De svenska kommunisterna stödde Sovjetunionen slaviskt. Som i fråga om Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Annekteringen av de baltiska staterna, dödande och förvisningar till Sibirien hade man inte några synpunkter på. Inte heller diktaturens spridning till Östeuropa.

Och så vidare. Och så vidare.

Om VPK hade fått bestämma hade Sverige blivit som Sovjetunionen. Eller rättare sagt ännu en satellitstat. Partiet var och behandlades som ett hot mot rikets säkerhet.

Hettan i förbindelserna med Moskva svalnade med åren men fortfarande 1989 – när Berlinmuren föll – upprätthölls broderliga förbindelser med Sovjetunionen och satellitstaterna. Året efter dumpades K:et och VPK blev V.

Löfven fick förtydliga

I en DN-intervju hösten 2019 sammanfattade dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt saken med orden att V har en ”besvärlig historia, och den innehåller delar som absolut inte kan försvaras, andra delar är sådant att vara stolt över”. Som avståndstagande kan det uttalandet knappast räknas som ett avståndstagande från det som är en grym historia.

Ung vänster vill för sin del fortfarande 2021 införa ”ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”.

Löfvens historieskrivning vållade viss uppståndelse och tvingade vid en presskonferens30/3 fram ett förtydligande från statsministern: ”Det var ingen bra formulering nej, men demokrati är vidare än att gå och rösta. Det är enligt mig att kunna delta i samhället. Och jag har aldrig uppfattat att man ville minska folkbildning eller tycka att judar eller samer inte kan vara svenskar.”

Antisemitiska kampanjer

Kan så vara att VPK inte vill minska folkbildningen i Sverige, men viktigare kan det tyckas vara att partiet inget hade att invända mot de antisemitiska kampanjer som inleddes i Sovjetunionen 1948 och som sedan med olika styrka fortsatte i Sovjetunionen och Östeuropa i flera decennier.

Löfvens case blir inte starkare med tanke på att kommunismen och nazismen strukturellt kan beskrivas som ett slags tvillingideologier.

Samarbetade inte S med VPK?

För att ytterligare markera skillnaden mellan nu och då underströk Löfven att Socialdemokraterna aldrig hade samarbetat med VPK. Men var det så?

Om de borgerliga var eniga krävdes efter 1970 och 1985 års val aktivt stöd från VPK för att få s-majoritet i riksdagen – om de borgerliga var eniga. Efter 1982 års val räckte det med passivt stöd. Under jämviktsriksdagen 1973–1976 uppnåddes jämvikt med ett borgerligt block bara med aktivt stöd från kommunisterna.

Gott samarbetsklimat mellan Palme och VPK

VPK hade naturligtvis en ambition att dra socialdemokraterna åt vänster. Att sådana hänsyn togs är rimligt att anta – även om de inte föregicks av konkreta förhandlingar.

Efter Olof Palmes återkomst till makten 1982 skedde dock underhandsförhandlingar i ett gott samarbetsklimat och med ett resultat som den dåvarande partisekreteraren Bo Hammar beskrivit som positivt för VPK (Ett långt farväl till kommunismen, Brombergs 1992). I december 1982 gick det så långt som att Palme från riksdagens talarstol inbjöd kommunisterna till förhandlingar.

Enligt Stefans Löfvens historieskrivning har Socialdemokraterna alltså aldrig samarbetat med VPK – ett parti som inte heller var ett hot mot demokratin. Men det är bara politiskt ”hittepå” för att budskapet ska bli rätt.

Legitimt att pressa M, KD och L om SD

Det är fullt legitimt – och viktigt – att pressa Kristersson, Busch och Sabuni med frågor om ”red lines” i förhållande till samarbete med SD efter riksdagsvalet 2022.

Men det är en annan sak att som i S-kampanjen frammana demokratins undergång. Det är motsatsen till ett upplyst samtal om alternativ och vägval i politiken. Just det som Sverige behöver mer av.

Publicerad i Altinget.se 12/4 2021.

Read More

En svensk option om medlemskap i Nato skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder, hävdade Ann Linde i riksdagsdebatten om årets utrikesdeklaration. Hon borde ha sagt att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva. Nu blev beskedet från utrikesministern att Kreml i praktiken har vetorätt i fråga om Sverige och Nato. Uttalandet utlöste säkerligen ett flitigt depeschskrivande i diplomatkåren angående öppenheten för ryska politiska påtryckningar.

I en brett upplagd artikel på DN-debatt 6/4 försöker Linde och försvarsminister Hultqvist ta tillbaka förlorad terräng i den säkerhetspolitiska debatten. Skadan är dock redan skedd. Ministrarna slår fast att regeringens linje ”är framgångsrik, inte minst för dess stabilitet och förutsägbarhet”.

Men vad menas med framgångsrik? Har politiken verkat tillbakahållande på rysk revanschism? Krim är annekterat, Donbass ockuperat och nu trappas det militär och ekonomiska diplomatisk trycket mot Ukraina upp. I Belarus bistår Putin i att slå ned oppositionen. Har regeringens linje bidragit till att hålla tillbaka den ryska upprustningen i Arktis eller för den delen i Östersjön? Ligger inte den europeiska säkerhetsordningen i spillror – trots att Sverige inte är medlem i Nato?

Så på vilket sätt är politiken framgångsrik? De över tid allt mer negativa årsrapporterna från Säpo, Must och FRA är också handfasta bevis på motsatsen. Hotbilden svartnar utan att någon kan hävda svartmålning.

Natodebatten skulle må bra av om Linde och Hultqvist slutade att tala i gåtor. Det kan man göra genom att konkretisera de ”konsekvenser” som Ryssland varnar för. Så länge som regeringen håller tyst är det ju annars omöjligt att granska deras kardinalargument.

”Varje lands historia och säkerhetspolitiska balanser är delar av en helhet”, skriver de, och slutsatsen de når är att ”balansen” inte får rubbas. Men på vilket sätt gagnar det folkrätten om Sverige gör sig lättviktigt när Ryssland tynger den andra vågskålen med militärt och civilt våld?

Balansen har dessutom redan rubbats genom den rad av försvarssamarbeten som Sverige har ingått sedan 2014. Inklusive fördjupning med Nato, USA och Finland. Ministrarna varnar också för tvära kast, men det är just det som skett med skiftet i försvarspolitiken med ett återuppstått fokus på nationellt försvar.

Linde och Hultqvist lyfter fram att den militära alliansfriheten ökar handlingsfriheten. Men i fråga om vadå? Något svar ges inte och inte heller vad gäller det Ryssland som utgör det enda militära hotet mot Sverige. 

Säkerhetspolitiska utredningar och försvarsberedningar har slagit fast att i händelse av elände i Norden/Baltikum kommer inte Sverige att kunna stå utanför. Man kan inte undgå slutsatsen att den svepande retoriken från ministrarna bygger på förståelsen att en ökad kunskap egentligen leder över till att bli ett argument för Nato-medlemskap.

För det svenska nästanmedlemskapet innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Natos kollektiva trygghetsförsäkring – samtidigt som vi blir bättre rustade att bistå Natos försvar. Som regeringens egen utredare konkluderade 2016 i medlemskapsfrågan ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Det är inte brist på kunskap som förklarar Socialdemokraternas istadiga nej till en formell anknytning till Nato, utan övervintrad ideologi från neutralismens tid. Som när partiledare Sahlin på sin tid slog fast att medlemskap var uteslutet under alla omständigheter, det vill säga att inte under något tänkbart scenario skulle detta vara en fördel för Sverige.

För att påminna om realiteter: Försvarsberedningens besked var att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan uteslutas. Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att detta också borde gälla säkerhetspolitiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 12/4 2021.

Read More