Claes Arvidsson

Archive
Stora fosterländska kriget

Vladimir Putin ridande till häst i bar överkropp med solglasögon, guldkedja och iförd armébyxor. Med det fotot från 2009 – och andra i samma genre – ville han sätta en bild av sig själv som macho och stark ledare. Kanske är det så den ryske diktatorn fortfarande ser på sig själv. Allt färre ryssar gör det.

Efter 26 år med en efterhand alltmer befäst makt för Putin, har stämningsläget i landet slagit om i efterverkningarna av kriget mot Ukraina. Kort sagt, det är mycket som står på spel för Putin. Tronen är än så länge trygg, men det är inte längre lika självklart att han ska sitta där. 

Den Putin som var huvudfigur i segerparaden på Röda torget 9 maj förde tankarna till geronterna i 1980-talets Sovjetunionen. Alltså en gubbe iförd illasittande kostym. På så sätt gick paraden i stil med dess huvudperson; den var en blek kopia av originalet i fråga om att projicera militär styrka. Den militära hårdvaran lyste med sin frånvaro.

Säkerhetspådraget i Moskva var mer omfattande än vanligt och blev en påminnelse om att den utlovade kortvariga militära specialoperationen mot Ukraina inte har gått enligt plan. Det underströks av att Putin hade vädjat om en kortvarig förödmjukande vapenvila. Saken blev inte bättre av att president Zelenskyj gjorde narr av honom med en presidentorder: ”Jag beslutar härmed: Att tillåta en parad i Moskva.”

I sitt tal utlovade Putin att specialoperationen snart ska vara slut. Det är det förstås inte något som tyder på, men Putin tycker sig tvingad att försöka dämpa den tilltagande krigströttheten.

Trots återkommande officiella kungöranden om stora ryska framgångar står fronten i verkligheten stilla. Tidigare krigsentusiastiska försvarsbloggare är numera kritiker av vanskötsel och inkompetens i den ryska krigsmakten.

Kriget var tänkt att enkom föras på Ukrainas mark och därmed skulle ryssarna förskonas från det. Livet skulle rulla på som vanligt. Genom de dagliga ukrainska skräckspridande drönarattackerna är verkligheten numera en annan. Insikten sprider sig om att kriget inte kommer att vinnas.

Samtidigt har kriget blivit alltmer märkbart i form av stigande inflation och höga räntor. Konkurser och avskedanden präglar särskilt småföretagarsektorn i en alltmer tudelad ekonomi där krigsindustrin är prioriterad av Kreml. Näringslivsföreträdare protesterar numera öppet mot företagsklimatet.

Inte minst har den allmänna opinionen påverkats att den pågående FSB-isering av internet. Människor som är vana att leva digitalt är nu förbannade. Missnöjet är så stort att Putin till och med känt sig tvingad att officiellt bemöta kritiken med att den ökade nätrepressionen är nödvändig av säkerhetsskäl. Också det är ett svaghetstecken.

Orden föll tungt i den videofilm riktad till Putin som den ryska Instagram-drottningen Viktoria Bonja, verksam i Monaco, nyligen lade ut. Den har visats mer än 25 miljoner gånger. Bonjas kritik mot tillståndet i landet riktades inte mot Putin och hon tog inte heller upp kriget. Däremot slog hon fast att människor är rädda för Putin och att han inte vet hur det ser ut i Ryssland.

Det är oklart om initiativet var hennes eget eller om det var ett sätt för röster i oligarkin att föra ut ett budskap om behovet av maktskifte i toppen.

Inför segerparaden kom dessutom uppgifter från en icke namngiven europeisk säkerhetstjänst om Putins rädsla för attentat och ett planerat kuppscenario. Det är inte fakta, men ger stöd för bilden av sprickor i eliten.

Putins imperiala fantasi har slagits i spillror. Slutaktens längd och dramatik är oviss. Liksom vad som väntar i det post-putinland som rycker närmare. Och ja, det kan bli ännu värre.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 maj 2026.

Read More

Det skulle ju bli så bra. Frågan om vem som skulle efterträda Vladimir Putin när hans sista mandatperiod går ut, löstes av Putin med ett konstitutionellt trix som möjliggjorde för honom att sitta kvar som president ytterligare två sexåriga mandatperioder efter 2024. Folkets välsignelse i en rådgivande folkomröstning var inplanerad till den 22 april och sedan skulle ledaren ”förgyllas” i samband med högtidlighållandet av Segerdag 9 maj.

Putin kunde också se en positiv utveckling i relationerna med Ukraina (fångutväxlingar, partiella trupptillbakadraganden, samtal och nästan acceptans för att Rysslands separatister i Donbass som förhandlingspart). Detta samtidigt som inte minst president Macron pläderade för att relationerna med Ryssland borde värmas upp. Rejält. Ord som väcker förhoppningar om en delvis avveckling av sanktioner som infördes post-Krim 2014.

Men sedan kom Covid-19 som ett oönskat Kinderegg, som efter en viss tvekan ledde till att såväl folkomröstning som parad ställdes in. Den tryggade framtiden ser inte längre lika trygg ut. Putin nu har att hantera tre kriser samtidigt; effekterna av oljeprischocken, recession och Corona. Frågan är om Putin kan upprätthålla illusionen av att vara nationens räddare, när nu systemets brist på funktionalitet blottläggs.

Inledningsvis intog Putin en avfärdande hållning till pandemin. Som om Ryssland inte skulle drabbas och allt var under kontroll. I nästa steg lade han skulden på ledare längre ned i ”vertikalen”. I samma anda utfärdades inte nationellt undantagstillstånd utan i stället uppdrogs åt dem längre ned att administrera det som i början av april beskrevs som en månads semester.

I ett tal 28 april var det dags för allvarligare ord. Putin betonade att Coronakrisen inte var över och att det därför skulle vara fel att blåsa faran över. Lockdown med skarpa begränsningar för röra sig utomhus ska kvarstå till åtminstone 11 maj. Han beordrade regeringen och regionala myndighet att planlägga för att å ena sidan lätta på restriktionerna och å andra sidan stimulera ekonomin.

I samband med att lockdown infördes ålades företagen att fortsätta betala ut löner. Hur det skulle gå till lämnades det inte något riktigt svar på. Ett blygsamt stödpaket på motsvarande 3 procent av BNP presenterades – i huvudsak riktat mot stora företag och i form av uppskjuten skatt och lånegarantier. Efter ramaskrin har det även kommit en statlig lönesubvention riktad mot små och medelstora företag på 12 000 rubler per månad och anställd.

Ingendera räcker lång. Och värre lär det bli. IMF räknar med att BNP faller med 5,5 procent i år. Andra uppskattningar är högre, 7–12 procent. Arbetslösheten kommer att öka och folk få det sämre ekonomiskt ställt.

Den ekonomiska nedgången drabbar en befolkning som redan tidigare hade små marginaler – eller inga alls. Enligt den statliga statistikbyrån Rosstat hade 13,5 procent en inkomst under (ett lågt) officiellt existensminimum första halvåret 2019. I en mätning från Levda där de tillfrågade gjorde en självskattning visade att 40 procent levde i fattigdom 2018. I en annan mätning från välrenommerade Levada hamnade 71 procent under existensminimum.

Kort sagt, mätningarna visar att var åttonde till var tredje är fattiga. Rosstat har i en annan mätning redovisat att 26,5 procent av de tillfrågade ansåg att den materiella situationen var dålig eller mycket dålig. Det handlar om grupper som stora familjer, ensamstående föräldrar, om pensionärer och om personer som är arbetslösa eller har okvalificerade jobb. De regionala skillnaderna är stor.

Två tredjedelar saknar sparade medel.

En sak är säker och det är att Putins (redan då orealistisk) löfte från maj 2018 om att halvera fattigdomen till 2024, leverera reallöneökningar, pensioner, bättre bostäder inte kommer att uppfyllas. Fattigdomen minskade 2000–2013, stabiliseras för sedan öka igen. Och i kölvattnet på Corona kommer den i stället att öka ännu mer.

Hittills har 134 000 fall av coronasmitta rapporterats och spridningstaken uppskattas nu till en fördubbling an antalet var 10:e dag. 1 200 rapporteras ha avlidit. De verkliga talen är sannolikt betydligt högre till följd av underrapportering från lokala myndigheter. Sjukvården går på knäna även i metropoler som Moskva och St Petersburg. Hur illa det är ute på landsbygden vågar man nästan inte tänka på.

Putin har å ena sida haft en låg synlighet under Coronakrisen och å andra sidan velat lägga skuld och ansvar på andra. Till skillnad mot det som är normalbilden t ex i Sverige där förtroendet för Stefan Löfven har ökat, har krishanteringen i Kreml inte lett till ökat stöd. I stället fortsätter den nedåtgående trenden (från en hög nivå).

Om Putin varken lyckas få kontroll på covid-19 eller hittar mer effektiva stötdämpare för att lindra den ekonomisk smällen, lär förtroendet fortsätta minska. Om det i sin tur leder till protest är en annan sak. Och vilken riktning den i sådana fall får är ytterligare en fråga. Det är inte så mycket längtan efter liberala reformer som präglar opinionen. Däremot mycket Sovjetnostalgi och antivästism, samma som regimen kolporterar. Konspirationsteorier svirrar runt. Xenofobi.

Den politiska apatin är utbredd – precis som Kreml vill ha det. Medierna ingår i den statliga propagandan. Politiken har dessutom i hög grad handlat om att skapa säkerhetsbälten i händelse av en upprorisk utveckling. Å ena sidan kontrollerar Putin säkerhetsapparaten, och å andra sidan har det bildats ett nationalgarde som – med skarpladdade vapen – kan sättas in om det skulle komma till oroligheter.

I vanlig ordning tar man till ytterligare inskränkningar för att försvåra kritik och opinionsbildning. En ny lag stadgar att den som sprider ”fake news” om Corona kan dömas upp till fem års fängelse. Och i den händelse budskapet om största möjliga tystnad inte efterlevs, är det – också i vanlig ordning – möjligt för systemet att agera med kraft. Tre läkare som har varit kritiska mot hur Coronakrisen har hanterats har fallit ut genom fönster.

Putin har byggt upp bilden av sig själv som Rysslands räddare och garant för landets storhet – en bild som är tänkt att legitimera och skapa legitimitet för oligarkin. Den ikonen krackelerar nu. Trubbel på hemmaplan är dock tyvärr inte någon en garanti för att politiken mot omvärlden ändras till det bättre. Tvärtom.

Publicerad i Säkerhetsrådet 4/5 2020.

Read More