Generalmajor Anders Brännström blir inte som tidigare aviserats chef för totalförsvarets verksamhet vid Högkvarteret. Skälet är att ÖB Micael Bydén saknar förtroende för Brännström.

Vad som mer exakt döljer sig bakom den kryptiska formuleringen vet vi inte än. Klart är dock att Brännström är av en kaliber än Bydén. Som ÖB har Bydén snackat upp försvarsförmågan. Brännström har å sin sida pekat på svagheterna.

Brännström utnämndes till arméchef 2013. Det jobbet blev han av med 2016. Då hade han i inbjudan till en övning med Markstridsskolan i januari samma år, skrivit att Sverige kunde vara i krig om några år.

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Bydén lät för sin del som statsministern och underströk att det inte förelåg något militärt hot.

Och i dag? Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp, varnar för krigshandlingar på svenskt territorium och för att Sverige i samband med en större konflikt – för det är ju det som det handlar om och inte ett enskilt anfall ­ – kan bli angriparens första mål. Allt för att omöjliggöra för Sverige att ta emot hjälp och fungera som en plattform för hjälp.

I en DN-intervju i samband med årets Sälenkonferens pekade Brännström på hur prekär situationen är i armén.

”Man kanske lyckas mobilisera, men krigsdugligheten blir inte tillräckligt hög. Det är ingen militär hemlighet, det är jag övertygad om att en potentiell angripare räknat ut. Men det gäller ju att politikerna och allmänheten fattar det också.”

Som Brännström själv påpekar är tillståndet i armén inte någon hemlighet. Men förstås, det passar dåligt in i den politiska bilden av regeringens försvarspolitik. Mycket skulle kunna göras i närtid om pengarna fanns.

Tillsammans med överstarna Bo Hugemark och Jan Mörtberg skrev Brännström sedan en artikel på Brännpunkt i SvD, som önskade sätta punkt för den sannolikhetsdebatt som uppstod i kölvattnet av oenigheten mellan Hultqvist, Wallström och Löfvén om Försvarsberedningens rapport. Budskapet från artikelförfattarna var att utgå från det faktiska hotet – och inte från gissningar om sannolikheten för att det skulle verkställas.

Enligt Brännström är det DN-intervjun och SvD-artikeln som är skälet till att han inte formellt utnämns till chef för totalförsvarsfrågorna. Själv säger han att:

”Det var sanningen, det var inga hemligheter och jag gjorde det av omtanke om försvaret. Att se till att vårt försvar blir så bra som möjligt är något som har väglett mig hela mitt liv.”

Brännström poängterar också att han inte har uttalat sig i kraft av sin anställning i Försvarsmakten utan som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Må så vara men det är samtidigt klart att man som hög chef inte bara kan hänga av sin tjänsteställning. Det är kanske inte heller den centrala frågan.

2009 var det några yngre officerare som vill säga sitt om stridsledningen av flygvapnet men tyckte inte att klimatet var öppet nog. I stället startade man den anonyma bloggen Strilaren. Efter ett tag lades den ned – det var efter att bloggarna märkt att de inte blev inbjudna till möten som de rimligtvis borde ha varit med på. Och så vidare.

Efter ett tag drog man slutsatsen att ville man ha en karriär i Försvarsmakten var det bäst att lägga av. Så Strilaren tystnade.

Klimatet kunde sammanfattas i att det var så högt i tak att man slog i huvudet i taket – även när man stod på knä.

Nya försvarsbloggare etablerade sig sedan. Först anonymt och sedan öppet – och utan problem. På twitter och FB delas mycket information. Försvarsmakten har blivit – tvingats bli – mer tillgänglig.

Nu är det som gå tillbaka till gamla tider.

Som sagt, vi vet ännu inte vad som ligger bakom Bydéns misstroendeförklaring mot Anders Brännström, men det är klart att Brännströms vilja att ”leva i sanning” är en rimlig förklaring.

Men även om det finns en annan förklaring har Bydén genom att reducera det hela till en diffus förtroendefråga, vållat skada.

Det svenska försvaret behöver ha högt i tak. Om så hade varit fallet tidigare, hade vi kanske inte varit där vi är nu. Risken får nog sägas vara betydande att viljan från anställda i försvarsmaktssfären att informera och debattera drastiskt kommer gå ned.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/1 2018